Mardröm



Jag vaknade i natt/i morse (vid typ 3-4 på morgonen) från en så läskig dröm. Någon som sysslar med drömanalyser där ute?

Jag var hemma i Gräfsnäs för att jag och mina föräldrar skulle på Lottas bröllop. Den Lotta som är uppvuxen i Gräfsnäs då... ingen annan av Lottorna jag känner. Vi förberedde oss i godan ro hemma, och det var sommar och solsken som det ska vara i Gräfsnäs. Bröllopet skulle vara längs standen nånstans, så vi gick hemifrån. Sen var vi på något vis vid någon lägergård, och det var inte längre Lottas bröllop, det var Emmas. Och jag träffade massa gamla klasskamrater och Therese K skulle vara brudtärna. Nästan ingen av mina gamla klasskamrater kände igen mig, för jag nu har jag självförtroende. Jag bara skrattade åt dem och sa vem jag var. Sen började alla röra sig mot vigselplatsen, och jag skulle bara lägga undan en väska i rummet som jag skulle sova i. När jag kom in i huset var det leriga fotspår överallt, och jag blev irriterad, för vi skulle städa efter oss själva. De leriga fotspåren ledde dessutom in i rummet där jag och tre till skulle sova, vilket höjde irritationsnivån ytterligare ett snäpp. Jag kommer in, slänger ifrån mig väskan, och tittar rakt in i en pistolmynning. Två mycket nervösa unga grabbar med SD-åsikter hotar mig, och jag är mest nervös för att jag ska råka skrämma dem så att de gör nått dumt snarare än att de skulle vilja skada mig på riktigt. På något vis lyckas jag prata mig ur det värsta av situationen, men när jag vägrar att ge dem min handväska så blir de arga och hetsar upp sig igen. (Jag kan inte ge dem handväskan för jag har med massa dyr hörteknik.) Jag försöker lugna dem igen, samtidigt som jag känner hur klockan går och att jag missat hela vigseln. Halvt gråtfärdig så ber jag dem att bara låta mig gå så jag kan åka hem till Örebro. Då blir de förvirrade, och efter att jag förklarat att jag faktiskt inte bor i Gräfsnäs och inte har gjort det på många år, utan i Örebro så tycker de att jag inte är ett hot. Jag ser att de är redo att låta mig gå, men är rädda för om jag ska gå till polisen, så jag föreslår att vi helt enkelt ska glömma att det hela har hänt. Sen kommer jag ut, möter Erik och ser att det brinner längre ner längs vägen. Och där ungefär vaknade jag...

Så.... hur ska man tolka den drömmen? Några förslag?

Läs även andra bloggares åsikter om
, , ,


Tiden går

Det där med att ha ett heltidsarbete på pendlingsavstånd är en annorlunda upplevelse mot vad jag hittills vant mig vid genom livet. Men, som den rutinmänniska jag är så har jag snabbt skapat nya rutiner för min vardag. Nu, när det gått två månader är de invanda som om det varit så i många år. Varje vardag vaknar jag av väckarklockan vid 6. Upp, duscha, frukost och sånt. Samla ihop mig och ta bussen in till Uppsala Central. Därifrån tåg till Stockholm, och sen ta sig till kansliet. Den sista biten varieras beroende på väder och humör. Det tidseffektivaste är att ta tunnelbanan. Det finns också busslinjer, eller så tar man en promenad.

Dagarna på kansliet skiljer sig åt. Det är mycket mailande, en hel del skrivande, och massor av möten. Det är mycket diskussioner. Det är en del beslut, rådfrågande av varandra. Det är också en spännande upplevelse av att vara chefen... mitt ansvar är... ah, jag vet inte hur jag ska formulera mig just nu. Jag försöker vara uppmuntrande, lyssnande och en bra chef. Jag försöker också vara en vanlig och trevlig människa. När vi nu är så få på kansliet så kan man inte hålla på att sätta sig själv eller andra på olika höga hästar. Vi trivs bra. Jag trivs bra.

Josefine har begärt tjänsteledigt, och vi håller nu på att leta efter en vikarie. Det känns väldigt spännande. Konstigt, och roligt. Och tråkigt. Jag trivs väldigt bra med att jobba med Josefine, och nu ska någon annan sitta där. Jag kan i alla fall säga att det är underhållande att läsa ansökningshandlingar, vad folk väljer att skriva med, vad de väljer att lyfta fram. Och hur välformulerade de är... och inte är. Vissa ansökningar blir ganska snabbt bortsorterade.

