Man fungerar olika, eller - dags att räkna sig som vuxen nu?

Jag har haft en del funderingar... jag har under många år lagt ner en hel del tid och engagemang i diverse olika föreningar. Vissa har jag gått med i för att få rabatt någonstans, eller så har jag ägnat åratal åt att arbeta med föreningens olika frågor. Det har varit lokala föreningar, nationella föreningar, regionstäckande saker, föreningar med några få vänner, tunga organisationer, med eller utan anställda... tja, jag har helt enkelt roats väldigt mycket över föreningsliv i allmänhet. Detta inlägg rör till stor del en av alla dessa föreningar. Det kan mycket väl finnas vänner/läsare som känner igen vilken förening det handlar om. Det är en förening som ligger mig om hjärtat, men... det är några saker som jag behöver få ut mig - utan att peka ut någon, utan att tala illa om föreningen som sådan.

I juni hörde jag av mig till valberedningen, för att erbjuda mig själv som årsmötesfunktionär vid nästa årsmöte. Mina privata skäl för att göra så är väl mer av ett mjukt "tack för mig" ett sätt att ha en anledning att vara där, att träffa alla underbara människor. I mailet till valberedningen så listade jag upp en rad anledningar till att jag skulle vara bra som funktionär i presidiet:
1.      Inte förtroendevald i [föreningen]

2.      Inte anställd i [föreningen]

3.      Inte medlem i [föreningen]

4.      Mycket god kunskap om [föreningen].

5.      Mycket god kunskap om [föreningen]s årsmötesordningar.

6.      Mötesvana

7.      Vana att leda möten både inom [föreningen] och inom andra organisationer

8.      En stark kärlek till [föreningen]
Apropå mötesordningar, så skiljer de sig bitvis åt mellan olika föreningar, även när man har samma punkter på dagordningen. Det gäller att hitta rätt ton...
Anledningen till att skicka mailet till just valberedningen är naturligtvis för att det är de som formellt sett föreslår alla årsmötesfunktionärer. Sen vet jag att själva arbetet i regel brukar hamna på S, så jag skickade en kopia till henne för kännedom. I november hörde S av sig och undrade om jag fortfarande var intresserad, vilket jag svarade att jag var. S meddelade då att det kommer bli så att jag föreslås. Igår hörde S av sig igen och meddelade att styrelsen var skeptisk till mig på den platsen i vår, baserat på vad jag gjort inom [föreningen] under 2011. Därför kommer S leta efter någon annan.

Det är nu jag funderar... jag antar att styrelsen baserar sin åsikt på någon form av jäv-tanke, vilket jag själv har svårt att se, men fine, upp till dem. Men ska verkligen de ha någon åsikt i frågan över huvud taget? Det är ju valberedningens uppgift att ta fram mötesfunktionärer, främst för att det ska vara oberoende av styrelsen, så att man kan hantera ansvarsfrihet och eventuella kontroverser på ett mer objektivt sätt. Samtidigt kan jag se att det är symptomatiskt för "den nya tiden" att vissa krafter inom [föreningen] är så rädda för att göra fel att de stoppar allt som de är det minsta osäkra på. Detta oavsett om det är något de egentligen har rätt att lägga sig i eller inte. Och oavsett om det behövs beslut eller inte. Detta är problematiskt i framförallt de fall där man faktiskt behöver fatta beslut, oavsett om det finns ett "rätt" svar eller inte. Så rädd för kritik får man inte vara. Tycker jag. Men... min tid är över. Det är inte mitt sätt att resonera som gäller längre. Mina idoler är borta sen länge, och väldigt få av dem jag känner beundran och/eller förtroende för är kvar. Tiden förändras.

Jag ser samma tendenser i flera föreningar, och kanske är det tiden som förändras, eller så är det jag. Jag är inte ungdom längre. Det kommer in nya, yngre generationer. Och det är bra. Och de måste få sätta sin prägel på den förening de väljer att aktivera sig i. Det är inte längre jag som är målgruppen, det är någon annan. På vissa sätt känns det bra att ha kommit fram till det här, men det känns konstigt. Jag som är en sån inbiten organisationsnörd vet inte riktigt vart jag ska ta vägen nu. Kanske är det dags att söka sig till "vuxenorganisationer". Men jag vill ju fortsätta leka! Jag vill fortsätta roa mig med mina intressen. Nä... vi får se vad som händer. Det finns ju andra sätt att roa sig än i föreningar också. Social samvaro behöver inte ske i ordnade former.

Och för er som tror er veta vilken förening som huvuddelen av mitt inlägg berör... håll eventuella kommentarer neutrala så att inte fel kopplingar kan göras, och har ni andra typer av åsikter än de som passar i kommentarsfältet så vet ni antagligen hur man får tag i mig på andra sätt. Det här inlägget handlar inte om individer, och det beskrivna skeendet är mer ett exempel som visar hur man resonerar på olika vis. Jag sitter inte på hela sanningen, och det finns alltid mer än ett sätt att se på saker. Det här är utifrån mitt perspektiv, och jag är... på många vis... gammal. Min tid var då, och nu är det nu. Och den kärlek jag känner är det väldigt svårt att ta död på. De ljuva minnena kommer hålla kärleken vid liv.

Detta är kanske inte världens mest sammanhängande eller välskrivna blogginlägg, det är mer för att själv lätta på trycket än för något annat. Annars har jag ägnat kvällen åt ett par julkalendrar, och LiSSs julrebus. En vansinnigt nördig rebus är det, för övrigt.


Ett socialt experiment

Den 12 juni inledde jag ett socialt experiment. Jag ansökte om medlemsskap i en organisation där jag är känd på riksnivå, men kanske inte så mycket på lokalnivå. Idag kom bekräftelsen på medlemsskapet, jag är lite förvånad över att det tagit så lång tid, med tanke på att de har anställda som arbetar enbart med medlemsregistret. Men nåväl. Syftet med experimentet var när jag anmälde mig att de hur lång tid det skulle ta innan det började komma förfrågningar. Det finns starka personer som vet om att jag är ung, kompetent och tja... ska vi säga rätt målgrupp? Kommer de vilja ha mig i styrelser? Som ombud? Representant i olika sammanhang? Jag är väldigt nyfiken på att de om medlemslistor kommer rätt personer till del. Personer som skulle reagera på mitt namn.

