Man fungerar olika, eller - dags att räkna sig som vuxen nu?
Jag har haft en del funderingar... jag har under många år lagt ner en hel del tid och engagemang i diverse olika föreningar. Vissa har jag gått med i för att få rabatt någonstans, eller så har jag ägnat åratal åt att arbeta med föreningens olika frågor. Det har varit lokala föreningar, nationella föreningar, regionstäckande saker, föreningar med några få vänner, tunga organisationer, med eller utan anställda... tja, jag har helt enkelt roats väldigt mycket över föreningsliv i allmänhet. Detta inlägg rör till stor del en av alla dessa föreningar. Det kan mycket väl finnas vänner/läsare som känner igen vilken förening det handlar om. Det är en förening som ligger mig om hjärtat, men... det är några saker som jag behöver få ut mig - utan att peka ut någon, utan att tala illa om föreningen som sådan.
I juni hörde jag av mig till valberedningen, för att erbjuda mig själv som årsmötesfunktionär vid nästa årsmöte. Mina privata skäl för att göra så är väl mer av ett mjukt "tack för mig" ett sätt att ha en anledning att vara där, att träffa alla underbara människor. I mailet till valberedningen så listade jag upp en rad anledningar till att jag skulle vara bra som funktionär i presidiet:
1. Inte förtroendevald i [föreningen]
Apropå mötesordningar, så skiljer de sig bitvis åt mellan olika föreningar, även när man har samma punkter på dagordningen. Det gäller att hitta rätt ton...
Anledningen till att skicka mailet till just valberedningen är naturligtvis för att det är de som formellt sett föreslår alla årsmötesfunktionärer. Sen vet jag att själva arbetet i regel brukar hamna på S, så jag skickade en kopia till henne för kännedom. I november hörde S av sig och undrade om jag fortfarande var intresserad, vilket jag svarade att jag var. S meddelade då att det kommer bli så att jag föreslås. Igår hörde S av sig igen och meddelade att styrelsen var skeptisk till mig på den platsen i vår, baserat på vad jag gjort inom [föreningen] under 2011. Därför kommer S leta efter någon annan.
Det är nu jag funderar... jag antar att styrelsen baserar sin åsikt på någon form av jäv-tanke, vilket jag själv har svårt att se, men fine, upp till dem. Men ska verkligen de ha någon åsikt i frågan över huvud taget? Det är ju valberedningens uppgift att ta fram mötesfunktionärer, främst för att det ska vara oberoende av styrelsen, så att man kan hantera ansvarsfrihet och eventuella kontroverser på ett mer objektivt sätt. Samtidigt kan jag se att det är symptomatiskt för "den nya tiden" att vissa krafter inom [föreningen] är så rädda för att göra fel att de stoppar allt som de är det minsta osäkra på. Detta oavsett om det är något de egentligen har rätt att lägga sig i eller inte. Och oavsett om det behövs beslut eller inte. Detta är problematiskt i framförallt de fall där man faktiskt behöver fatta beslut, oavsett om det finns ett "rätt" svar eller inte. Så rädd för kritik får man inte vara. Tycker jag. Men... min tid är över. Det är inte mitt sätt att resonera som gäller längre. Mina idoler är borta sen länge, och väldigt få av dem jag känner beundran och/eller förtroende för är kvar. Tiden förändras.
Jag ser samma tendenser i flera föreningar, och kanske är det tiden som förändras, eller så är det jag. Jag är inte ungdom längre. Det kommer in nya, yngre generationer. Och det är bra. Och de måste få sätta sin prägel på den förening de väljer att aktivera sig i. Det är inte längre jag som är målgruppen, det är någon annan. På vissa sätt känns det bra att ha kommit fram till det här, men det känns konstigt. Jag som är en sån inbiten organisationsnörd vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu. Kanske är det dags att söka sig till "vuxenorganisationer". Men jag vill ju fortsätta leka! Jag vill fortsätta roa mig med mina intressen. Nä... vi får se vad som händer. Det finns ju andra sätt att roa sig än i föreningar också. Social samvaro behöver inte ske i ordnade former.
Och för er som tror er veta vilken förening som huvuddelen av mitt inlägg berör... håll eventuella kommentarer neutrala så att inte fel kopplingar kan göras, och har ni andra typer av åsikter än de som passar i kommentarsfältet så vet ni antagligen hur man får tag i mig på andra sätt. Det här inlägget handlar inte om individer, och det beskrivna skeendet är mer ett exempel som visar hur man resonerar på olika vis. Jag sitter inte på hela sanningen, och det finns alltid mer än ett sätt att se på saker. Det här är utifrån mitt perspektiv, och jag är... på många vis... gammal. Min tid var då, och nu är det nu. Och den kärlek jag känner är det väldigt svårt att ta död på. De ljuva minnena kommer hålla kärleken vid liv.
Detta är kanske inte världens mest sammanhängande eller välskrivna blogginlägg, det är mer för att själv lätta på trycket än för något annat. Annars har jag ägnat kvällen åt ett par julkalendrar, och LiSSs julrebus. En vansinnigt nördig rebus är det, för övrigt.
I juni hörde jag av mig till valberedningen, för att erbjuda mig själv som årsmötesfunktionär vid nästa årsmöte. Mina privata skäl för att göra så är väl mer av ett mjukt "tack för mig" ett sätt att ha en anledning att vara där, att träffa alla underbara människor. I mailet till valberedningen så listade jag upp en rad anledningar till att jag skulle vara bra som funktionär i presidiet:
1. Inte förtroendevald i [föreningen]
2. Inte anställd i [föreningen]
3. Inte medlem i [föreningen]
4. Mycket god kunskap om [föreningen].
5. Mycket god kunskap om [föreningen]s årsmötesordningar.
6. Mötesvana
7. Vana att leda möten både inom [föreningen] och inom andra organisationer
8. En stark kärlek till [föreningen]Apropå mötesordningar, så skiljer de sig bitvis åt mellan olika föreningar, även när man har samma punkter på dagordningen. Det gäller att hitta rätt ton...
Anledningen till att skicka mailet till just valberedningen är naturligtvis för att det är de som formellt sett föreslår alla årsmötesfunktionärer. Sen vet jag att själva arbetet i regel brukar hamna på S, så jag skickade en kopia till henne för kännedom. I november hörde S av sig och undrade om jag fortfarande var intresserad, vilket jag svarade att jag var. S meddelade då att det kommer bli så att jag föreslås. Igår hörde S av sig igen och meddelade att styrelsen var skeptisk till mig på den platsen i vår, baserat på vad jag gjort inom [föreningen] under 2011. Därför kommer S leta efter någon annan.
Det är nu jag funderar... jag antar att styrelsen baserar sin åsikt på någon form av jäv-tanke, vilket jag själv har svårt att se, men fine, upp till dem. Men ska verkligen de ha någon åsikt i frågan över huvud taget? Det är ju valberedningens uppgift att ta fram mötesfunktionärer, främst för att det ska vara oberoende av styrelsen, så att man kan hantera ansvarsfrihet och eventuella kontroverser på ett mer objektivt sätt. Samtidigt kan jag se att det är symptomatiskt för "den nya tiden" att vissa krafter inom [föreningen] är så rädda för att göra fel att de stoppar allt som de är det minsta osäkra på. Detta oavsett om det är något de egentligen har rätt att lägga sig i eller inte. Och oavsett om det behövs beslut eller inte. Detta är problematiskt i framförallt de fall där man faktiskt behöver fatta beslut, oavsett om det finns ett "rätt" svar eller inte. Så rädd för kritik får man inte vara. Tycker jag. Men... min tid är över. Det är inte mitt sätt att resonera som gäller längre. Mina idoler är borta sen länge, och väldigt få av dem jag känner beundran och/eller förtroende för är kvar. Tiden förändras.