Dagarna blir olika långa, och sen bär det av tillbaka till Uppsala. Vanligen kommer jag hem vid 19-19.30. Många timmar blir det. Men åh, jag trivs verkligen. Jag trivs med att jobba. Jag trivs med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna. Det enda jag inte trivs med är det att jag inte kan bo i lägenheten som Erik och jag har i Örebro.

Lägenheten som vi har så många planer för. Möblerna som skulle bytas ut "när vi har pengar". Nu har vi pengar (åtminstone nog för att byta ut nån möbel i taget), men vi bor inte där. Ironi. Jaja... det kommer väl en dag för ett hem också.

Tiden går, och bloggen blir inte så frekvent uppdaterad. Vad kan jag säga? Jag har bättre saker för mig på dagarna. Jag har ett jobb att sköta.

Att läsa instruktioner, och sedan följa dem

Det finns förmildrande omständigheter, jag vet. Men när det gäller hur många som misslyckas med att följa enkla, skrivna instruktioner så faschineras jag. Det finns ett förväntat antal som "ska" misslyckas. På grund av t.ex. dyslexi kan det vara svårt om man bara får skriftliga instruktioner. Eller om man inte kan se vad det står. Men alla andra då? Varför kan de inte följa enkla instruktioner? Och hur stor hänsyn ska man ta till den stora massa som bara... ja jag vet inte, ... struntar i? ... inte orkar läsa allt? Vad? Ska jag gå omvägar för att samla in det som borde lämnas på rätt plats från början? Ska jag bryta mig in i någon annans privata sfär för att uppdatera det som lämnats åt fel person? Eller ska jag bara tycka att den som gör fel "får skylla sig själv"? Det sista är ju farligt då just den som råkar ut för det kanske är en av de som har en godtagbar ursäkt. Samtidigt vill jag inte behöva tänka åt 50 personer samtidigt. Jag har mer än fullt upp med det jag själv har tagit på mig.

Vissa saker... vissa dagar.

På en annan del av verkligheten... ÖBO har bra konstiga system för vissa saker. Det var nog bra att det var Erik som fick tag på dem idag, och inte jag.

Nu tillbaka till studierna, se om jag kan knäcka en viss ordning... :-P

När inga egna ord räcker till...

Festen kan börja
Mel: Vårvindar friska

Festen kan börja, ingen får sörja
Här finns det både nektar och mat
Vinet serveras, ingenting felas
Ingen får vara dålig kamrat
Klappa mitt hjärta, fröjdas min själ
Vinet serveras, genast nåväl
Fatten nu glaset, börjen kalaset
Skål allesamman, Skål!



Texten finns i Den gamla visboken, 1954 under rubriken Ester och Axel och inleds Så bistert kall sveper nordanvinden.

Så bister, kall sveper nordanvinden
om stuguknuten den sena kväll.
I stugan sitter så blek om kinden
en liten flicka vid spisens häll.
Den bleka hyn och de tärda dragen
de vittna tydligt om sjukdom, nöd,
och hennes pappa har hela dagen
för krogen glömt skaffa barnen bröd.

I kalla stugan vid fönstret sitter
bror Axel skådande upp mot skyn,
och minnets hägring, än ljuv än bitter
omväxlar snabbt för hans inre syn.
Fast tåren skymmer hans blick han sjunger:
Gråt icke Ester, min syster snäll.
Snart kommer pappa och då vår hunger
skall fly sin kos, vi få mat i kväll.

Men minns du Axel när mamma levde
hur annorlunda det var mot nu.
I kalla stugan vi ej behövde
på pappa vänta, men kära
du lyft upp mig sätt mig vid fönstret neder,
jag vill så gärna mot himlen se.
Där aftonstjärnan hon blickar neder
kanhända mamma vill mot mig le.

Så mamma gjorde, jag minns så gärna
när hon om kvällen mig sjöng till sömns.
Men titta Axel där föll en stjärna,
hon sade ofta min mamma ömt,
att när en stjärna från himlen faller
en själ får flytta till himlen opp.
När jag till slutet går hem då faller
väl ock en stjärna utur sitt lopp.

Men låt mig bror i din famn få vila,
det är så kallt och jag är så trött.
Och Axel tager sin syster lilla,
uti hans armar hon slumrar ren,
Han sitter tyst liksom för att vakta
och gungar syster som slumrar ren,
mot himlen blickar, då faller sakta
en stjärna ner ifrån himmelen.

En liten stjärna, så sade Ester,
skall falla när jag går hem till Gud.
Så tänkte Axel och skådar efter,
och lilla syster har ren fått bud.
Se ögat brustet och bleka kinden
ej mera fåras av sorgens tår.
Ej mera isas av kalla vinden,
förklarad Ester för tronen står.

Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandringsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav.

