GSP

Det händer en hel del i Örebro nu för tiden. Det har väl hela Sverige märkt. Mördade universitetslärare, våldtäckter och en massa annat otrevligt. Och det är staden där jag bor. Och jag trivs i Örebro, men det är inte utan att man blir illa till mods över alla sjuka människor som gör sjuka saker. Det känns dock oftast abstrakt, som att det inte rör mig. Det känns oftast rätt avlägset. Det som finns på närmre håll är grannar. Och i vår trappuppgång finns det några som inte mår helt bra. Det är ofta fester, och ofta mycket folk. Och de som syns oftast har inte alls styr på sig själva. Rejält påverkade, om man säger så. Och det är tragiskt. På något vis känns det som att sommaren inneburit ett uppsving i antalet fester, och också ett uppsving i antalet högljudda gräl. Och nu när det står fönster öppna i varje lägenhet kan också jag höra hur de skriker och gormar och kastar saker. I måndags fick min sambo en rejäl adrenalinkick, då vi hörde hur någon försökte ta sig in genom den låsta ytterdörren. Vi har ju fönster precis där, så när vi tittade ut så såg vi att det var polisen. Sambon sprang ut för att släppa in polisen, och han berättade för mig att det stått en ung kille på insidan och hållit emot ytterdörren. Under många timmar efteråt var det poliser som kom och gick i vår trappuppgång. En kvinna satt också och grät utanför vår ytterdörr (trappan till alla andra våningar går där). Efter att jag gått och lagt mig så knackade det på vår ruta, och min sambo fick hjälpa polisen att leta stöldgods. De ville nämligen ner i källaren. För oss lekmän kändes det väldigt dramatiskt, och särskilt sambon var hög på adrenalin. Vi letade i tidningar och på andra ställen efter nyhetsrapportering, och det vi hittade var det här.

Igår var det en helt annan typ av händelse som störde mitt ordningssinne. På förmiddagen såg jag en man i randig tröja slira in i trapphuset genom ytterdörren. Jag tänkte inte så noga på det, jag mest registrerade att han var uppenbart inte nykter. Några timmar senare (men fortfarande innan lunch) hör jag ytterdörren gå upp igen och jag kastar en blick åt köket till och ser samme man slira ut. Han tar sig ut genom dörren, svänger så han står vänd mot vårt köksfönster, och där börjar han kissa. Ytterligare några timmar senare såg jag samma man slira omkring på gräsmattan mellan oss och dagiset. Dock kom han inte tillbaka hit. Han gick ostadigt runt, och försvann...

I att ha lägenhet ingår att ha grannar väldigt nära. Men jag tror att vissa av våra grannar inte mår så bra.

I ett tidigare inlägg skrev jag om processen att skapa en outfit till min sambo. Överdelen är nu näst in till klar, det är bara knäppningen kvar. Vi hittade ett tyg till mellanlägg. I boken rekommenderades canvas, så jag plockade fram det mest canvasliknande som jag kunde hitta i en affär där väldigt lite av tygerna var märkta med material och sådant. Nåväl. När jag klippt ut alla delar även i det tyget så var det dags för det roliga, att sy ihop alla bitar. Min tanke var att sätta ihop hela jackan varje lager för sig. Jag började med mellanlägget, mest för att jag redan hade vit tråd i efter att ha sick-sackat alla dess delar. När den hängde ihop som en hel jacka så tog jag det yttersta lagret, det som faktiskt ska synas. Där hade min sambo ritat ut på ett papper var han ville ha orange, och var han ville ha grått. Nogrannt plockade jag bit för bit. Eftersom ärmarna skulle ha puff så var de rätt omständiga att få till. Jag hittade lite slattar i ett skåp, och använde till fyllning i puffen. I boken fanns en bild på hur puffen skulle sättas fast, så jag försökte följa den. Först nålade jag fast nederdelen av puffen i själva ärmen, jag vinnlade mig om att alla veck skulle hanma snyggt, och sedan sydde jag fast den. Sedan var det dags för fyllningen, som skulle sättas in i två bitar, den större vid axeln, och den mindre längst ner i puffen. Båda så nära sömmarna som möjligt (vilket var mycket enklare i den kant där sömmen redan var gjord). Innehållet inuti puffen handsyddes, eftersom det är lite svårt att få något fluffigt när man kör med pressarfot. Därefter nålade jag fast överdelen av puffen på den ena ärmen.

Sen insåg jag att det antagligen skulle bli mycket omständigt att få till ärmen som jag brukar i ärmhålet om jag gjorde så, så jag bytte strategi och nålade istället fast puffens överdel direkt i ärmhålet.

Därefter nålade jag fast själva ärmens överdel i armhålet.När de båda satt som jag ville så tog jag till symaskinen igen och sydde fast ärmarna.Det var inte heller helt lätt, eftersom puffinnehållet var så intill där sömmen skulle gå.
Men det gick, och det blev snyggt. 