Jag ser samma tendenser i flera föreningar, och kanske är det tiden som förändras, eller så är det jag. Jag är inte ungdom längre. Det kommer in nya, yngre generationer. Och det är bra. Och de måste få sätta sin prägel på den förening de väljer att aktivera sig i. Det är inte längre jag som är målgruppen, det är någon annan. På vissa sätt känns det bra att ha kommit fram till det här, men det känns konstigt. Jag som är en sån inbiten organisationsnörd vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu. Kanske är det dags att söka sig till "vuxenorganisationer". Men jag vill ju fortsätta leka! Jag vill fortsätta roa mig med mina intressen. Nä... vi får se vad som händer. Det finns ju andra sätt att roa sig än i föreningar också. Social samvaro behöver inte ske i ordnade former.
Och för er som tror er veta vilken förening som huvuddelen av mitt inlägg berör... håll eventuella kommentarer neutrala så att inte fel kopplingar kan göras, och har ni andra typer av åsikter än de som passar i kommentarsfältet så vet ni antagligen hur man får tag i mig på andra sätt. Det här inlägget handlar inte om individer, och det beskrivna skeendet är mer ett exempel som visar hur man resonerar på olika vis. Jag sitter inte på hela sanningen, och det finns alltid mer än ett sätt att se på saker. Det här är utifrån mitt perspektiv, och jag är... på många vis... gammal. Min tid var då, och nu är det nu. Och den kärlek jag känner är det väldigt svårt att ta död på. De ljuva minnena kommer hålla kärleken vid liv.
Detta är kanske inte världens mest sammanhängande eller välskrivna blogginlägg, det är mer för att själv lätta på trycket än för något annat. Annars har jag ägnat kvällen åt ett par julkalendrar, och LiSSs julrebus. En vansinnigt nördig rebus är det, för övrigt.
Datorlös eller en studie i fiasko
Helgen den 15-16 oktober skulle jag till Stockholm. Varför? Jo, jag skulle delta i ett lajv och en förträff inför samma lajv. Förträffen var på lördagen, och själva lajvet skulle vara på söndagen. Jag hade införskaffat tågbiljetter, och på fredagkvällen så plockade jag fram allt som jag skulle tänkas behöva under helgen. På lördagmorgonen packade jag ner allt, och beslutade mig också för att ta med min dator då jag skulle åka SJ:s dubbeldäckare både dit och hem. Perfekt att ha något att roa sig med på tåget!
Väl i Stockholm är det dags att köpa mig en lunch, och en remsa till tunnelbanan. När jag ska betala för remsan så har jag inte tillräckligt med pengar på kontot. OK... hur löser jag det? Jag behöver ju ta mig till rätt del av staden... Jag kollar tavlan för avgående tåg och ser att det snart ska gå ett X2000 till Malmö. Jag ställer mig på perrongen utanför nämnda tåg, plockar upp datorn och bankdosan, loggar in på SJ:s nät och min bank och för över pengar från mitt sparkonto tilll mitt transaktionskonto. Stressen är hög då minuterna tickar väldigt mycket snabbare än bankens hemsida laddar. Jag avslutar överföringen och klickar på logga ut precis som tåget rullar iväg från perrongen. *andas ut* Går till en bankomat för att ta ut pengar, för att kontrollera att jag faktiskt har pengar på rätt konto. Det fungerar som tänkt. Går sen och köper mig en SL-remsa. Sen är det dags att ta sig till okänd mark, närmare bestämt Bredäng. Sitter på tunnelbanetåget med min väska, min påse, min handväska och min datorväska. I Bredäng plockar jag med mig allt som finns runt omkring, kollar runt mig en extra gång för att se att inget är kvarglömt, och hoppar av. På perrongen inser jag att datorväskan saknas. Någon har alltså tagit den utan att jag märkt det, någonstans mellan T-centralen och Bredäng. Fan också. Jag pratar med spärrvakten som kontaktar föraren, men på tåget finns inte väskan kvar. Jag kontaktar polisen som ber mig komma till deras kontor på Mariatorget. Tar mig dit och gör polisanmälan. När jag går igenom vad som finns i datorväskan så... inser jag att min bankdosa ligger där. Frågar polisen om de har telefonnummret till bankerna, och under tiden som polisen kopierar upp alla papper så ringer jag till min bank för att spärra min dosa. Eftersom jag inte har någon tjänst för telefonbank så har jag egentligen inget sätt att identifiera mig, men personen jag pratar med löser situationen genom att ställa en rad ingående frågor om t.ex. vilken ort mitt konto är öppnat, vilka som var de senaste transaktionerna mm. Efter att hon på så vis försäkrat sig om att jag troligen är jag så spärrar hon min dosa, och jag kan andas ut på åtminstone den fronten. Det är dock fortfarande jobbigt att någon tagit min dator.
När jag väl är klar hos polisen så tar jag mig återigen mot Bredäng för att vara med på den där förträffen som är anledningen till att jag över huvud taget åkte på lördagen, och inte gjorde en endagsutflykt på söndagen. Dock är jag rätt uppriven och förvirrad, så det tar en stund innan jag kommer in i vad jag egentligen är där för. Nåväl, jag fick i alla fall tillfälle att småprata med trevliga människor, och lära mig känna igen en del av de personer som skulle spela karaktärer som jag skulle känna igen. När träffen är över så far Sabina och jag hem till henne. Lite mat och en klänningsstrykning senare är det dags att sova. Jag sover mycket gott och lugnt, och på söndagen tar vi oss till Skärholmen där lajvet skulle gå av stapeln. På plats är det många människor som är i full färd att byta om, fixa det sista... pynta och grejja. Lite presentationer och så drar lajvet igång med att alla familjerna anländer. Tjänarna serverar någon form av fördrink. Jag börjar må mer och mer dåligt. När alla gäster anlänt så smiter jag in på en toalett och gråter, jag mår mer och mer dåligt över min försvunna dator och känner mig mest stressad och ofokuserad. Mina tankar hoppar omkring som studsbollar och då jag funderar över min tågbiljett hem, som är bokad till tio på kvällen, så inser jag att jag har en ombokningsbar biljett. Jag kan alltså åka hem till Örebro precis när jag vill. Samtidigt som denna tanke slår mig så vaknar också övertygelsen om att jag vill åka hem omedelbart. Nu. Jag kliver ut från toaletten med den fasta föresatsen att leta reda på närmaste arrangör. Och kliver på en av dem. (Det är något med lajv och "Guds försyn" i vem man möter när.) Jag förklarar att jag måste bryta lajvet för att jag mår så dåligt över att ha blivit bestulen på min dator, och att jag bara vill hem. Jag ber henne prata med en karaktär som var viktig i min intrig, och går sedan för att hämta mina saker och smita ut. I dörren ut så hinner jag med ett samtal med de två som min karaktär borde haft mest att göra med. Skönt att kunna säga hejdå och förlåt på ett vettigt sätt.
Jag vandrar ut, och därifrån, och mot närmsta tunnelbanestation. Och jag gråter, av lättnad och sorg och oro och... tja, alla känslor som kan röra sig i en människa vid ett sådant tillfälle. Framme vid Stockholm C så inser jag att det är 20 minuter kvar till nästa tåg mot Örebro. Precis lagom för att köpa en flaska dricka och prata med SJ-personal. På tåget ringer jag Erik och talar om att jag är på väg hem. Jag har nog aldrig varit så nöjd med att ge upp och åka hem. Det var så skönt att komma hem.
Så... en översikt över helgen:
Resa till Stockholm
Syfte: delta i lajv
Reslutat: drog efter fördrinken, missade 95% av lajvet
Deltagande i förträff
Syfte: lära känna de man borde känna
Reslutat: Halvbra, var med tillräckligt för att uppnå syftet, men var både sen och distraherad
Medtagande av dator
Syfte: att ha sysselsättning på tågresorna, samt kunna läsa på om min karaktär på lördagkvällen och ev vid vidare behov
Reslutat: datorn stulen
Umgås med Sabina
Syfte: Det är trevligt
Reslutat: Det var trevligt att träffa Sabina, men det var inte riktigt min tanke att hon skulle behöva ta hand om mig på det viset.
Känner mest att helgen var ett rejält fiasko. Inte ett totalt, det kunde varit värre. Det kunde varit bättre också.
Så nu sitter jag på Eriks netbook, som han är snäll nog att låna ut. Jag är väldigt glad för det, för jag klarar mig inte utan att ha något att jobba på. Men jag saknar min dator!