Hon, omedveten därom, fick vara
en missionär som från syndens stig
den arme drinkarn fick återföra.
Men kära, vem skall få föra dig?
Du som i lustarnas land vill dröja,
se Jesus klappar på hjärtats dörr.
Ack öppna, skynda för Gud dig böja,
du ångra skall att det ej skett förr.

Var jag full i söndags?

Njae... lagom bakom är väl... ett annat sätt att beskriva det. Apropoå det här med vilodag... lördagen var ju rätt... lång. Men i söndags i alla fall... så fyllde jag i en liten lapp, och nu funderar jag. Det är ytterligare en sak att fundera på. Man kanske skulle sätta lite deadlines för sig själv och sitt eget velande? Blir nog bättre så. Eller kanske bollplanka lite? Undrar om det finns någon annan metafor för det där...? Bollplanka menar jag. I min verklighet så är det rätt otäckt med bollar som kommer flygande från konstiga håll.

Biljetter hem är i alla fall bokat. Nu är det bara en sak till att fundera på när det gäller det där. Kanske ska ta mig en timma i Aås? Eller är det bättre här? Eller vänta nu.... Det är nedräkningar för fullt ändå. Så lite mer deadlines kan väl inte skada? Eller?

Jag har i alla fall värsta bra idén. Nu är det bara att våga genomföra. Jag kan, jag vill, jag...

Det ordnar sig. Det blir bra.

Jo, just det... dagens bloggtips:
Örebrospexets blogg

###

De har hittat Nathalie nu. Död. Se Alingsås Tidning om du vill läsa. Det är märkligt... Jag bor ju i Örebro, så jag har följt historien på avstånd. Men en ung flicka, hittad död. Kan man låta bli att gråta? Det är hemskt. Stackars familj. Stackars alla nära... uff. All denna ovisshet, och så...

Jag känner att jag vill skriva... jag vet inte... det är så svårt att hitta orden. Det var en minnesstund igårkväll i Alingsås. Jag ska nog tända ett ljus ikväll. Ett ljus till minne och för en tanke till familjen. Mina tårar rinner. Det är så sorgligt och så hemskt. Sådant ska inte hända.

Varför smakar allting surt?

Det är supersoligt, och jag klarar inte att gå ut.

Allt jag stoppar i munnen smakar surt.

Magen säger jag är hungrig, hungrig, hungrig... och sedan krampar den plötsligt. Helt orelaterat till om jag stoppar något i magen eller inte. Försöker få i mig normala mängder föda ändå... men det är inte lätt.

Vaknade upp imorse med värsta värmeutslagen över hela kroppen... men de är i alla fall i stort sett borta nu. Tur det... för jag vet inte om jag kan hantera så mycket mer... dagens utmaningar... två knäckebröd mellan 12 och 15. Jag har ungefär tre tuggor kvar, så jag tror jag ska klara det. Har också som mål att gå ner med soporna, vilket har effekten att jag måste ut. Känner mig dock inte helt redo för det än... samlar styrka.

Japp... idag är det klagodag.

Går det verkligen?

Tydligen... jag känner mig... nervös. Men men... det ska nog bli bra. Vad skulle annars hända? Tillit.

Dagens plan... söka jobb, jobb, jobb... och vänta, vänta, vänta.

Allt blir bra. I sinom tid.

Be mig inte utveckla..

*funderar lite smått på att sova*

Vid typ 22 kokade jag lite te, för en avslappnade stnud vid datorn innan sovdags... och här sitter jag... och jo, jag är väl rätt avslappnad, och jag har hittat lite roliga saker här och där (mest forum och youtube). Men det kanske börjar bli dags att krypa ner i sängen... det är ju en dag imorgon också!

*funderar på att ställa väckarklockan på någon synnerligen udda tid*

Jaja... det roliga är att det fortfarande lyser här och där i fönstrena i grannhusen omkring. Så det är inte bara jag som är uppe mitt i natten en sommar... och det är stillsamt, inga fester...

Har för övrigt bokat biljett till Uppsala idag. Ska bli roligt att träffa Erik igen. *funderar på kläder* Blir nog bra.

Man kanske skulle gå ner och skaffa en tvätttid innan man borstar tänkerna?

Mm... så här kan det vara ibland, mitt i natten... tankar som hoppar, och ja.

God natt där ute!

Och tårarna rinner igen

Jag klarar inte av motgångar. Jag klarar inte av höga ljud. Magen är konstig. Huvudet spränger. Rytandet jag utsattes för när allt jag ville... tårarna rinner

Stress? Ja, det är nog så. Hur ska jag kunna lugna ner mig? Varför kan inte allt bara falla på plats. Låt mig drömma, låt mig glömma. Låt mig känna att jag har kontroll över mitt liv, eller åtminstone över min kropp. Tårarna strilar nedför kinderna.