Ett alternativt experiment som också skulle vara mycket intressant skulle vara att se hur långt jag skulle hinna gå på ett år. Nästa år i juni är det nämligen dags för kongress. Om jag satte upp målet för mig själv att ta mig in i de högsta beslutande organen, och jobbade målmedvetet med det genom att visa upp mig på rätt ställen och framhålla vissa egenskaper... skulle det gå hela vägen på bara ett år? I en sådan långsam organisation? Anledningen till att jag drar mig för att testa just det är att jag inte riktigt är redo för konsekvenserna. Jag har inte riktigt lust att binda upp mig för fyra år bara för att testa en idé. Ja, fem år, om man räknar med året för att ta sig dit. Men den tanken har jag också lekt med, till och från.

Nä, jag håller mig till min första plan, att gå med, och se vilka erbjudanden som kommer min väg. Och om det dyker upp några intressanta lokala aktiviteter så kanske jag helt enkelt passar på. Någon nytta ska man ju ha av sina investerade pengar (läs medlemsavgiften). Vad som händer, det återstår att se.


Vilken vecka - Almedalen!

Det är en känsla, det där med Almedalen. Det är en annorlunda värld när hela Visby fylls av människor, överallt. Det är lobbyister, politiker, företag, organisationer... det är abnorma mängder flyers och foldrar, det är seminarium, mingel och en massa arrangemang. Det är otroligt roligt och intensivt. (Låter det möjligen som min beskrivning av ett helt annat arrangemang veckan innan?) Almedalen är till för att man ska träffa en massa människor. Det är till för dem som vill synas och höras. Själv skymtade jag förbi på Rapport en av dagarna, då Janne från DHB blev intervjuad. Jag har suttit i ett par paneler, jag har vandrat omkring och delat ut våra foldrar, jag har gått på seminarium och testat slingor, och jag har träffat politiker.

Skorna sprack, för övrigt. Och för att slippa gå in ett nytt par under veckan så gick jag in i en affär som sålde pälsar, ullprodukter mm alldeles i närheten av Almedalen (gatan bort från där SR hade sitt tält, SVT hade debatt, och Debattingen - förskolan höll till). Där träffade jag lugna och hjälpsamma människor med hög servicenivå. De sålde mig ett snabblagningskit för min stackars sko för billiga 10 kronor. Känns lite som att bara nålarna var värt mer än så. Då fick jag också en bit vaxad lintråd och tips om lämplig söm. Skorna höll sedan resten av veckan, och idag ska jag nog låta dem gå hädan, då de tjänat väl, men inte riktigt är så snygga längre, om man säger.

Vad har Almedalsveckan innehållit?
Jag var med i
Unga Synskadades panel på seminariet "Lär min lärare". Det hade varit roligare med större publik, men var helt klart mycket trevligt. Jag är gärna med i fler sådana sammanhang.
Jag var med i en panel som utvärderade politikernas svar på Handikappsförbundens frågor om handikappspolitik. Från början var jag inplanerad på torsdagen, som är sossarnas dag, och skulle ha fått kommentera Ylva Johansson. Det blev dock ändrat, eftersom Unga Allergiker skulle åka, så fick jag en förfrågan om att byta dag, så jag fick fredagen istället. Det visade sig mycket lyckosamt, då jag mådde tokdåligt på torsdagen och var tvungen att ta en dag mer eller mindre "off". På fredagen var det sagt att det skulle vara KD:s Lars-Axel Nordell som skulle ha kommit. Det förändrades dock, och istället blev det Folkhälsominister Maria Larsson (KD) som kom dit. Resultat: klart mer uppmärksamhet, mer media, mer folk. Hon stannade dessutom kvar och satte sig på första parkett för att lyssna på vad vi sa efter att hon blivit utfrågad. Väldigt roligt att få kommentera då. Helt klart en kick! Många kom också fram till mig efteråt och sa att jag sagt bra saker. Hoppas på det. (Det bor en liten Jante-bo i mig som viskar att de bara säger så för att vara snälla, jag försöker överrösta honom med argumentet att de hade inte behövt säga något alls, så varför ljuga?)
Vår kampang har synts i olika media under veckan, vilket är riktigt roligt. Nu gäller det bara att hitta länkar till olika klipp och sånt i efterhand.
Det var också roligt att hoppa upp på stora scenen i Almedalen för att ta emot pris för bästa t-shirt under Almedalsveckan. Det var en tävling/modevisning som funkisbyrån annordnade, och de som röstade var publiken i Almedalen. Vi vann överlägset, vilket är kul.
Mer om vad vi pysslat med under Almedalsveckan kan man läsa om på vår kampanjsida Språk för alla.
En annan rolig sak är att sitta längst fram och lyssna på alla partiledartalen. Ibland har vi fått plats i bänkarna, ibland på grässlänten upp mot Stora scenen. Ibland har vi trängts med de politiska ungdomsförbunden, ibland inte. En stor eloge till alla tolkar i alla fall! De gör ett riktigt bra jobb.

Annars kan Almedalsveckan sammanfattas i soligt och varmt. Mina armar och min rygg bär tydliga spår av mina olika klädval, tischa, olika linnen... Dock har jag lyckats behålla huden, inte alltför hårt bränt alltså. Bara tydliga skillnader mellan rött och vitt.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Jag fick för övrigt frågan om hur jag skulle agera om jag fick ansvar för Sveriges handikappspolitik. Mitt svar är och var att jag skulle se till så att alla andra ministrar visste att jag har ansvaret för även deras frågor.
Vad är kollektivtrafik om inte alla kommer på bussen, eller om inte alla kan uppfatta den information som är nödvändig för att orientera sig fram? Anledningen till att all politik faller under handikappspolitiken är helt enkelt att våra frågor är allas frågor. Därför att vi lever i samma samhälle, samma Sverige. Vi vill delta i samma debatter, vi vill åka samma bussar och tåg. Vi vill gå i samma skola och ha samma möjlighet till vidareutbildning och jobb. Vi vill också delta till samhällets välfärd. Samma samhälle, allas samhälle.

Intressant?



På önskemål - och en massa grattis!

Den här veckan är det möten varenda dag.

Måndag - trafikverket och POP - Stockholm
Tisdag - rundabordssamtal i Västerås
Onsdag - Valmöte spexet - Örebro
Torsdag (idag) - Prod.möte - Örebro
Fredag-söndag - Styrelsemöte Ungdomsrådet - Stockholm

Få se... jag har fått önskemål om att redovisa Oscarsvinnarna. Är inte helt säker på om jag har alla i minnet, men ska göra mitt bästa. Först tänker jag dock rikta ett grattis till alla Örebrospexets nyvalda chefer. Tror det kan bli ett riktigt bra kommande år, när man väl fyllt alla de tyngre posterna.