Väl i Stockholm är det dags att köpa mig en lunch, och en remsa till tunnelbanan. När jag ska betala för remsan så har jag inte tillräckligt med pengar på kontot. OK... hur löser jag det? Jag behöver ju ta mig till rätt del av staden... Jag kollar tavlan för avgående tåg och ser att det snart ska gå ett X2000 till Malmö. Jag ställer mig på perrongen utanför nämnda tåg, plockar upp datorn och bankdosan, loggar in på SJ:s nät och min bank och för över pengar från mitt sparkonto tilll mitt transaktionskonto. Stressen är hög då minuterna tickar väldigt mycket snabbare än bankens hemsida laddar. Jag avslutar överföringen och klickar på logga ut precis som tåget rullar iväg från perrongen. *andas ut* Går till en bankomat för att ta ut pengar, för att kontrollera att jag faktiskt har pengar på rätt konto. Det fungerar som tänkt. Går sen och köper mig en SL-remsa. Sen är det dags att ta sig till okänd mark, närmare bestämt Bredäng. Sitter på tunnelbanetåget med min väska, min påse, min handväska och min datorväska. I Bredäng plockar jag med mig allt som finns runt omkring, kollar runt mig en extra gång för att se att inget är kvarglömt, och hoppar av. På perrongen inser jag att datorväskan saknas. Någon har alltså tagit den utan att jag märkt det, någonstans mellan T-centralen och Bredäng. Fan också. Jag pratar med spärrvakten som kontaktar föraren, men på tåget finns inte väskan kvar. Jag kontaktar polisen som ber mig komma till deras kontor på Mariatorget. Tar mig dit och gör polisanmälan. När jag går igenom vad som finns i datorväskan så... inser jag att min bankdosa ligger där. Frågar polisen om de har telefonnummret till bankerna, och under tiden som polisen kopierar upp alla papper så ringer jag till min bank för att spärra min dosa. Eftersom jag inte har någon tjänst för telefonbank så har jag egentligen inget sätt att identifiera mig, men personen jag pratar med löser situationen genom att ställa en rad ingående frågor om t.ex. vilken ort mitt konto är öppnat, vilka som var de senaste transaktionerna mm. Efter att hon på så vis försäkrat sig om att jag troligen är jag så spärrar hon min dosa, och jag kan andas ut på åtminstone den fronten. Det är dock fortfarande jobbigt att någon tagit min dator.
När jag väl är klar hos polisen så tar jag mig återigen mot Bredäng för att vara med på den där förträffen som är anledningen till att jag över huvud taget åkte på lördagen, och inte gjorde en endagsutflykt på söndagen. Dock är jag rätt uppriven och förvirrad, så det tar en stund innan jag kommer in i vad jag egentligen är där för. Nåväl, jag fick i alla fall tillfälle att småprata med trevliga människor, och lära mig känna igen en del av de personer som skulle spela karaktärer som jag skulle känna igen. När träffen är över så far Sabina och jag hem till henne. Lite mat och en klänningsstrykning senare är det dags att sova. Jag sover mycket gott och lugnt, och på söndagen tar vi oss till Skärholmen där lajvet skulle gå av stapeln. På plats är det många människor som är i full färd att byta om, fixa det sista... pynta och grejja. Lite presentationer och så drar lajvet igång med att alla familjerna anländer. Tjänarna serverar någon form av fördrink. Jag börjar må mer och mer dåligt. När alla gäster anlänt så smiter jag in på en toalett och gråter, jag mår mer och mer dåligt över min försvunna dator och känner mig mest stressad och ofokuserad. Mina tankar hoppar omkring som studsbollar och då jag funderar över min tågbiljett hem, som är bokad till tio på kvällen, så inser jag att jag har en ombokningsbar biljett. Jag kan alltså åka hem till Örebro precis när jag vill. Samtidigt som denna tanke slår mig så vaknar också övertygelsen om att jag vill åka hem omedelbart. Nu. Jag kliver ut från toaletten med den fasta föresatsen att leta reda på närmaste arrangör. Och kliver på en av dem. (Det är något med lajv och "Guds försyn" i vem man möter när.) Jag förklarar att jag måste bryta lajvet för att jag mår så dåligt över att ha blivit bestulen på min dator, och att jag bara vill hem. Jag ber henne prata med en karaktär som var viktig i min intrig, och går sedan för att hämta mina saker och smita ut. I dörren ut så hinner jag med ett samtal med de två som min karaktär borde haft mest att göra med. Skönt att kunna säga hejdå och förlåt på ett vettigt sätt.
Jag vandrar ut, och därifrån, och mot närmsta tunnelbanestation. Och jag gråter, av lättnad och sorg och oro och... tja, alla känslor som kan röra sig i en människa vid ett sådant tillfälle. Framme vid Stockholm C så inser jag att det är 20 minuter kvar till nästa tåg mot Örebro. Precis lagom för att köpa en flaska dricka och prata med SJ-personal. På tåget ringer jag Erik och talar om att jag är på väg hem. Jag har nog aldrig varit så nöjd med att ge upp och åka hem. Det var så skönt att komma hem.
Så... en översikt över helgen:
Resa till Stockholm
Syfte: delta i lajv
Reslutat: drog efter fördrinken, missade 95% av lajvet
Deltagande i förträff
Syfte: lära känna de man borde känna
Reslutat: Halvbra, var med tillräckligt för att uppnå syftet, men var både sen och distraherad
Medtagande av dator
Syfte: att ha sysselsättning på tågresorna, samt kunna läsa på om min karaktär på lördagkvällen och ev vid vidare behov
Reslutat: datorn stulen
Umgås med Sabina
Syfte: Det är trevligt
Reslutat: Det var trevligt att träffa Sabina, men det var inte riktigt min tanke att hon skulle behöva ta hand om mig på det viset.
Känner mest att helgen var ett rejält fiasko. Inte ett totalt, det kunde varit värre. Det kunde varit bättre också.
Så nu sitter jag på Eriks netbook, som han är snäll nog att låna ut. Jag är väldigt glad för det, för jag klarar mig inte utan att ha något att jobba på. Men jag saknar min dator!
I'm on fire
Överskriften skulle kunna bli inledningen till ett riktigt hett äventyr. Jag skulle kunna gå in på... allt möjligt. Men nej, jag är visserligen het, men inte alls på det sexuella sättet. Sedan några dagar tillbaka så brinner min hud. Eller ja, den är i alla fall väldigt varm. Jag vaknade onsdag morgon med mycket svullna läppar. För att uttrycka mig på ett mindre politiskt korrekt sätt så var min läppar tjocka som på en neger. Det upplevde jag som negativt då mina läppar normalt sett är jättetunna. Så jag hade problem med att prata, äta, dricka etc. Alla som varit med om en tandläkarbedövning vet hur jobbigt det är att försöka äta när läpparna inte riktigt lyder. Förutom mitt mindre smickrande ansikte hade jag också kliande utslag över hela kroppen. Vårdcentralen kontaktades. Jag kom dit, träffade två distriktsköterskor (har ingen aning om varför de jobbade i par) som konstaterade att jag behövde träffa en läkare. Ett par timmar senare släpps jag in i läkarkontoret, han undersöker lite, och skriver ut en kortisonkur. Fem dagars kur... hoppas verkligen det hjälper. Tog första dosen så snart jag kommit hem och läpparna var nere på normalt några timmar senare. De är dock fortfarande lite överkänsliga. När det gäller de kliande utslagen så är det värre. De som fanns först är försvunna, men det kommer nya hela tiden. Och intensiteten i klådan är mycket plågsam. Jag använder alla knep jag kan för att undvika att klia mig, men... jag har rejäla rivmärken både här och där vid det här laget. Kanske skulle söka mig till en slumpvis varulvsfilm härnäst? Idag har jag tagit den tredje dosen av fem, och jag oroar mig för att det inte ska räcka. Vad om medicinen tar slut innan besvären? Har inte riktigt lust att gå ytterligare ett varv i vården på måndag. Tack och lov är det i alla fall måndag när pillrena tar slut, och inte helg. Och förhoppningsvis så klarar jag mig på det jag har.