Det kräver hela min viljestyrka

Tur att den är ansenlig. Jag är artig. Jag accepterar. Jag låter honom rasa. Jag hoppas att det ska gå över utan allt för högljudda expolsioner. Ja, jag vet... jag sa de där sakerna... men allt är ju logiskt på sin plats i tiden. Kan inte riktigt rå för hur jag mår... eller att jag tänker på ett annat sätt. Det handlar om förtroende. För Erik har jag förtroende... det är vad man kan lämna åt folk jag inte känner.

I övrigt... jag är tacksam. Se nedan, till exempel. Men nu rinner tårarna. Min viljestyrka är också försvagad av allt jag inte orkar...

Mjölk...

Vissa saker är underliga...

När Erik kom hem igen från Uppsala så öppnade han ett nytt paket med mjölk för att göra varm choklad. En utmärkt anledning att använda mjölk tycker jag :-) Saken var bara att det redan fanns ett öppnat paket i kylen. Igår gjorde vi dock slut på det ena av de öppnade (det som varit öppnat längst). Och idag när jag stoppade undan mjölken efter frukost upptäckte jag att i kylen redan fanns ett öppnat paket. Hur många öppnade paket behöver man egentligen ha samtidigt? Och då ska det tas med i beräkningen att det sista paketet var undanstoppat på en helt annan hylla för att undvika att det öppnades innan de andra tagit slut. Jag tänker, alltså finns jag till, och om man inte tänker...?

 Nej, det här är inget problem, det är ju bara att dricka upp mjölken. Men det stör mitt ordningssinne.


Det här är en sån där dag som man egentligen skulle byta ut

Å andra sidan finns det ju saker att fylla upp dagen med, och då blir det ju snabbare imorgon. Och imorgon är en annan dag.

Har egentligen inget nytt att komma med, skriver bara för att ha något att göra. Sånt man kan roa sig med när man har en egen blogg och en och annan trogen läsare. Inte för att statistiken visar vem som läser, men en och annan live-kommentar ger ju tydliga hintar.

I Örebro är det strålande, bländande ljust ute. Jag sitter inne, med än det ena, än det andra. Har lite för många projekt igång samtidigt för att ha en bra överblick. Det största är naturligtvis dags-att-hitta-jobb. Förr eller senare är det någon som vill ha mig. Apropå det förresten, så ringde de från Ovanåker kommun igår. De har förlängt ansökningstiden. Oftast brukar man bara få ett mail, och knappt det, men här ringde de. Och jag är i alla fall inte bortsorterad, vilket är skönt att veta. Verkar trevligt där, kanske har man en chans?

Satt och läste i min blogg

Mycket föreningsliv är det. Men vad ska jag annars skriva om? Det är ju så mitt liv ser ut. Jag letar jobb, och jag är föreningsaktiv. Och det är ju i föreningarna som saker händer, det är där spänningen finns. Jag skulle ju nu kunna passa på att nämna att Erik och jag igårkväll gick en våning ner. Niklas bror var/är? på visit, och Louise och Niklas bjöd på paj. Det var trevligt. Louise och hennes syster, Niklas och hans bror. Jag och Erik. Men in tights, paj, lärarfack, historier, trevligt. Fantastiskt trevligt, men vad finns det mer att säga? Var är spänningen? Var är det som man funderar på, ältar, bearbetar, arbetar för och på? Ah, vänskap och kärlek är härligt. Men föreningsliv är spännande på ett sätt som bara en riktigt inbiten föreningsräv kan förstå. Jag älskar det. Processerna, människorna, idéerna, planerna. Det hårda arbetet, och de många timmarna. Den som inte vet kan inte förstå. Kärlek, vänskap, föreningsliv, glädje.

I väntan på ett annat liv. Kanske. Kanske blir allt annorlunda när jag hittar ett jobb. Kanske är redan nu stenen i rullning. Kanske är processen som kommer att förändra mitt liv redan igång. Kanske kommer det att förändra vem jag är, och var jag hittar mina utmaningar och glädjeämnen. Men vaddå, det är väl bra det med. Jag vill ha ett jobb, och tid, det är en fråga om prioritering.

Lite av varje

Känner mig elak. Vet inte varför, och vet inte hur jag ska lösa det. Har redan tagit ut lite aggression genom att skriva något spydigt i nångons blogg. Om du undrar, jag tänker inte säga vems, men jag var inte anonym, så det är inte omöjligt att ta reda på, om man är sån. Känner att jag borde släppa ut lite ånga innan det går ut över fel personer. Kanske ska dra igång ett spel eller nått... fast tillfredsställelsen... tveksamt. Vi får väl se.