Valda:
PR-chef 10/11 Teodor Aspman
Klubbmästare 09/10 (fyllnadsval) Therese Carlsson
Manuschef 10/11 Sara Petterson och Niklas Thorstensson
Dekorchef 10/11 Julia Gustavsson
Kostymchef 10/11 Mona Ek
Låtchef 10/11 Sara Petterson
Teknikchef 10/11 Linus Corneliusson
Kapellmästare 10/11 Albin Axelsson
Scenograf 10/11 Johan Holmstedt
Rekvisitaansvarig 10/11 Sofia Widholm
Valberedning 09/10 (fyllnadsval) Johan Holmstedt

Oscarsvinnare:
  • Årets Prestation - Eric Näslund (övriga nominerade: Pontus Engström, Gudrun Skaven Petterson)
  • Årets Kvinna - Emma Jaller (övriga nominerade: Therese Carlsson, Gudrun Skaven Petterson)
  • Årets Man - Pontus Engström, Johan Holmstedt (övriga nominerade: Sebastian Olsson, Samuel Öhlund)
  • Årets Klippa - Entrégruppen, dvs My Paulsson och Ida Lundborg (övriga nominerade: My Paulsson, Ida Lundborg, Marie Löfström)
  • Årets Rookie - Julia Gustavsson (övriga nominerade: Erik Särner, Mona Ek)
  • Årets Överraskning - Joacim Carlsson (övriga nominerade: Pontus Engström, Ronny Pettersson, Therese Carlsson)
  • Årets Gyllene Sanning - Emelie Borg "Ju mindre fetsmink vi tar till Jonnas bröst, desto mer kommer det att räcka till de andras ansikten!" (övriga nominerade: Teo Asman "Like a glove")
  • Årets Floskel - (övriga nominerade: )
  • Årets Nakenchock - Ronny Pettersson & Tomas Barkman (övriga nominerade: Erik Rydell & Fredrik Carlsson)
  • Årets Improvisation - Stefan Mattson "Skiter väl jag i" som svar på publikens begäran om omstart (övriga nominerade: Emelie Borg (namedroppings), KM (fixar sittningsstrul))
  • Årets Gyckel - Axel Jacobsson (övriga nominerade: Therese Carlsson, Frida & Jocke, Erik Rydell)
  • Årets Glitterpitt - Marina Wiktorsson (övriga nominerade: Erika Björkkvist, Teo Aspman, Sebastian Olsson)
  • Årets Hångel - Marie Löfström och Pontus Engström
  • Årets Tabbe - Linus Corneliusson och Eric Näslund (finnes på DVD:n, men Erics röst gick ut i salong när han rabblade Erikar, och genererade ett försiktigt "ja?" från kör-Erik)
  • "Årets" ÅSK-award - (Årest största känsla) Samuel Öhlund (övriga nominerade: Årets snyggaste koverband - Inspirationsbandet, Årets superkoordinationsförmåga - Erik Särner)
  • Årets bästa Oscarskostym - Frida Arnesson och Marina Wiktorsson (som Asterix och Obelix)

Det kan hända att jag glömt några nominerade (den som har koll får gärna meddela, så rättar jag), men jag tror inte jag blandat bort vinnarna iaf. :-)


Ja, grattis till er alla i alla fall!

Bra val av personer på personvalen, och väl värda Oscarsvinnare!

*stor kram*



Något sent, men ändock...

Shit, det har varit mycket nu. Förändringens vindar anades, men plötsligt kom en stormby och flyttade mig till en helt annan plats. Just nu har jag fullt upp med att landa på fötterna och få kontroll över omgivningen. Vad finns det för möjligheter? Vart kan man gå härifrån?

Jag skrev i ett
tidigare inlägg om mina tankar inför helgen. Det var mycket som rörde sig i mitt huvud då. Många känslor. Det är ingenting emot hur helgen var. Och ojojoj... årets årsmöte var en mycket trevlig tillställning. God ton i det allra mesta, och bra diskussioner. Ordförandevalet och dess olika eventuella konsekvenser orsakade dock en hel del huvudbry. Missförstånden haglade tätt, och när vi till sist rett ut allting så ja... på lördagens valtorg satt jag i ett rum under två timmar och blev utfrågad av de olika medlemmarna. Många bra och intelligenta frågor. Och jag svarade på dem, ärligt, och efter bästa förmåga. Vetandes att i ett annat rum satt Susanne och gjorde samma sak. På söndagen klubbades alla beslut, och på det stora hela är jag mycket nöjd. De frågor där jag hade mest känslor gick som jag ville. Det är huvudsaken. Och så, i slutet, kom vi fram till valen. Först upp, val av ordförande. Sluten omröstning med valsedlar. De delas ut, fylls i, samlas in... och så rösträkning. Då kunde jag inte sitta still, väl vetandes att beslutet  var fattat, och väntandes på resultatet... nervositet var bara förnamnet. Och efter en stund kommer det in någon, och hämtar årsmötesansvariga (org). "Shit, det är lika" var min första tanke. Hjärnan hoppar raskt till stadgarna och konstaterar att "vid lika röstetal vid personval ska lottning ske". Neeeej! Inte lottning, vad som helst, men inte det. Hur ska man ta en sådan vinst? Eller en sådan förlust? Årsmötesordförande kom in, meddelade resultatet (lika), förklarade vad som står i stadgarna, och frågade årsmötet om de ville göra så, eller om de ville rösta igen. Det blev ytterligare en röstomgång. Denna gång stod jag som segrare. Så många känslor som trängdes i mig just då... från lättnaden över att beslutet var fattat, till glädjen över att ha fått förtroendet, och ett stick av medkänsla för Susanne. Så många känslor kan inte uttryckas samtidigt. Så det blev bara ett tack för förtroendet, och sedan gick årsmötet vidare med övriga personval. Det kommer ta en stund innan jag kan landa i det här. Jag är UH:s nya ordförande. Helt galet, och häftigt.
Efter årsmötet var det konstituerande möte, och sedan hemfärd för samtliga. Jag åkte med minibussen till Stockholm, för jag skulle på en seminarium på måndagen. En natt på vandrarhem, och jag tror inte jag sov särskilt mycket.