Annars då...? Tja... det är mycket, och lite, och... jag vet inte. Hösten är här.
Annars då...? Tja... det är mycket, och lite, och... jag vet inte. Hösten är här.
På avdelningen tankehopp
På avdelningen tankehopp så kom jag att tänka på morgonen efter att jag sov dåligt på Kastaria (hörde folk springa omkring runt kyrkan). Jag hade en fundering på att gå till prästen morgonen efter, men gjorde aldrig det. Visste inte riktigt vad jag skulle säga. Från där dök tanken upp att man borde vara en dålig spion om man inte ljuger. Det var bara det att det fanns saker jag inte berättade. Hade varit roligare om det var svårare att ta sig över gränsen. Kom att tänka på att vara ensam på andra sidan, i Storerebiska färger. Därefter började jag nynna på nationalsången. "Sjung för Ireba..." och att sen gå bakåt i tankekedjan. Jag tror det var samma känsla denna morgon. Luften klar och ren, för lite sömn, men glad ändå. Och en känsla av nervös förväntan. Vad är det som ska hända?
Känner du dig nöjd nu? @SJ
Jag har pendlat i snart ett år nu. Många av resorna mellan Uppsala och Stockholm. Imorse blev jag dock lite faschinerad över tågpersonalens agerande. Kvinnan var mycket vänlig, men... lite övernitisk kanske. 7.30 går det ett direkttåg från Uppsala till Stockholm, detta tåg är mycket populärt, och oftast mer fullt än det borde. Det är svårt att hitta sittplatser många gånger. Jag har därför lagt mig till med strategin att gå igenom alla vagnarna för att leta platser, och hittar jag inga platser så sätter jag mig i trappan bortanför första vagnen. Den vagnen är för övrigt första klass. Detta har fungerat mycket bra, då jag får sitta ner, och det är hyfsat lugnt, bara tåget som skrammlar. Idag tyckte dock biljettkontrollanten att jag skulle flytta på mig, då jag satt i förstaklassvagnen, och det skulle jag inte göra, eftersom de som köpt förstaklassbiljetter betalt så mycket mer. Två saker slår mig i detta läge, är verkligen en plats i trappan, utanför dörrarna till alla sittplatser en del av förstaklass-upplevelsen? Och varför har det gått bra att sitta där så många andra morgonar? Nå, för att flytta mig från min plats i trappan och ta mig ut ur förstaklassvagnen var jag tvungen att gå genom hela förstaklass. Min tolkning är att jag nog störde deras upplevelse mer genom att vandra genom vagnen än genom att sitta utanför synhåll i en trapp, men jag kan ju ha fel. När jag tagit mig in i nästa vagn ställer jag mig nånstans mitt i (vi hade i alla fall åkt över halva sträckan). Jag lägger då märke till att de fyra-fem personer som jag klivit över som satt i gången till förstaklass är kvar där. De måste alltså köpt förstaklassbiljetter. Jag har återigen fått bekräftelse på den slutsats jag drog i vintras, det är verkligen inte värt att köpa förstaklass på pendeltågen mellan Uppsala och Stockholm. Det är inte ens säkert att man får sittplatser. Jag tänkte avsluta med ett par frågor till dig som kontrollerade min biljett:
Känner du dig nöjd nu? Känner du att du genomfört ditt arbete på ett meningsfullt sätt?
Och till er som betalt dyra pengar för att åka i första klass och som jag klev över: förlåt att jag störde er förstaklassupplevelse, det var inte min mening.
Läs även andra bloggares åsikter om sj, tågpersonal, första klass, andra klass
Känner du dig nöjd nu? Känner du att du genomfört ditt arbete på ett meningsfullt sätt?
Och till er som betalt dyra pengar för att åka i första klass och som jag klev över: förlåt att jag störde er förstaklassupplevelse, det var inte min mening.
Läs även andra bloggares åsikter om sj, tågpersonal, första klass, andra klass
Mardröm
Jag vaknade i natt/i morse (vid typ 3-4 på morgonen) från en så läskig dröm. Någon som sysslar med drömanalyser där ute?
Jag var hemma i Gräfsnäs för att jag och mina föräldrar skulle på Lottas bröllop. Den Lotta som är uppvuxen i Gräfsnäs då... ingen annan av Lottorna jag känner. Vi förberedde oss i godan ro hemma, och det var sommar och solsken som det ska vara i Gräfsnäs. Bröllopet skulle vara längs standen nånstans, så vi gick hemifrån. Sen var vi på något vis vid någon lägergård, och det var inte längre Lottas bröllop, det var Emmas. Och jag träffade massa gamla klasskamrater och Therese K skulle vara brudtärna. Nästan ingen av mina gamla klasskamrater kände igen mig, för jag nu har jag självförtroende. Jag bara skrattade åt dem och sa vem jag var. Sen började alla röra sig mot vigselplatsen, och jag skulle bara lägga undan en väska i rummet som jag skulle sova i. När jag kom in i huset var det leriga fotspår överallt, och jag blev irriterad, för vi skulle städa efter oss själva. De leriga fotspåren ledde dessutom in i rummet där jag och tre till skulle sova, vilket höjde irritationsnivån ytterligare ett snäpp. Jag kommer in, slänger ifrån mig väskan, och tittar rakt in i en pistolmynning. Två mycket nervösa unga grabbar med SD-åsikter hotar mig, och jag är mest nervös för att jag ska råka skrämma dem så att de gör nått dumt snarare än att de skulle vilja skada mig på riktigt. På något vis lyckas jag prata mig ur det värsta av situationen, men när jag vägrar att ge dem min handväska så blir de arga och hetsar upp sig igen. (Jag kan inte ge dem handväskan för jag har med massa dyr hörteknik.) Jag försöker lugna dem igen, samtidigt som jag känner hur klockan går och att jag missat hela vigseln. Halvt gråtfärdig så ber jag dem att bara låta mig gå så jag kan åka hem till Örebro. Då blir de förvirrade, och efter att jag förklarat att jag faktiskt inte bor i Gräfsnäs och inte har gjort det på många år, utan i Örebro så tycker de att jag inte är ett hot. Jag ser att de är redo att låta mig gå, men är rädda för om jag ska gå till polisen, så jag föreslår att vi helt enkelt ska glömma att det hela har hänt. Sen kommer jag ut, möter Erik och ser att det brinner längre ner längs vägen. Och där ungefär vaknade jag...
Så.... hur ska man tolka den drömmen? Några förslag?
Läs även andra bloggares åsikter om dröm, drömmar, drömtydning, mardröm
Ovissheten och väntan
I onsdags var jag med på en massa intervjuer, med personer som sökt mitt jobb. Det var både personer som jag sedan tidigare visste vilka de var, och andra. Det var bra intervjuer, och många goda intryck. Och många kloka tankar som jag hoppas att AU tar med sig i arbetet med UH framöver. Jag vet att de skulle ringa runt till referenserna i slutet på förra veckan, men vad är det som händer nu? När kommer det slutgiltliga beslutet? Har de tänkt på tillträdesdatum och kontraktskrivande? Och hur ska jag planera min kvarvarande arbetstid för att överlämningen ska bli så smidig som möjligt? Samtidigt tar jobbet i Örebro upp mer och mer av min uppmärksamhet. Det ska bli skönt att komma hem, skönt att fokusera mina krafter. Och roligt. Just nu är jag dock mest nervös. Kommer det bli en period utan någon på min plats? Kommer de be mig jobba mer? Jag vill planera! OK, jaja... det kommer väl, så småningom.
På väg till jobbet imorse så mötte jag en ...
På väg till jobbet imorse så mötte jag en barbiedocka från 70-talet. På väg från jobbet mötte jag en nunna i neonfärg. Sthlm känns verklighetsfrämmande just nu.