Mina checklistor är vad som håller mig uppe just nu. Vet vad jag ska göra, och har en lagom mängd saker att välja på. Allt bör bli klart innan vi drar.

Idag åker vi till Uppsala. Hejdå Örebro, ses nästa år!

Allting snurrar

Inne i mitt huvud snurrar alla att göra-listor, packlistor och funderingar. Utanför mitt huvud snurrar omgivningen omkring, runt, runt. Blir yr i huvudet om jag fäster blicken för långt bort. Ta en hint? Jag? Tror inte det... det måste ordna sig. Om jag bara fokuserar på det som är nära näsan så snurrar omgivningen inte så farligt.

Erik ska för övrigt ut och snurra i centrum. Han har lovat att hämta mitt paket för mig. Han är bra söt.

Vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att få åtminstone omvärden att sluta snurra. Att det snurrar inne i huvudet är liksom inget problem. Det är lite bra, för rätt som det är så kommer den där centrifugeringseffekten fram och slänger upp något jag inte fokuserat på förut, och jag kan krafsa lite till på mina listor. Centrifugering är bra.

Allt annat... det ordnar sig. Det måste det.

Något är det, men vad, och varför?

Jag vet inte... det är en känsla som ormar omkring i min mage och trakterna därokring. Ormar sig, vrider sig, vänder sig... det är något som känns fel bara, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det, för jag kan inte komma på vad det är. Jag sitter och försöker jobba med ett och annat dokument, och så får jag panik och måste lämna rummet, eller så ringer telefonen, eller så är det något annat. Jag vet inte riktigt hur jag ska finna fokus. Kanske borde jag ta en promenad och släppa det hela, eller så borde jag... uff, jag vet inte. Det känns bara så fel. Och så är det som om jag glömt något, något jag borde... men jag vet inte riktigt... känns mest besvärligt. Och så ... *suck* Är så irriterande att inte kunna formulera tankarna ens i hjärnan. Trodde att det skulle gå enklare om jag kanaliserade genom fingrarna, men inte... det kommer bara en massa... uff, jag vet inte. En allmänn känsla av att något är fel att något inte stämmer. Att jag glömt något, missat något, missuppfattat något, felplanerat något. Vad??? VAD???

OCH VARFÖR????

Kommunikation? - Nä, vad ska det vara bra för...

Jag fattar inte riktigt hur det kunde gå så här. Klockan är redan halv 11 och jag har ännu inte ätit frukost. Det är ett problem. Det är ett GIGANTISKT problem. Just nu är risken rätt stor att jag biter huvudet av någon. Skulle dessutom behöva handla innan alltför många timmar gott, men för vilka pengar då? De jag borde ha kanske. De som skulle funnits på mitt konto för två veckor sedan, kanske. Situationen är helt enkelt ohållbar. Men jag kan se ett ljus i mörkret. Det finns där, långt borta. Och jag rör mig långsamt mot det. Frukost går i alla fall att ordna. Men jag vill ha mina pengar. NU!

Satan.

Mår i största allmänhet dåligt

Känner mig håglös och trött... magen beter sig konstigt, och det ömmar på omöjliga ställen. Känner mig totalt asocial och försöker för fullt att undvika att ta ut det hela på min stackars sambo. Don't get in my way today.
Just nu är planen att försöka återhämta mig till i eftermiddag då det är styrelsemöte. Ska nog rådda om dagordningen lite, så det viktigaste hamnar på nån bra plats. Ska kolla lite på hur det ser ut. En annan plan som jag hade har defenetivt fallit nu. Kanske kan ta upp den igen om några dagar. Om det finns engagemang nog.

När det gäller mitt andra liv, och min andra plan så ska det funderas, diskuteras och planeras imorgon. Och imorgon är en annan dag. Då mår jag bättre.

För övrigt hatar jag falsk information. Och jag kan verkligen inte ta motgångar när jag mår dåligt. Tårarna bara rinner. Hur ska jag distrahera mig själv nu då?

FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN

Vill bara sova

Det kan inte vara nyttigt. Nått är det som inte stämmer med hur det borde vara. Och inte släpper den där irriterande förkylningen heller. Och jag borde boka tågbiljetter åt alla möjliga håll. *suckar* Och så är det städningen. Just nu är det mest Erik som jobbar, och det var ju inte tanken. Får väl ta tag i mig själv och fortsätta............................... Jaja... vad är väl en hälsomsam kropp?

Tidigare inlägg