Att sedan sy ihop de bitar som var kvar, och som skulle vara foder var sedan en barnlek. Foderbitarna är sydda så att sömmarna hamnar mot resten av plagget, och inte mot min sambo.

Efter att ha alla tre lager i sammanhängande stycken så var det bara att matcha dem till varandra. Foder, mellanlägg och det yttersta lagret. Eftersom jag från början klippte ut alla bitar i grått och orange tyg samtidigt så hade jag motsvarande bitar i fodret som ytterst, fast spegelvända färger. Det gör att jackan är snygg även när man öppnar den, då man ser att varannprincipen fortsätter på insidan. Jag är mycket nöjd med hur jag fick ihop den. Jag lade också energi på att se till så att det är rätt tråd på rätt tyg, åtminstone på utsidan. Jag orkade inte riktigt hålla på att byta underträd fullt så ofta, så på fodersidan är det lite varierande. Jag började med att nåla ihop från kragen mitt bak, och sedan tå båda håll längs med nacke och framkant. Därefter fick sambon prova igen, och då det satt bra så fortsatte jag med att nåla upp ärmarna och fålla nederkanten. Alla kanter på jackan är vikta in mot mitten, samtidigt som fodet är vikt ut mot mitten, vilket ger tilltalande kanter. Dock inte ärmarna, där vek jag bara in och sydde fast. Det som är kvar nu är knöppningen. Vi måste dock skaffa spännen, eller hyskor och hakar, eller något annat snyggt. Så del tre i projektet kommer att vara knäppningen. Det blir nog bra. Snyggt blir det i alla fall.

Jag ska sy kläder till min sambo. Projektet har nu kommit en bit på väg, och jag fick tanken att jag skulle dokumentera det hela steg för steg. Det är rätt roligt att sy, och jag känner mig riktigt peppad. Tror detta kommer bli riktigt, riktigt snyggt.

Vi började med att välja tyg. Två färger av lin valde han ut, orange/rostbrunt och grått. Han vill nämligen ha båda färger. Så jackan kommer att bli i hälften av varje.

Sen kommer boken fram, min favorit i dessa sammanhang:


Därefter kommer måtttagningen. Många mått blir det om man ska göra figursytt.


Sen fick han välja modell på det jag ska sy. Det är ju han som ska ha på sig det. Efter en del dividerande kom vi fram till följande modell från mitten av 1400-talets Europa.  I boken benämns den som "Fashionable doublet".


Därefter är det dags att jobba med "tolie" och "block" och "personalized pattern". Bara puffärmen var lite ett äventyr att få till mönstret för:


Nu har jag i alla fall lekt med skräptyg, papper (affisch) och slutligen klippt ut alla bitar. Jag har också sicksackat dessamma och sorterat upp i högar.De små lapparna är bitarna som sorterades ut för att skapa puffarna till ärmen.


Nästa steg är att skaffa mer tyg till mellanlager för att det ska bli lite stadga (nackdelen med att köpa tyg innan man bestämt sig för modell). Sen ska det också klippas till, innan det är dags att sy ihop allting.

Fortsättningen finns att läsa här.

Den 26 januari släppte SJ ett pressmeddelande om sin nya satsning: handikapplatser. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna deras pressmeddelande hur jag än letar. Inte ens på SJ:s hemsida, eller i deras pressrum. Mystiskt. Däremot kan jag hitta ett flertal länkar till det pressmeddelande som ett flertal av organisationerna i Nätverket Unga för Tillgänglighet skrev dagen efter. Det kan man hitta t.ex. här. De alternativ som SJ har för närvarande, när det gäller biljettbokning är dessa:

 

I pressmeddelandet från SJ framställdes handikapplatser som ett sätt för resenärer med särskilt behov att kunna meddela SJ-personalen detta genom bokningen. Då skulle personalen veta att här sitter det någon med särskiljda behov. Och om man vet det så kan man lättare tillgodose de behoven. Jag tycker begreppet är fruktansvärt dåligt, och har väldigt svårt för det, och i alla lägen så kan jag komma på fler anledningar att inte boka platsen än att välja den. Dock, så gjorde jag ett test i förra veckan, för att se vilka effekter det skulle få för min resa att välja att boka "handikapplats". Utifrån det pressmeddelande som SJ gick ut med, och också utifrån UH:s möte med SJ i höstas (tror det var september 2010) då jag för första gången hörde talas om idén, och också det dåliga namnet... (vi påpekade redan då hur dåligt begreppet är, men...) i alla fall. Utifrån det så hade jag någon form av idé om att tågpersonalen åtminstone skulle visa lite extra uppmärksamhet för att kunna tillgodose de osynliga behov som en person som valt handikapplats borde ha. Kanske ställa en fråga om hur de kan underlätta resan?