Det där med grannar
Det händer en hel del i Örebro nu för tiden. Det har väl hela Sverige märkt. Mördade universitetslärare, våldtäckter och en massa annat otrevligt. Och det är staden där jag bor. Och jag trivs i Örebro, men det är inte utan att man blir illa till mods över alla sjuka människor som gör sjuka saker. Det känns dock oftast abstrakt, som att det inte rör mig. Det känns oftast rätt avlägset. Det som finns på närmre håll är grannar. Och i vår trappuppgång finns det några som inte mår helt bra. Det är ofta fester, och ofta mycket folk. Och de som syns oftast har inte alls styr på sig själva. Rejält påverkade, om man säger så. Och det är tragiskt. På något vis känns det som att sommaren inneburit ett uppsving i antalet fester, och också ett uppsving i antalet högljudda gräl. Och nu när det står fönster öppna i varje lägenhet kan också jag höra hur de skriker och gormar och kastar saker. I måndags fick min sambo en rejäl adrenalinkick, då vi hörde hur någon försökte ta sig in genom den låsta ytterdörren. Vi har ju fönster precis där, så när vi tittade ut så såg vi att det var polisen. Sambon sprang ut för att släppa in polisen, och han berättade för mig att det stått en ung kille på insidan och hållit emot ytterdörren. Under många timmar efteråt var det poliser som kom och gick i vår trappuppgång. En kvinna satt också och grät utanför vår ytterdörr (trappan till alla andra våningar går där). Efter att jag gått och lagt mig så knackade det på vår ruta, och min sambo fick hjälpa polisen att leta stöldgods. De ville nämligen ner i källaren. För oss lekmän kändes det väldigt dramatiskt, och särskilt sambon var hög på adrenalin. Vi letade i tidningar och på andra ställen efter nyhetsrapportering, och det vi hittade var det här.
Igår var det en helt annan typ av händelse som störde mitt ordningssinne. På förmiddagen såg jag en man i randig tröja slira in i trapphuset genom ytterdörren. Jag tänkte inte så noga på det, jag mest registrerade att han var uppenbart inte nykter. Några timmar senare (men fortfarande innan lunch) hör jag ytterdörren gå upp igen och jag kastar en blick åt köket till och ser samme man slira ut. Han tar sig ut genom dörren, svänger så han står vänd mot vårt köksfönster, och där börjar han kissa. Ytterligare några timmar senare såg jag samma man slira omkring på gräsmattan mellan oss och dagiset. Dock kom han inte tillbaka hit. Han gick ostadigt runt, och försvann...
I att ha lägenhet ingår att ha grannar väldigt nära. Men jag tror att vissa av våra grannar inte mår så bra.
Igår var det en helt annan typ av händelse som störde mitt ordningssinne. På förmiddagen såg jag en man i randig tröja slira in i trapphuset genom ytterdörren. Jag tänkte inte så noga på det, jag mest registrerade att han var uppenbart inte nykter. Några timmar senare (men fortfarande innan lunch) hör jag ytterdörren gå upp igen och jag kastar en blick åt köket till och ser samme man slira ut. Han tar sig ut genom dörren, svänger så han står vänd mot vårt köksfönster, och där börjar han kissa. Ytterligare några timmar senare såg jag samma man slira omkring på gräsmattan mellan oss och dagiset. Dock kom han inte tillbaka hit. Han gick ostadigt runt, och försvann...
I att ha lägenhet ingår att ha grannar väldigt nära. Men jag tror att vissa av våra grannar inte mår så bra.
Projekt: Fashionable doublet - del 2
I ett tidigare inlägg skrev jag om processen att skapa en outfit till min sambo. Överdelen är nu näst in till klar, det är bara knäppningen kvar. Vi hittade ett tyg till mellanlägg. I boken rekommenderades canvas, så jag plockade fram det mest canvasliknande som jag kunde hitta i en affär där väldigt lite av tygerna var märkta med material och sådant. Nåväl. När jag klippt ut alla delar även i det tyget så var det dags för det roliga, att sy ihop alla bitar. Min tanke var att sätta ihop hela jackan varje lager för sig. Jag började med mellanlägget, mest för att jag redan hade vit tråd i efter att ha sick-sackat alla dess delar. När den hängde ihop som en hel jacka så tog jag det yttersta lagret, det som faktiskt ska synas. Där hade min sambo ritat ut på ett papper var han ville ha orange, och var han ville ha grått. Nogrannt plockade jag bit för bit. Eftersom ärmarna skulle ha puff så var de rätt omständiga att få till. Jag hittade lite slattar i ett skåp, och använde till fyllning i puffen. I boken fanns en bild på hur puffen skulle sättas fast, så jag försökte följa den. Först nålade jag fast nederdelen av puffen i själva ärmen, jag vinnlade mig om att alla veck skulle hanma snyggt, och sedan sydde jag fast den. Sedan var det dags för fyllningen, som skulle sättas in i två bitar, den större vid axeln, och den mindre längst ner i puffen. Båda så nära sömmarna som möjligt (vilket var mycket enklare i den kant där sömmen redan var gjord). Innehållet inuti puffen handsyddes, eftersom det är lite svårt att få något fluffigt när man kör med pressarfot. Därefter nålade jag fast överdelen av puffen på den ena ärmen.
Sen insåg jag att det antagligen skulle bli mycket omständigt att få till ärmen som jag brukar i ärmhålet om jag gjorde så, så jag bytte strategi och nålade istället fast puffens överdel direkt i ärmhålet.
Därefter nålade jag fast själva ärmens överdel i armhålet.När de båda satt som jag ville så tog jag till symaskinen igen och sydde fast ärmarna.Det var inte heller helt lätt, eftersom puffinnehållet var så intill där sömmen skulle gå.
Men det gick, och det blev snyggt.
Att sedan sy ihop de bitar som var kvar, och som skulle vara foder var sedan en barnlek. Foderbitarna är sydda så att sömmarna hamnar mot resten av plagget, och inte mot min sambo.
Efter att ha alla tre lager i sammanhängande stycken så var det bara att matcha dem till varandra. Foder, mellanlägg och det yttersta lagret. Eftersom jag från början klippte ut alla bitar i grått och orange tyg samtidigt så hade jag motsvarande bitar i fodret som ytterst, fast spegelvända färger. Det gör att jackan är snygg även när man öppnar den, då man ser att varannprincipen fortsätter på insidan. Jag är mycket nöjd med hur jag fick ihop den. Jag lade också energi på att se till så att det är rätt tråd på rätt tyg, åtminstone på utsidan. Jag orkade inte riktigt hålla på att byta underträd fullt så ofta, så på fodersidan är det lite varierande. Jag började med att nåla ihop från kragen mitt bak, och sedan tå båda håll längs med nacke och framkant. Därefter fick sambon prova igen, och då det satt bra så fortsatte jag med att nåla upp ärmarna och fålla nederkanten. Alla kanter på jackan är vikta in mot mitten, samtidigt som fodet är vikt ut mot mitten, vilket ger tilltalande kanter. Dock inte ärmarna, där vek jag bara in och sydde fast. Det som är kvar nu är knöppningen. Vi måste dock skaffa spännen, eller hyskor och hakar, eller något annat snyggt. Så del tre i projektet kommer att vara knäppningen. Det blir nog bra. Snyggt blir det i alla fall.
Sen insåg jag att det antagligen skulle bli mycket omständigt att få till ärmen som jag brukar i ärmhålet om jag gjorde så, så jag bytte strategi och nålade istället fast puffens överdel direkt i ärmhålet.
Därefter nålade jag fast själva ärmens överdel i armhålet.När de båda satt som jag ville så tog jag till symaskinen igen och sydde fast ärmarna.Det var inte heller helt lätt, eftersom puffinnehållet var så intill där sömmen skulle gå.
Men det gick, och det blev snyggt.
Att sedan sy ihop de bitar som var kvar, och som skulle vara foder var sedan en barnlek. Foderbitarna är sydda så att sömmarna hamnar mot resten av plagget, och inte mot min sambo.