Måndagen bjöd sedan på nämnda seminarium. Inbjudan är stämplad med Regeringskansliet, och titeln för dagen var "en väg till arbetsgemenskapen för Unga med funktionsnedsättning". Det var en intressant dag, med flera intressanta paneldeltagare. Var dock lite tråkigt att det inte fanns någon tid för frågor. I pausen stod jag och pratade med Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson. Hon hade bara inlett dagen, men jag kände inte igen henne. Eh, ja... så kan det gå. Därefter kom det fram en kvinna från Handikappsförbunden och undrade vad jag pratat med ministern om. Sen orkade jag inte med den ekande salen nått mer, så jag vandrade tillbaka till seminariesalen. Minglande är inte min starka gren, men i vettiga lokaler har man i alla fall en chans. Slingan på Rosenbad var för övrigt inte särskilt imponerande. Det var ett bi-ljud hela tiden, som ett surr eller nått... svårt att beskriva. Så jag var inte så lite ljudtrött när det hela var över. Plus dock för teknikerna som hela tiden såg till så att paneldeltagarna pratade in i mikrofonerna så att de hördes. Misstänker att det har mer att göra med webbpubliceringen, men ändå. Det blir så mycket enklare att hänga med då. En utförligare beskrivning om dagen kommer dyka upp på UH:s blogg när jag orkat skriva den. Det som händer framöver är i alla fall att regeringen kommer tillsätta en referensgrupp med deltagare för alla de organisationer som satt i panelen under dagen. Plus Handikappsförbunden/HSO. Någon ungdom där? Tror inte det...

Tisdagen var tvättdag här hemma. Och maildag. Att vara ifrån mailboxen en hel helg och en halv måndag sätter sina spår. Jag är ännu inte i kapp, försöker prioritera i ordning efter hur brådskande saker är. Ansvarig utgivare, producent, styrelsemedlem, nybliven ordförande, arbetssökande... många mail blir det.

Onsdag... är det idag. Och idag har det varit mera äventyr i Stockholm. Josefin och jag träffade Unga Synskadade (US) och tillsammans vandrade vi iväg för att överlämna presenter åt Utbildningsminister Jan Björklund och Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz. Detta i samband med riksdagsdebatten om den nya Lärarutbildningen som debatterades idag. Dock fick vi på förhand veta att ingen av dem skulle syka upp på debatten, så vi gick till Utbildningsdepartementet. Vi försökte lämna våra presenter i receptionen, men blev hänvisade till godsinlämningen. Det var en äventyrlig vandring i containrarnas land och källarkänslan var stark. Förhoppningsvis når paketet avsedd adressat under morgondagen. Efter presentavyttrande gick vi till riksdagen för att lyssna på debatten. Av sju talare (en från respektive parti) var det fyra som nämnde vår fråga - handikappskunskap, handikappsperspektiv - de rödgröna i meningen att det behövs på lärarutbildningen. Moderaten var av annan åsikt. Hur omröstningen gick senare på dagen vet jag inte riktigt, jag var på kansliet då.

Här kommer lite länkar:
Pressmeddelande om Björklund och Krantz från Unga Hörselskadade och Unga Synskadade
Regering och riksdag lyssnar inte på experter och myndigheter
Samlad protest mot brister i nya lärarutbildningen
Ge alla en chans att bli bäst i klassen
Lärarna måste ha kunskap om funktionshinder

Vårt pressmeddelande om att jag blivit ordförande resulterade i alla fall i den här artikeln.

Så... veckan som följer omedelbart efter söndagen då jag valdes har innehållit hittills:
* Måndag - Rosenbad
* Tisdag - hemma
* Onsdag - riksdagen

Och för resten av veckan är det inplanerat planering inför Almedalsveckan, och sedan blir det en tur hem till Gräfsnäs. Tur att man tar det lite lugnt i början :-P

Ja, det har helt enkelt varit mycket nu. Mycket förändring. Ett annat sätt att kommunicera.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Vägen delar sig

Vägen delar sig, och det är inte jag som bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Jag har själv valt att gå fram till korsningen, men åt vilket håll det bär av sedan... det ligger inte i mina händer. I helgen har Unga Hörselskadade årsmöte. Det kommer bli ett riktigt spännande möte. Framförallt ska det bli spännande att se hur det går för de olika motionerna. Vägval för föreningen. Men sen, sen kommer personvalen. Jag och Susanne står mot varandra som ordförandekandidater. Det är vägval ett, för när föreningen har valt, så kommer livet förändras för den som är nya ordföranden. Mer diskussioner, mer inbjudningar, mer representation, mer planering, mer organisering. Vem vill UH ha som ordförande? Mig, med många års UH-erfarenhet? Susanne, med färre? Mig, som är 26 år? Susanne, som är 28 år? Jag - västgöte bosatt i Örebro sedan snart 8 år tillbaka? Susanne, med Dalarna som naturlig hemvist?
Jag pratade med Valberedningens sammankallande över telefon häromdagen. Detta med anledning av ett mail jag skickat dem. Jag frågade helt enkelt, rakt på sak, varför valberedningen valt Susanne som deras förslag, och inte mig. Särskilt, med tanke på att årets valberedning består av samma personer som förra året föreslog mig som ordförande när Julia plötsligt hoppade av. Att "hoppet" sen inte genomfördes... är en annan historia. Det var ett bra samtal. Och intressant. De har haft svårt att välja mellan Susanne och mig. Våra olika erfarenheter, våra olika styrkor och svagheter. Vissa fraser har dock satt sig i min hjärna, och hoppar upp med ojämna mellanrum. De ville "ge Susanne en chans". "Om hon gör bort sig..." "Du finns kvar... ett annat år..." Det är nu jag vill det här. Det är nu jag vågar satsa, vågar chansa, vill ta det. Hur mitt liv ser ut ett annat år, det vet jag inte. Vägval ett är ordförandevalet, och hur det går är det väldigt svårt att sia om.
En väg som delar sig, den vänstra vägen fortsätter frammåt, och försvinner nedför en backe. Den högra vägen svänger av nedåt ett blått vatten, för att sedan ringla vänster, utom synhåll. Mitt i står ett stort buskage som döljer om vägarna i framtiden går ihop eller mer isär.
Blir det solsken och glädje? Vilken väg leder mot vårt mål? Hur stor skillnad är det på de olika vägarna? Det är upp till årsmötet att besluta. Det finns ingen mellanväg, antingen Susanne, eller jag.