Hur upplevde jag då mitt möte med SJ:s handikapplats? Tja, först var det själva bokningen. Det gjorde ont i magen att klicka på den där platsen. Det kändes fel, fel, fel. När jag hämtade ut biljetten och såg samma sak där så mådde jag också dåligt över benämningen, och alla anledningar att inte boka platsen bara tornade upp sig. Men jag lyckades lugna mig själv nästan helt genom att intala mig att det är bra att testa saker för att se hur genomförandet är, och för att veta vad man pratar om i framtida diskussioner. Nåväl, väl på tåget så hittade jag snabbt min plats, då den låg väldigt nära dörren in i vagnen. Jag slog mig ner, och inväntade tågets avgång. Många tankar snurrade runt i mitt huvud, och när en annan tjej slog sig ner brevid mig så kunde jag inte låta bli att fundera på om hon också hade beställt handikapplats, eller inte. Jag vågade dock inte riktigt fråga. När tåget började rulla så kom biljettkontrollanten gåendes. Igen kommer den där obekvämt nervösa känslan i maggropen. Jag vet ju att de brukar ropa ut över halva vagnen vilka stationer som folk ska byta tåg på. Vad kommer att hända när hon kollar på min biljett? Svaret är... inget. Hon tittade på biljetten och försvann... och jag som hade tänkt att säga det där om högtalarutrop som jag ofta, men inte alltid säger till tågpersonalen. Jag hör verkligen inte högtalarutrop, så jag behöver ha viktig information via text eller att en person säger det direkt till mig. Jag har dock under mitt mycket flitiga resande med SJ märkt att om man ska få tågpersonalens uppmärksamhet så måste man hålla biljetten som gisslan, dvs att man får inte visa biljetten för dem innan man sagt det man vill förmedla, för så fort de sett biljetten så försvinner de. Det ger för övrigt inte ett särskilt förtroendeingivande intryck, och jag är övertygad om att ifall något hände så skulle jag i alla fall vara hänvisad till medpassagerarnas välvilja för att få någon information alls. Problemet är bara att folk bara lyssnar till den information som rör dem själva. Varför skulle någon lägga på minnet vilken perrong som ett tåg de inte ska med ska gå från? Så min slutsats efter att ha testat SJ:s handikapplatser är att de helt enkelt inte är värda besväret och ångesten.

Jag har funderat lite fram och tillbaka över mina förväntningar och det jag upplevde. Det stör mig lite att jag inte kan hitta det där pressmeddelandet från januari. Om man läser om den här "tjänsten" på SJ:s hemsida, där den sorteras under "särskilda platser" står det att:

Handikapplats

I vissa tåg finns Handikapplatser utvalda. Det är helt vanliga stolar, men de är placerade nära toalett och utgång. Det pågår ett arbete att synliggöra alla dessa platser i bokningssystemet, vilket kommer att vara klart juni 2011 (med bokningsstart januari 2011). De kommer då att bli bokningsbara på internet.

 

Det här var ju inte riktigt det jag förväntade mig när jag bokade platsen. Med den inriktningen så förvånar det inte att bemötandet var som det var. Det får mig att fundera på vilka "handikapp" de tänker sig att de tillgodoser egentligen. Vilka har nytta av att vara nära toalett och utgång? Det måste i första hand vara de som har svårigheter att röra sig som de tänker på. Och då skulle de lika gärna kunna kalla platsen för "pensionärsplats". Galma Agda kanske tycker det är jobbigt att gå så långt, och så är hon lite inkontinent, så hon behöver ha nära till toaletten. Jag kan också tänka mig att det underlättar för personer med synnedsättning att slippa treva sig fram över halva vagnen för att nå sitt mål. Men sen då? Ärligt talat så tror jag att de som mest av allt skulle uppskatta att kunna boka sittplats nära utgången är stressade pendlare. Ni vet, de där som ställer sig upp innan högtalarna ropat ut nästa station, bara för att vara först av tåget för att springa iväg mot sina stressade liv.

Jag twittrade under dagen som jag testade den här platsen, och skrev bland annat om det här att jag fick ont i magen av att boka en plats med ett så dåligt begrepp. SJ frågade efter förslag på vad den skulle kunna heta istället. Tja, med nuvarande funktion så skulle den lika gärna kunna heta "nära utgång". Och om de tänker sig att man i framtiden skulle kunna fylla i vilka behov man har när man bokar biljett (t.ex. att man inte kan höra högtalarutrop eller att man behöver en parfymfri vagn) så har de mycket kvar att göra. Jag kommer i alla fall inte boka en sådan plats igen, om jag inte är jättestressad och behöver komma snabbt av tåget. Men då gäller det ofta att hamna i rätt vagn också, oftast längst fram eller längst bak i tåget, beroende på vilken station, och vart man ska.... Och är man så stressad så behöver man i alla fall ställa sig upp långt innan tåget stannar för att slåss med de andra stressade människorna. Så nej, jag tror inte handikapplatser är värt besväret ens då.


Läs även andra bloggares åsikter om SJ, handikapplats, tillgänglighet, bemötande
Är detta intressant?