Efter att ha alla tre lager i sammanhängande stycken så var det bara att matcha dem till varandra. Foder, mellanlägg och det yttersta lagret. Eftersom jag från början klippte ut alla bitar i grått och orange tyg samtidigt så hade jag motsvarande bitar i fodret som ytterst, fast spegelvända färger. Det gör att jackan är snygg även när man öppnar den, då man ser att varannprincipen fortsätter på insidan. Jag är mycket nöjd med hur jag fick ihop den. Jag lade också energi på att se till så att det är rätt tråd på rätt tyg, åtminstone på utsidan. Jag orkade inte riktigt hålla på att byta underträd fullt så ofta, så på fodersidan är det lite varierande. Jag började med att nåla ihop från kragen mitt bak, och sedan tå båda håll längs med nacke och framkant. Därefter fick sambon prova igen, och då det satt bra så fortsatte jag med att nåla upp ärmarna och fålla nederkanten. Alla kanter på jackan är vikta in mot mitten, samtidigt som fodet är vikt ut mot mitten, vilket ger tilltalande kanter. Dock inte ärmarna, där vek jag bara in och sydde fast. Det som är kvar nu är knöppningen. Vi måste dock skaffa spännen, eller hyskor och hakar, eller något annat snyggt. Så del tre i projektet kommer att vara knäppningen. Det blir nog bra. Snyggt blir det i alla fall.
Projekt: Fashionable doublet - del 1
Jag ska sy kläder till min sambo. Projektet har nu kommit en bit på väg, och jag fick tanken att jag skulle dokumentera det hela steg för steg. Det är rätt roligt att sy, och jag känner mig riktigt peppad. Tror detta kommer bli riktigt, riktigt snyggt.
Vi började med att välja tyg. Två färger av lin valde han ut, orange/rostbrunt och grått. Han vill nämligen ha båda färger. Så jackan kommer att bli i hälften av varje.
Sen kommer boken fram, min favorit i dessa sammanhang:
Därefter kommer måtttagningen. Många mått blir det om man ska göra figursytt.
Sen fick han välja modell på det jag ska sy. Det är ju han som ska ha på sig det. Efter en del dividerande kom vi fram till följande modell från mitten av 1400-talets Europa. I boken benämns den som "Fashionable doublet".
Därefter är det dags att jobba med "tolie" och "block" och "personalized pattern". Bara puffärmen var lite ett äventyr att få till mönstret för:
Nu har jag i alla fall lekt med skräptyg, papper (affisch) och slutligen klippt ut alla bitar. Jag har också sicksackat dessamma och sorterat upp i högar.De små lapparna är bitarna som sorterades ut för att skapa puffarna till ärmen.
Nästa steg är att skaffa mer tyg till mellanlager för att det ska bli lite stadga (nackdelen med att köpa tyg innan man bestämt sig för modell). Sen ska det också klippas till, innan det är dags att sy ihop allting.
Fortsättningen finns att läsa här.
Vi började med att välja tyg. Två färger av lin valde han ut, orange/rostbrunt och grått. Han vill nämligen ha båda färger. Så jackan kommer att bli i hälften av varje.
Sen kommer boken fram, min favorit i dessa sammanhang:
Därefter kommer måtttagningen. Många mått blir det om man ska göra figursytt.
Sen fick han välja modell på det jag ska sy. Det är ju han som ska ha på sig det. Efter en del dividerande kom vi fram till följande modell från mitten av 1400-talets Europa. I boken benämns den som "Fashionable doublet".
Därefter är det dags att jobba med "tolie" och "block" och "personalized pattern". Bara puffärmen var lite ett äventyr att få till mönstret för:
Nu har jag i alla fall lekt med skräptyg, papper (affisch) och slutligen klippt ut alla bitar. Jag har också sicksackat dessamma och sorterat upp i högar.De små lapparna är bitarna som sorterades ut för att skapa puffarna till ärmen.
Nästa steg är att skaffa mer tyg till mellanlager för att det ska bli lite stadga (nackdelen med att köpa tyg innan man bestämt sig för modell). Sen ska det också klippas till, innan det är dags att sy ihop allting.
Fortsättningen finns att läsa här.
SJ och deras "handikapplats"
Den 26 januari släppte SJ ett pressmeddelande om sin nya satsning: handikapplatser. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna deras pressmeddelande hur jag än letar. Inte ens på SJ:s hemsida, eller i deras pressrum. Mystiskt. Däremot kan jag hitta ett flertal länkar till det pressmeddelande som ett flertal av organisationerna i Nätverket Unga för Tillgänglighet skrev dagen efter. Det kan man hitta t.ex. här. De alternativ som SJ har för närvarande, när det gäller biljettbokning är dessa:
Hur upplevde jag då mitt möte med SJ:s handikapplats? Tja, först var det själva bokningen. Det gjorde ont i magen att klicka på den där platsen. Det kändes fel, fel, fel. När jag hämtade ut biljetten och såg samma sak där så mådde jag också dåligt över benämningen, och alla anledningar att inte boka platsen bara tornade upp sig. Men jag lyckades lugna mig själv nästan helt genom att intala mig att det är bra att testa saker för att se hur genomförandet är, och för att veta vad man pratar om i framtida diskussioner. Nåväl, väl på tåget så hittade jag snabbt min plats, då den låg väldigt nära dörren in i vagnen. Jag slog mig ner, och inväntade tågets avgång. Många tankar snurrade runt i mitt huvud, och när en annan tjej slog sig ner brevid mig så kunde jag inte låta bli att fundera på om hon också hade beställt handikapplats, eller inte. Jag vågade dock inte riktigt fråga. När tåget började rulla så kom biljettkontrollanten gåendes. Igen kommer den där obekvämt nervösa känslan i maggropen. Jag vet ju att de brukar ropa ut över halva vagnen vilka stationer som folk ska byta tåg på. Vad kommer att hända när hon kollar på min biljett? Svaret är... inget. Hon tittade på biljetten och försvann... och jag som hade tänkt att säga det där om högtalarutrop som jag ofta, men inte alltid säger till tågpersonalen. Jag hör verkligen inte högtalarutrop, så jag behöver ha viktig information via text eller att en person säger det direkt till mig. Jag har dock under mitt mycket flitiga resande med SJ märkt att om man ska få tågpersonalens uppmärksamhet så måste man hålla biljetten som gisslan, dvs att man får inte visa biljetten för dem innan man sagt det man vill förmedla, för så fort de sett biljetten så försvinner de. Det ger för övrigt inte ett särskilt förtroendeingivande intryck, och jag är övertygad om att ifall något hände så skulle jag i alla fall vara hänvisad till medpassagerarnas välvilja för att få någon information alls. Problemet är bara att folk bara lyssnar till den information som rör dem själva. Varför skulle någon lägga på minnet vilken perrong som ett tåg de inte ska med ska gå från? Så min slutsats efter att ha testat SJ:s handikapplatser är att de helt enkelt inte är värda besväret och ångesten.
Jag har funderat lite fram och tillbaka över mina förväntningar och det jag upplevde. Det stör mig lite att jag inte kan hitta det där pressmeddelandet från januari. Om man läser om den här "tjänsten" på SJ:s hemsida, där den sorteras under "särskilda platser" står det att:
Jag twittrade under dagen som jag testade den här platsen, och skrev bland annat om det här att jag fick ont i magen av att boka en plats med ett så dåligt begrepp. SJ frågade efter förslag på vad den skulle kunna heta istället. Tja, med nuvarande funktion så skulle den lika gärna kunna heta "nära utgång". Och om de tänker sig att man i framtiden skulle kunna fylla i vilka behov man har när man bokar biljett (t.ex. att man inte kan höra högtalarutrop eller att man behöver en parfymfri vagn) så har de mycket kvar att göra. Jag kommer i alla fall inte boka en sådan plats igen, om jag inte är jättestressad och behöver komma snabbt av tåget. Men då gäller det ofta att hamna i rätt vagn också, oftast längst fram eller längst bak i tåget, beroende på vilken station, och vart man ska.... Och är man så stressad så behöver man i alla fall ställa sig upp långt innan tåget stannar för att slåss med de andra stressade människorna. Så nej, jag tror inte handikapplatser är värt besväret ens då.
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, handikapplats, tillgänglighet, bemötande
Är detta intressant?