Vägval två har att göra med hur det går för den av oss som inte blir ordförande. Någon måste ju "förlora" valet. Ska man i det läget kandidera till en av platserna i Ungdomsrådet? Eller gå helt andra vägar? Själv är jag mycket kluven i frågan, det är så mycket som förändras just nu. Både på gott och ont. Och här finns så många gråzoner. Dels finns det faktum att jag kanske egentligen inte behöver ta det beslutet. Jag kan bli ordförande. Fast jag kommer ju få frågan om hur jag ställer mig efter en eventuell förlust, och det dagen innan valen sker. Kanske ska jag helt enkelt se hur diskussionerna går under mötet, det finns några frågor som jag bryr mig särskilt mycket om. Det finns vissa saker jag hellre står för än andra. Och även om jag skulle ställa upp som ledamot till Ungdomsrådet så är det ju inte säkert att jag blir vald. Även om jag blivit det alla andra gånger jag ställt upp. Vägval två är luftigare, och har mer alternativ.

Kanske kan man gå rätt fram, mellan vägarna? Eller? Sicksacka mellan träden? Eller kanske försvinna åt ett helt nytt håll. Ingenting är omöjligt, och vi lever i en föränderlig värld.

Vägval är spännande. Jag har gått fram till korsningen, men vilket håll svänger verkligheten åt? Vilken väg leder till mina drömmars mål? Och finns det rätt och fel väg? Kanske kan man komma dit man vill oavsett väg. Kanske kan "fel" väg visa sig leda mycket mera rätt än den väg man från början ville gå?

Jag vet inte. Framtiden är höljd i aska, eller dimma, eller kanske döljer det sig i knopparna som ska bli löv. Kanske finns den i solglimten i kanten på ett blad. Kanske borde jag inte fundera på saker fullt så mycket. Det blir som det blir ändå.

Helgen kommer bli spännande. Mycket spännande. Intensiteten i mitt fokus skulle skrämma de flesta. Om de kunde se, om de kunde känna... Men, jag är lugn. Också. På söndag vet vi. På söndag avgörs många vägval. Både när det gäller personvalen, och en massa andra frågor. Framtiden, här kommer vi!

Post spexum

Åh, årets Örebrospex har varit helt fantastiskt att arbeta med. Och många timmar har det blivit. Mycket ångest, massor av glädje, och vilka härliga, hjälpsamma människor det är. Saker liksom bara fixar sig. Hinner du...? Kan du...? Om vi gör så här... funkar det? Och till sist så klaffar allt. Och musiken drar igång, och hjärtat jublar. Äntligen premiär, äntligen föreställning, äntligen... vi har fått stående ovationer, gud vad häftigt det är. Vi har nästan fyllt aulan. Vi har hjälpt varandra, och delat på allt. Vi har varit sjuka. Och dedikationsnivån på årets spexare är helt otrolig. Det behövs någon som... och där finns någon. Det är klart, jag hade gärna önskat mig några till som hjälpte till lite här och där... särskilt biljettförsäljningen, och entrén. Men när man har skådisar som stukar foten, men dansar ändå (inklusive hoppande), inhoppare som verkligen lyser på scenen, chefer som fixar gratisfärg till skärmarna... och folk som jobbar och sliter mer än vad de mår bra av. Det är en märklig känsla att vara ledare för en sådan här produktion. Stolthet över vad vi åstakommit, och över alla dem som gjort det hela ja. Men också skräck... över hur långt en del är villiga att gå. Jag har seriöst beordrat sjuka att stanna hemma och inte spexa. Jag har försökt att vara uppmuntrande och inspirerande. Och på sluttjutet, trots många tal och annat, så var det vissa saker som jag verkligen behövde säga. Snacka om att sluta på topp. En 40-50 medlemmar som har förverkligat min vision, min dröm. Det är stort, det är coolt. Det är ojämförligt. Det här året kommer för alltid leva i mitt hjärta som det verkliga måttet på kärlek.

Det här är året då:
alla skådisar, och delar av bandet och backstage var sjuka, men körde ändå.
mitt och Niklas synopsis blev till ett manus som blev till en produktion
jag återinträdde i manusgruppen, så roligt
jag på en gång jag såg årets skådisar insåg precis varför just de blivit uttagna till sina roller
alla ansträngde sig för att göra så bra som möjligt, så billigt som möjligt
vi oroade oss över ekonomin och funderade på att sälja av gamla kostymer
vi hade inhoppare som var förberedda på att köra vissa roller, men som fick köra fler föreställningar än förväntat
vi hade för många Erik, och alla var där varenda kväll
vi klarade oss utan PR-chef, och tappade vår sminkchef

Bland annat... så mycket som hänt, en hel del som kunde gjorts bättre. Men så bra det blev. Och, åh, så jag älskar er alla.

Nu är jag post spexum. Det känns märkligt. Min hjärna planerar fortfarande för nästa föreställning, innan jag kommer på att det inte blir förrens i höst. Jag funderar på så många saker. Och jag känner så ofantligt mycket kärlek.

En del saker hade man kunnat klara sig utan. Sjukdomen som spridit sig runt greenroom har liksom inte varit rolig. Folk har mått otroligt dåligt. Själv låg jag utslagen ett par dagar, och knarkade mig igenom ett par föreställningar. Nu är det bara hostan kvar som påminner om det som på Facebook kommit att kallas "den fruktade spexförkylningen". Slem, slem, slem är inte kul. Jag vet inte om det är någon som på riktigt klarat sig helt undan spexsjukan. En del höll ut bra länge, men en efter en har dukat under för sjukdom. Tråkigt. Det är ju bra tur att man blir frisk igen.

Planen för eftermiddagen blir att krypa ner i badkaret med en bok i logistik. Och ikväll ska jag ringa min yngsta kusin, som idag fyller 23, och dessutom får tillgång till en lägenhet i Alingsås. Måste ju höra hur läget är :-) Och gratta!

Ska försöka planera in en tur till Gräfsnäs nån helg... och kanske en till Uppsala också. Och tja... fortsätta pyssla hemma, packa upp lådor, fixa, söka lite jobb... allt blir bra.


Dags för djupdykning, ses i april!



Tja... mer eller minde i alla fall. Imorgon blir det en fullspäckad dag. Mycket på agendan, men bara kul. Förmiddagen ägnas åt referensgruppsmöte för projektet "Arbetsmarknaden för döva och hörselskadade", riktigt spännande projekt, och kul att få inblick. Sen är det förståss kul att få tycka saker också.
Sen har jag lite delade funderingar om det här med lunch... var, när och hur.
Klockan två är det i alla fall dags för ett möte på campus. Förhoppningsvis kan det bli bra. Måste bara... kolla av läget först. Nå... det borde bli bra, om inget oväntat händer.
Sen... ska jag nog se till att lägga lite tid hos dekor och kostym. Det är inte många dagar kvar nu...
Och så ska vi ha ett styrelsemöte klockan 18.00. Jag är lite osäker på hur vi tänker det här, om det är ett extra styrelsemöte med ekonomin som största och i stort sett enda punkt, eller om vi tänker ha ett ordinarie möte.