I pressmeddelandet från SJ framställdes handikapplatser som ett sätt för resenärer med särskilt behov att kunna meddela SJ-personalen detta genom bokningen. Då skulle personalen veta att här sitter det någon med särskiljda behov. Och om man vet det så kan man lättare tillgodose de behoven. Jag tycker begreppet är fruktansvärt dåligt, och har väldigt svårt för det, och i alla lägen så kan jag komma på fler anledningar att inte boka platsen än att välja den. Dock, så gjorde jag ett test i förra veckan, för att se vilka effekter det skulle få för min resa att välja att boka "handikapplats". Utifrån det pressmeddelande som SJ gick ut med, och också utifrån UH:s möte med SJ i höstas (tror det var september 2010) då jag för första gången hörde talas om idén, och också det dåliga namnet... (vi påpekade redan då hur dåligt begreppet är, men...) i alla fall. Utifrån det så hade jag någon form av idé om att tågpersonalen åtminstone skulle visa lite extra uppmärksamhet för att kunna tillgodose de osynliga behov som en person som valt handikapplats borde ha. Kanske ställa en fråga om hur de kan underlätta resan?
Hur upplevde jag då mitt möte med SJ:s handikapplats? Tja, först var det själva bokningen. Det gjorde ont i magen att klicka på den där platsen. Det kändes fel, fel, fel. När jag hämtade ut biljetten och såg samma sak där så mådde jag också dåligt över benämningen, och alla anledningar att inte boka platsen bara tornade upp sig. Men jag lyckades lugna mig själv nästan helt genom att intala mig att det är bra att testa saker för att se hur genomförandet är, och för att veta vad man pratar om i framtida diskussioner. Nåväl, väl på tåget så hittade jag snabbt min plats, då den låg väldigt nära dörren in i vagnen. Jag slog mig ner, och inväntade tågets avgång. Många tankar snurrade runt i mitt huvud, och när en annan tjej slog sig ner brevid mig så kunde jag inte låta bli att fundera på om hon också hade beställt handikapplats, eller inte. Jag vågade dock inte riktigt fråga. När tåget började rulla så kom biljettkontrollanten gåendes. Igen kommer den där obekvämt nervösa känslan i maggropen. Jag vet ju att de brukar ropa ut över halva vagnen vilka stationer som folk ska byta tåg på. Vad kommer att hända när hon kollar på min biljett? Svaret är... inget. Hon tittade på biljetten och försvann... och jag som hade tänkt att säga det där om högtalarutrop som jag ofta, men inte alltid säger till tågpersonalen. Jag hör verkligen inte högtalarutrop, så jag behöver ha viktig information via text eller att en person säger det direkt till mig. Jag har dock under mitt mycket flitiga resande med SJ märkt att om man ska få tågpersonalens uppmärksamhet så måste man hålla biljetten som gisslan, dvs att man får inte visa biljetten för dem innan man sagt det man vill förmedla, för så fort de sett biljetten så försvinner de. Det ger för övrigt inte ett särskilt förtroendeingivande intryck, och jag är övertygad om att ifall något hände så skulle jag i alla fall vara hänvisad till medpassagerarnas välvilja för att få någon information alls. Problemet är bara att folk bara lyssnar till den information som rör dem själva. Varför skulle någon lägga på minnet vilken perrong som ett tåg de inte ska med ska gå från? Så min slutsats efter att ha testat SJ:s handikapplatser är att de helt enkelt inte är värda besväret och ångesten.
Jag har funderat lite fram och tillbaka över mina förväntningar och det jag upplevde. Det stör mig lite att jag inte kan hitta det där pressmeddelandet från januari. Om man läser om den här "tjänsten" på SJ:s hemsida, där den sorteras under "särskilda platser" står det att:
Handikapplats
I vissa tåg finns Handikapplatser utvalda. Det är helt vanliga stolar, men de är placerade nära toalett och utgång. Det pågår ett arbete att synliggöra alla dessa platser i bokningssystemet, vilket kommer att vara klart juni 2011 (med bokningsstart januari 2011). De kommer då att bli bokningsbara på internet.
Det här var ju inte riktigt det jag förväntade mig när jag bokade platsen. Med den inriktningen så förvånar det inte att bemötandet var som det var. Det får mig att fundera på vilka "handikapp" de tänker sig att de tillgodoser egentligen. Vilka har nytta av att vara nära toalett och utgång? Det måste i första hand vara de som har svårigheter att röra sig som de tänker på. Och då skulle de lika gärna kunna kalla platsen för "pensionärsplats". Galma Agda kanske tycker det är jobbigt att gå så långt, och så är hon lite inkontinent, så hon behöver ha nära till toaletten. Jag kan också tänka mig att det underlättar för personer med synnedsättning att slippa treva sig fram över halva vagnen för att nå sitt mål. Men sen då? Ärligt talat så tror jag att de som mest av allt skulle uppskatta att kunna boka sittplats nära utgången är stressade pendlare. Ni vet, de där som ställer sig upp innan högtalarna ropat ut nästa station, bara för att vara först av tåget för att springa iväg mot sina stressade liv.
Jag twittrade under dagen som jag testade den här platsen, och skrev bland annat om det här att jag fick ont i magen av att boka en plats med ett så dåligt begrepp. SJ frågade efter förslag på vad den skulle kunna heta istället. Tja, med nuvarande funktion så skulle den lika gärna kunna heta "nära utgång". Och om de tänker sig att man i framtiden skulle kunna fylla i vilka behov man har när man bokar biljett (t.ex. att man inte kan höra högtalarutrop eller att man behöver en parfymfri vagn) så har de mycket kvar att göra. Jag kommer i alla fall inte boka en sådan plats igen, om jag inte är jättestressad och behöver komma snabbt av tåget. Men då gäller det ofta att hamna i rätt vagn också, oftast längst fram eller längst bak i tåget, beroende på vilken station, och vart man ska.... Och är man så stressad så behöver man i alla fall ställa sig upp långt innan tåget stannar för att slåss med de andra stressade människorna. Så nej, jag tror inte handikapplatser är värt besväret ens då.
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, handikapplats, tillgänglighet, bemötande
Är detta intressant?
Ett socialt experiment
Den 12 juni inledde jag ett socialt experiment. Jag ansökte om medlemsskap i en organisation där jag är känd på riksnivå, men kanske inte så mycket på lokalnivå. Idag kom bekräftelsen på medlemsskapet, jag är lite förvånad över att det tagit så lång tid, med tanke på att de har anställda som arbetar enbart med medlemsregistret. Men nåväl. Syftet med experimentet var när jag anmälde mig att de hur lång tid det skulle ta innan det började komma förfrågningar. Det finns starka personer som vet om att jag är ung, kompetent och tja... ska vi säga rätt målgrupp? Kommer de vilja ha mig i styrelser? Som ombud? Representant i olika sammanhang? Jag är väldigt nyfiken på att de om medlemslistor kommer rätt personer till del. Personer som skulle reagera på mitt namn.
Ett alternativt experiment som också skulle vara mycket intressant skulle vara att se hur långt jag skulle hinna gå på ett år. Nästa år i juni är det nämligen dags för kongress. Om jag satte upp målet för mig själv att ta mig in i de högsta beslutande organen, och jobbade målmedvetet med det genom att visa upp mig på rätt ställen och framhålla vissa egenskaper... skulle det gå hela vägen på bara ett år? I en sådan långsam organisation? Anledningen till att jag drar mig för att testa just det är att jag inte riktigt är redo för konsekvenserna. Jag har inte riktigt lust att binda upp mig för fyra år bara för att testa en idé. Ja, fem år, om man räknar med året för att ta sig dit. Men den tanken har jag också lekt med, till och från.
Nä, jag håller mig till min första plan, att gå med, och se vilka erbjudanden som kommer min väg. Och om det dyker upp några intressanta lokala aktiviteter så kanske jag helt enkelt passar på. Någon nytta ska man ju ha av sina investerade pengar (läs medlemsavgiften). Vad som händer, det återstår att se.
Ett alternativt experiment som också skulle vara mycket intressant skulle vara att se hur långt jag skulle hinna gå på ett år. Nästa år i juni är det nämligen dags för kongress. Om jag satte upp målet för mig själv att ta mig in i de högsta beslutande organen, och jobbade målmedvetet med det genom att visa upp mig på rätt ställen och framhålla vissa egenskaper... skulle det gå hela vägen på bara ett år? I en sådan långsam organisation? Anledningen till att jag drar mig för att testa just det är att jag inte riktigt är redo för konsekvenserna. Jag har inte riktigt lust att binda upp mig för fyra år bara för att testa en idé. Ja, fem år, om man räknar med året för att ta sig dit. Men den tanken har jag också lekt med, till och från.