På fredag går vi in i aulan (äntligen)!
Lördag och söndag är pysselhelg. Sen börjar aulaveckan, och det blir genomdrag varje kväll, repande, sistaminutenbyggande, riggande, tejpande och fixande. Precis så där som det ska vara i slutet av spexperioden.

På torsdag har vi generalrepetition, på fredag blir det premiär, på lördag galapremiär och fest.
När jag ska hinna sy klart min klänning vet jag inte riktigt...

Sen kommer ytterligare två veckor av spexföreställningar. Som jag längtat efter dessa dagar, det är inte riktigt klokt.

Och när spexperioden väl är över, och aulan återställd till sitt vardagliga utseende... då är det den 28:e mars... ett fåtal dagar innan april. April, april... det känns så avlägset, men det är så nära.

9 dagar kvar till premiär. Here we go!

Spexbloggen är uppdaterad!

Och spexets hemsida likaså. I ett blogginlägg kan man se den söta hasselmus som nu pryder även vår hemsida.

Vi har haft en pysselhelg i helgen, och det har hänt mycket. Och det har varit fantastiskt trevligt. Jag är helt enkelt så jäkla otroligt fantastiskt nöjd.

SÅ SKÖNT!

Pysselhelg

Det är klart att det är kul med pysselhelg... men. Jag är allt bra trött nu, och imorgon är det ännu en dag. Frammåt kamrater! Mot ett mål av ... ja... :-) Det är i alla fall en väldigt trevlig stämning med många duktiga och ödmjuka medlemmar. Jag försöker hålla ett vakande öga på framstegen, spana efter varningstecken, uppmuntra människor och vara allmänt producentig. En märklig känsla. Men... "allt ordnar sig, bara man är fantastisk". Så, det är klart det blir bra :-)

Let's go for it!

OK, jag erkänner, jag är nervös

Ikväll är det årsmöte. Demokratins främsta arena i en organisation som mestadels är väldigt hierarkisk. Mesta chefen, mitt ansvar, ditt ansvar... klart det beror på personer, men vissa saker sitter i strukturen.

Ikväll ska vi ha årsmöte, och det blir spännande. I princip kan alla dagordningens punkter orsaka en viss mängd diskussion. Vissa mer än andra. Förklaringar, förtydlingar, och debatter. Diskussioner. Det blir spännande.

Själv har jag vissa frågor som jag finner mer intressanta än andra. Motionerna (som jag skrivit) och valen (där jag kandiderar). Ego? Nja, men... är inte det naturligt?

Vi får helt enkelt se vad föreningens medlemmar tycker om de olika punkterna på dagordningen. Hur ska det förgågna hanteras, och vad sker i framtiden?

Visst är jag som jag är, men... jag gillar årsmöten. Det är nu man har chansen att tycka - ta den! Kom! Rösta!


Vi ses! Efteråt...

Prod.möte och Upptaktshelgen

Igår var jag på prod.möte. Då i egenskap av kanske tillträdande producent. Var en skön stämning, är verkligen bra folk i produktionsgruppen i år. Ser fram emot att se den här produktionen byggas upp och sedan, när vi kör på riktigt, åh, *längtar*. Två av mina tankar för det kommande arbetet köptes rakt av, sånt är också uppmuntrande, det visar att man är på samma spår. Och det underlättar också för framtiden. På det stora hela känns det som att vi har liknande visioner för hur året ska se ut.

Jag har två guidande sanningar som kommer påverka allt arbete framöver.

1. Spex är humor.
2. Det är roligt att vara med i spexet.

Funkar inte de två... då är det inte spex man håller på med, utan nått annat. Och första paragrafen i Örebrospexets stadgar är just att "Örebrospexet skall bedriva studentspexverksamhet med en anda som skapar gemenskap och trivsel för dess medlemmar och publik." Student. Spex. Verksamhet. Och i en anda som skapar gemenskap och trivsel. Det är vad jag tror på. Och vill jobba för.

Kreativa scenlösningar, låtmöten... stormöten, gemenskap i och mellan grupper.

Det kommer bli hur bra som helst!


I helgen som var gick upptaktshelgen av stapeln. Åh, det var roligt, särskilt lördagen. Jag har alltid gillat traditioner, och att få det upprullat på det där viset... teaterlekar, sånger i källaren, lunchpromenad (privat tradition, men åh, jag älskar det), manusuppläsning, källaren och vinden... sittningen. Och sen är matauktionen på söndagen alltid underhållande. I år var det Oscar som höll i den, och hans röst mådde verkligen inte bra. Och folk bjuder verkligen som galna. Det är så roligt.

Och det är alltid kul att träffa de nya. Får hoppas att de känner sig rejält välkomna nu.

Jag lyckades också hoppa in i manusuppläsningen, och läsa en av rollerna, då det saknades skådisar. Det var också kul. Lite coolt att se hur folk reagerar, och att köra dialogerna. Och åh, vad bra de är, skådisarna. Redan. Det kommer bli fantastiskt coolt när de har kläder, smink, kan sina repliker, det finns sång och musik, och en scen med dekor och sånt. Oj, oj, oj. Det blir en riktig upplevelse!



ÅÅÅÅÅåååå, UPPTAKTSHELG!

Nu är det äntligen dags för höstens höjdpunkt, upptaktshelgen. Det är nu vi kör igång spexåret på allvar. I år ser jag mest av allt fram emot att få höra den första genomläsningen av manuset med de skådisar som ska spela rollerna. Ja, eh... de skådisar som kommer på upptaktshelgen då. Alltid är det någon som saknas.

Annars... det är något skönt med alla de traditioner som omgärdar den här helgen. Platsen, dofterna, sångerna, ropen och ja... allt det där som är en upptaktshelg.

Och utanför mitt fönster, över taken bortåt på Enrisvägen, där är en klarblå himmel, och härligt gula löv. Det är höst, helt enkelt.

Pratade med mamma igår, skönt att höra hur det är hemma. Det stora där är att elektrikern ska komma idag, och dra in det sista i badrummet. Ser fram emot att se hur det blivit när jag kommer hem nästa gång (när nu det blir).

Men mest av allt är jag så fantastiskt glad över att det är upptaktshelg nu i helgen. Det blir skog. Sjö. Spexare. Traditioner. Sånger. Lära-känna. Bara massa kul, hela helgen! Skönt att ta en paus från mail, stad, plugg...

Och roligt att träffa alla härliga människor!

Nu, kör vi!

(ska bara packa lite och sånt först)


Att något så svårt kan vara så lätt

Idag har jag fattat ännu ett beslut. Delvis är det en följd av det förra... men också en följd av en längre tids krånglande och frustration. Jag trodde det skulle vara mycket svårare. Jag har alltid gillat organisationsfrågorna. Den grund som en organisation vilar på... ryggraden i beslutsprocesserna. Som en natulig följd därav har jag under många år varit aktiv i det som då hette organisationsutskottet, och numera heter organisationsutvecklingsgruppen. Fast jag mjukstartade i stadgegruppen.

Jag har haft fruktansvärt roligt under dessa år. Men nu är det slut. Jag har avsagt mig min plats i org. Och det känns bara bra. Det är jätteskönt att vara av med det. Jag vet inte riktigt när det blev en börda istället för att vara något roligt. Men nu är det så, och ur vinkeln min personliga hälsa så är det ett mycket bra beslut. Återstår att se vad det får för konsekvenser för gruppen och för organisationen. Je ne regrette rien, för att citera en mycket känd sångerska. Nej, ingenting, nej, aldrig att jag ångrar mig.

Och dörren är ju inte för alltid stängd. Jag har bara gått ut... det är inte låst bakom mig.

Det borde ha känts svårt att lämna en så bra grupp. Men det är det inte. Det var hur lätt som helst. Två mail senare, och mitt hjärta studsar. Tack för den tid som varit, och jag är inte så långt bort.






När det gäller min hälsa... så har jag fortfarande inte fått den under kontroll, och studierna lider av det. Föreningsarbetet också, men inte lika mycket. Gah! I'm working on it!

Mera C-vitamin!

Ett beslut...

Ett beslut är fattat, som kan visa sig vara ett oerhört bra beslut, eller ett fruktansvärt dåligt. Den som lever får se.

Jag har i alla fall bestämt mig för att bli producent för Örebrospexet, trots allt. Jag och Pontus har pratat ihop oss om en kandidatur, och nu återstår bara att se vad föreningen tycker. Det får vi se på årsmötet. Det känns hur stort som helst. HUR tänkte jag? Hur ska det bli? Uff... nä, men det blir bra. Jag är peppad, jag har en massa idéer och planeringar, och tja... det ska bli riktigt roligt. Hur jag ska få tidsekvationen att gå ihop är dock en HELT annan fråga. Men det ordnar sig väl på något sätt. Får hårdplanera tiden, och hoppas på det bästa. Allt känns i alla fall bra inför den här produktionen. Det är ett bra synopsis, ett bra manus, en bra produktionsgrupp, och på det stora hela bra folk som är igång med sina respektive inriktningar. Det kommer helt enkelt bli superbra.

Fast... en del av mig önskar nästan en utmanövrering. Kanske inte i stil med förra året, men en ärlig omröstning där bästa kandidatur vinner.

Det finns så mycket potential i året som kommer.

För övrigt... skådiarna som är uttagna... Det kommer bli superbra! Eller ja... alla vet jag ju inte vilka de är, men... jag tror på dem jag vet vilka de är, och även övriga måste ju blivit uttagna av en anledning.

Ser fram emot det här året, första avstamp: upptaktshelgen. Nästa... årsmötet. Sen... får vi se.

Det kan bli hur bra som helst.

God morgon!

Jaha, då var man igång igen. Ännu en sån där grytidig morgon, då man inte riktigt förstår vad man gör uppe. Och nattsvart är det ute, vilket inte heller ökar motivationen. *gäsp*

Idag är den dag jag väntat på... idag ska jag se om det är något att ha, den här referensgruppen för Arbetsförmedlingen. Och oj vad jag har åsikter. Men jag tänker i alla fall börja lugnt, komma in lite i den grupp som redan finns. Sen får vi se.

Nåväl... uppdatering kommer... kanske redan innan jag lämnat Stockholm, kanske senare, här hemifrån.

Nu börjar det bli dags att fixa det sista innan bussen in mot centrum och tåget går.

Sova lite på tåget, kanske? Låter som en bra plan :-)


Med manusmötets mervärden

Det är en skön känsla. Äntligen har vi ett fullständigt manus. Alla scener är skrivna, det finns alliteration inklusive omstarter, och en temadialog. Det känns riktigt, riktigt bra! Nu är det bara för produktionen att dra igång på riktigt, och tja... det är snart auditions och sånt, så :-) Och så mycket roligt det finns i manuset :-) Jag har två favoritscener, så jag hoppas verkligen att skådis och regi verkligen utnyttjar potentialet, särskilt där, men även i resten av manus.

Jag förväntar mig givetvis inte att manuset kommer förbli i det skick det är nu. Vissa saker kommer ändras. Vissa saker har redan ändrats, till exempel att Wallenberg försvunnit :-( Saknar honom, men det blev förvånansvärt bra även utan honom. Synd på bankskämtet bara... jaja. Men nu kan inte manusgruppen göra något mer förrens regissören vill ha ändringar. Och det... tror jag kommer efter audition. Ärligt talat.

Så, det känns bra nu. Det är kul med manusarbete! (Även om vi kunde varit några fler även nu på slutet av arbetet...)

Nå, det var allt om det.

Imorgon blir det manusmöte, och tja... premiärdatum ska sättas, det ska repas, byggas och sys... men kul ska det bli. Jag tror på den här produktionen, trots bristen på producent. Kanske... någon... någonstans. Det finns så mycket potential, bara att sätta igång och fylla upp platserna, ta ut svängarna, njuta av arbetet och den färdiga produkt det kommer att bli.


Helgens övningar

Vi hade kick-off med den nya styrelsen nu i helgen. Det var verkligen trevligt, och jag är supernöjd. Det blev bra diskussioner där alla deltog (lite olika mycket, dock) och så körde vi lite samarbetsövningar i skogen. Det var kul. Och nyttigt. Men jag är lite fachinerad över vissa saker. Det där med samarbete är aldrig enkelt. Lite för mycket tävlingsinstinkt kan förstöra det bästa. "Är det möjligt?" är också en intressant fråga.