Nä, jag håller mig till min första plan, att gå med, och se vilka erbjudanden som kommer min väg. Och om det dyker upp några intressanta lokala aktiviteter så kanske jag helt enkelt passar på. Någon nytta ska man ju ha av sina investerade pengar (läs medlemsavgiften). Vad som händer, det återstår att se.
Äntligen helg
Ja, jag vet att det är måndag. Men... förra veckan jobbade jag sju dagar i sträck innan jag igår åkte hem igen till Örebro. Jag kan ju säga att jag var redigt trött när jag väl kom hem. Arbetsveckan avslutades med styrelesmöte, vilket alltid är intensiva tillställningar. Denna gången mer så än nödvändigt. Jag hade beställt mat till styrelsemötet, och tänkte att det kunde vara trevligt att prova något nytt, så till fredagen så beställde jag indisk mat. Till beställningen lämnade jag meddelandet att jag skulle skicka en allergilista via mail till företagets mailadress som rör ordrar. Först i mailet sto g det "Det är jätteviktigt att ingen av maten innehåller nötter." Därefter fortsatte mailet med önskemålet om att mmaten skulle vara märkt med vad den innehåller, samt övriga allergilistan. Det visade sig dock att maten vi fick på fredagkvällen innehöll nötter. Mycket nötter. Så... det blev att ringa efter ambulans. Kan säga att jag inte sov särkskilt lungt den natten. Klart att man oroar sig. Klart att man bryr sig. Klart att man är förbannad på restaurangen och företaget som levereade maten. Hon kunde ha dött!
På lördagen var det så vidare diskussioner under styrelsemötet. Både ordförande och vice ordförande var speedade, men det gick förhållandevis bra. Att fråga igen och igen, att ta saker en i taget... det blev bra. Dock så var vi inte klara till 18, då vi skulle sluta. Nä, vi jobbade på en stund till. Halv tio på kvällen så hade jag stängt och låst efter oss. Sen var det bara att ta sig tillbaka till Uppsala. Jag var framme i Sunnersta 23.30. I sängen med borstade tänder var jag vid midnatt. Inte var jag pigg när väckarklockan ringde tio i sex på söndagmorgonen. På söndagen togs de diskussioner som inte hunnits med, samt en massa beslut klubbades igenom. Jag kommer skriva rent protokollet under morgondagens arbetsdag, och även anteckningarna från två av diskussionerna. Diskussionsanteckningarna är dock enbart till för styrelseledamöterna. Styrelsemötet slutade klockan 16.30, då vissa ville hinna med tåget till Örebro 17.07. Själv stannade jag kvar för att plocka undan kvarglömda papper, ställa i ordning, kolla att allt såg ok ut, samt slänga sopor. Tjugo över fem var jag klar med arbetsdagen. Sen var det bara att ta tåget till Örebro. Nästa gick från Stockholm Central 19.07. Jaja, jag hann äta i lugn och ro i alla fall.
I Sundbyberg gick det på en Erik. Ja, det finns många sådana, men ni som vet kan känna igen honom som mannen som dansade och sjöng på Örebrospexets scen till bland annat Eye of the tiger under 2010. I Bålsta gick det på en kvinna med ett litet barn i famnen. Barnet skrek oavbrutet under hela tågresan. Från det att kvinnan gick på i Bålsta, tills hon gick av vid Örebro Central. Ibland är det väldigt skönt att kunna stänga av hörapparaterna.
Så vid nio på kvällen igår var jag äntligen hemma i Örebro. Trött var bara förnamnet. Sängen lockade ofantligt, och var klockan över tio när jag somnade så var det inte mycket över.
Idag har jag ägnat mig åt viktiga helgsaker.
Det fina med helger är att man kan välja lite på vad man ska göra. Jag har några idéer. (Nedan i bokstavsordning)
På lördagen var det så vidare diskussioner under styrelsemötet. Både ordförande och vice ordförande var speedade, men det gick förhållandevis bra. Att fråga igen och igen, att ta saker en i taget... det blev bra. Dock så var vi inte klara till 18, då vi skulle sluta. Nä, vi jobbade på en stund till. Halv tio på kvällen så hade jag stängt och låst efter oss. Sen var det bara att ta sig tillbaka till Uppsala. Jag var framme i Sunnersta 23.30. I sängen med borstade tänder var jag vid midnatt. Inte var jag pigg när väckarklockan ringde tio i sex på söndagmorgonen. På söndagen togs de diskussioner som inte hunnits med, samt en massa beslut klubbades igenom. Jag kommer skriva rent protokollet under morgondagens arbetsdag, och även anteckningarna från två av diskussionerna. Diskussionsanteckningarna är dock enbart till för styrelseledamöterna. Styrelsemötet slutade klockan 16.30, då vissa ville hinna med tåget till Örebro 17.07. Själv stannade jag kvar för att plocka undan kvarglömda papper, ställa i ordning, kolla att allt såg ok ut, samt slänga sopor. Tjugo över fem var jag klar med arbetsdagen. Sen var det bara att ta tåget till Örebro. Nästa gick från Stockholm Central 19.07. Jaja, jag hann äta i lugn och ro i alla fall.
I Sundbyberg gick det på en Erik. Ja, det finns många sådana, men ni som vet kan känna igen honom som mannen som dansade och sjöng på Örebrospexets scen till bland annat Eye of the tiger under 2010. I Bålsta gick det på en kvinna med ett litet barn i famnen. Barnet skrek oavbrutet under hela tågresan. Från det att kvinnan gick på i Bålsta, tills hon gick av vid Örebro Central. Ibland är det väldigt skönt att kunna stänga av hörapparaterna.
Så vid nio på kvällen igår var jag äntligen hemma i Örebro. Trött var bara förnamnet. Sängen lockade ofantligt, och var klockan över tio när jag somnade så var det inte mycket över.
Idag har jag ägnat mig åt viktiga helgsaker.
- Jag har sovit ut efter arbetsveckan.
- Jag har ätit frukost (typ, den var inte direkt matig)
- Jag har spelat lite på datorn
- Jag har ätit lunch (inte jättemycket, men ändå)
- Jag har dragit igång en tvättmaskin.
- Jag har tagit en dusch.
Det fina med helger är att man kan välja lite på vad man ska göra. Jag har några idéer. (Nedan i bokstavsordning)
- Fila på ett synopsis
- Fluffa på en projektgrej
- Hänga upp tvätten
- Leka med symaskinen
- Läsa
- Peta i spexets maillistor
- Skriva på min roman
- Spela TV-spel
- Ta en promenad
I väntans tider
Nu tror väl en massa människor att jag har en stor nyhet att förmedla. Men det har jag inte... det är bara vardag. Och jag går och väntar... på något. På ett möte, på en händelse som kanske dyker upp. På ett projekt som jag hoppas blir av. På ett telefonsamtal som kanske kommer. Och på en fråga utan svar.
På något vis känns det rätt att ha den här väntan just nu, när det är vinter. Under snötäcket väntar gräset och blommorna. Under de mörka dagarna väntar vi på solens vändning.
På ett annat vis känns det helt fel med väntan. Det är väl den nyfikna delen av mig, som vill veta vad som kommer härnäst. Eller den ordningsamma delen som vill planera för år i förväg. Eller bara den rastlösa delen av mig som vill vara på väg mot nästa mål. Kanske lite av allt.
Livet är spännande, man vet aldrig vad som ska hända härnäst!
På något vis känns det rätt att ha den här väntan just nu, när det är vinter. Under snötäcket väntar gräset och blommorna. Under de mörka dagarna väntar vi på solens vändning.
På ett annat vis känns det helt fel med väntan. Det är väl den nyfikna delen av mig, som vill veta vad som kommer härnäst. Eller den ordningsamma delen som vill planera för år i förväg. Eller bara den rastlösa delen av mig som vill vara på väg mot nästa mål. Kanske lite av allt.
Livet är spännande, man vet aldrig vad som ska hända härnäst!