Jag ägnade lite tid åt att tala mig varm för punkter som jag inte alls brinner för, och som inte stod på dagordningen. Udda. Jag brukar inte göra så. Äh, för att vara ärlig INGEN brukar göra så. En del kan tala sig varma för punkter som inte står på dagordningen, men de brinner i regel för dem. Jag är bara tyck-mycken. Men det är ju det jag är vald för, att tycka, i styrelsen, och för UH:s räkning. Lika bra att hålla ångan uppe. Och tycker någon UHare att jag tycker fel så tycker jag att de ska rösta på någon annan vid nästa val.

Jag plockade hem några extra uppgifter också. Och så tänkte jag försöka ta tag i en grej som jag funderat på en längre tid. Har till och med varnat kansliet. Dammiga papper är lite spännande, så där.

What else? Tja, vi diskuterade
Almedalen 2010. Ska vi åka, trots att vi tidigare beslutat att inte göra det? Åtminstone en del av de andra organisationerna inom hörselområdet är tokpå på att åka. Ska bli intressant att se hur HRF resonerar. Jag ska på deras styrelsemöte på torsdag. Åh, det ska bli så kul. Jag gillar HRF-mötena.

Åt lunch med Heléne och Anna idag. Och en kvinna till från deras klass som jag redan glömt namnet på. Inget personligt, jag bara har jättesvårt att komma ihåg vad folk heter. Det var riktigt trevligt. Ibland tar man bra initiativ.

Studierna... rullar väl på. Vi är fortfarande på en väldigt grundläggande nivå. Men det är lite skönt, för då vet jag att jag står stabilt när det krångliga väl börjar. Jag har dock börjat fundera på NÄR det krångliga kommer.

Imorgon ska jag ta en tur förbi kåren för att se om jag kan få ut en terminsräkning. Behöver ha bevis på att den är betald när jag och Erik åker till Norge för att gå på bröllop. Det har med rabattsystemen på reseföretagen att göra. Tur att jag är en människa som gillar att läsa på. Och ja, jag har halvt memorerat vad de hade för specifikationer. Det kanske är där jag bundit upp det utrymme i minnet som andra reserverar för namn? Jag har minne för regler, stadgar och ordningsföreskrifter. Kanske skulle sadla om till jurist? :-P

Nä, jag är i alla fall nöjd med helgens styrelsemöte. Och jag tror vi är en riktigt bra styrelse. Ett par av de nya känns fortfarande lite som osäkra kort, men osäkerhet försvinner i regel över tid. Så jag har förtröstan.

Det är ett vackert ord. Förtröstan.

Det ska jag ta till mig och hålla nära hjärtat. Bra att ha för ögonen. Bra att leva med.

Oh, apropå att leva med. Allt fler vänner som förlovar sig, bildar familj (dvs får barn) och sådant. Man kanske börjar bli vuxen? Nu kan jag ju inte längre skylla på att de är äldre, vissa av dem är yngre. Jaja... det händer i allas liv. Om man nu inte lever helt asocialt, eller med bara vänner av en viss kategort. Ska inte gå djupare in på det.

Ser mest av allt fram emot bröllopet nu. Ska bli kul att träffa släkten igen, och familjen. Plus att det är så vackert. Kärlek är verkligen något förunderligt.


Förberedelser för förtroendevaldas forum

DVS, jag har suttit och läst handlingarna till nästa styrelsemöte, som går av stapeln nu i helgen. Ska bli roligt. Kul att träffa hela gänget, intressanta saker på dagordningen. Och en del att fundera på. En del av mig känner att det är lite positivt att Susanne och jag inte hann klart med vår beredning, för då skapas lite mer tid till de andra diskussionerna. För övrigt... platsen känns också helt ok :-) Det ska dessutom vara en antikmässa där under helgen. Kanske kan man titta förbi lite, om själva utställningen är gratis. Något ska man ju roa sig med. :-)

Annars... tja... jag håller igång diverse projekt, olika saker att läsa, olika saker att fundera på. På det stora hela känns det mesta bra. En del irritationsmoment finns förståss hitom horisonten, men jag kan mestadels bortse från dem.

Och så är jag lite faschinerad över vem som ställer frågor, och till vem. Men så är jag ju också jag, och en del av den nöjeslektyr jag har i bokhyllan skulle ge "normala" människor magsår.

Och så ska det bli kul att få diskutera saker igen. I helgen som var fick jag tona ner mig själv lite, och lägga energin på att locka fram andras åsikter. I helgen som kommer finns inte de restriktionerna på samma sätt. Men vi är ju många nya, så lite hänsynsfull ska jag försöka vara. Uppmuntra på ett plan, men för vissa finns ingen pardon. Med all kärlek och respekt.

I veckan som kommer blir det en tur till Stockholm, ska bli kul att träffa HRF:arna igen. De är så söta :-)

Nu ska jag försöka brottas lite med SJs hemsida igen, så jag kan få koll på bröllopsresa (dvs resa till bröllop) och liknande. Jag förstår inte hur de kan vara ett vinstdrivande företag. Nöjda kunder? Någon?

And tha't all for now, folks!

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hur kan det komma sig att man behöver ta med sig slinga till en lokal som har slinga?

Idag har UH:s Almedalsarrangemang genomförts. Men tekniken, tekniken... för att göra en lång utläggning kort så slutade det med att vi kopplade in den slinga vi lånat från HRF Gotland, och att Högskolans tekniker kopplade in sitt system på "vårat". Vi rullade alltså ut en slinga i en lokal där det redan fanns en, för att kunna höra. När stora delar av panelen på scen också behöver slinga funkar det inte med en väldigt tyst sådan, som bara täcker åhörarplatserna. Längre utläggning på ämnet finns i avsnitt tre som jag just skickat iväg till AT:s redaktion (hur snabbt de hinner lägga upp det vet jag inte). Vad som sades finns beskrivet i UH:s blogg. När det gäller övriga seminarium jag varit på idag finns det beskriviningar i UH:s blogg. Där finns också en hel del att faschineras över. I övrigt har jag inte mått så bra idag. yrseln kom smygandes vid lunchtid, och efter vårt evenemang så fastnade jag på toaletten. Är inte alls i fas med min kropp. Har därför tagit det lungt på sen eftermiddag och kväll. Har missat kvällens tal, och socialiseringen med mina vänner. De bryr sig i alla fall, det kommer uppmuntrande SMS lite då och då.

Annars börjar jag verkligen längta hem till Gräfsnäs. Ska bli skönt att komma hem, umgås med familjen och varva ner en stund. Och träffa Erik igen. Det är inte alls samma sak att dela säng med Susanne som att göra det med Erik. Och jag föredrar Erik.

Läs även andra bloggares åsikter om
, , , ,

Tidigare inlägg