GSP

Shit, det har varit mycket nu. Förändringens vindar anades, men plötsligt kom en stormby och flyttade mig till en helt annan plats. Just nu har jag fullt upp med att landa på fötterna och få kontroll över omgivningen. Vad finns det för möjligheter? Vart kan man gå härifrån?

Jag skrev i ett tidigare inlägg om mina tankar inför helgen. Det var mycket som rörde sig i mitt huvud då. Många känslor. Det är ingenting emot hur helgen var. Och ojojoj... årets årsmöte var en mycket trevlig tillställning. God ton i det allra mesta, och bra diskussioner. Ordförandevalet och dess olika eventuella konsekvenser orsakade dock en hel del huvudbry. Missförstånden haglade tätt, och när vi till sist rett ut allting så ja... på lördagens valtorg satt jag i ett rum under två timmar och blev utfrågad av de olika medlemmarna. Många bra och intelligenta frågor. Och jag svarade på dem, ärligt, och efter bästa förmåga. Vetandes att i ett annat rum satt Susanne och gjorde samma sak. På söndagen klubbades alla beslut, och på det stora hela är jag mycket nöjd. De frågor där jag hade mest känslor gick som jag ville. Det är huvudsaken. Och så, i slutet, kom vi fram till valen. Först upp, val av ordförande. Sluten omröstning med valsedlar. De delas ut, fylls i, samlas in... och så rösträkning. Då kunde jag inte sitta still, väl vetandes att beslutet  var fattat, och väntandes på resultatet... nervositet var bara förnamnet. Och efter en stund kommer det in någon, och hämtar årsmötesansvariga (org). "Shit, det är lika" var min första tanke. Hjärnan hoppar raskt till stadgarna och konstaterar att "vid lika röstetal vid personval ska lottning ske". Neeeej! Inte lottning, vad som helst, men inte det. Hur ska man ta en sådan vinst? Eller en sådan förlust? Årsmötesordförande kom in, meddelade resultatet (lika), förklarade vad som står i stadgarna, och frågade årsmötet om de ville göra så, eller om de ville rösta igen. Det blev ytterligare en röstomgång. Denna gång stod jag som segrare. Så många känslor som trängdes i mig just då... från lättnaden över att beslutet var fattat, till glädjen över att ha fått förtroendet, och ett stick av medkänsla för Susanne. Så många känslor kan inte uttryckas samtidigt. Så det blev bara ett tack för förtroendet, och sedan gick årsmötet vidare med övriga personval. Det kommer ta en stund innan jag kan landa i det här. Jag är UH:s nya ordförande. Helt galet, och häftigt.
Efter årsmötet var det konstituerande möte, och sedan hemfärd för samtliga. Jag åkte med minibussen till Stockholm, för jag skulle på en seminarium på måndagen. En natt på vandrarhem, och jag tror inte jag sov särskilt mycket.

Måndagen bjöd sedan på nämnda seminarium. Inbjudan är stämplad med Regeringskansliet, och titeln för dagen var "en väg till arbetsgemenskapen för Unga med funktionsnedsättning". Det var en intressant dag, med flera intressanta paneldeltagare. Var dock lite tråkigt att det inte fanns någon tid för frågor. I pausen stod jag och pratade med Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson. Hon hade bara inlett dagen, men jag kände inte igen henne. Eh, ja... så kan det gå. Därefter kom det fram en kvinna från Handikappsförbunden och undrade vad jag pratat med ministern om. Sen orkade jag inte med den ekande salen nått mer, så jag vandrade tillbaka till seminariesalen. Minglande är inte min starka gren, men i vettiga lokaler har man i alla fall en chans. Slingan på Rosenbad var för övrigt inte särskilt imponerande. Det var ett bi-ljud hela tiden, som ett surr eller nått... svårt att beskriva. Så jag var inte så lite ljudtrött när det hela var över. Plus dock för teknikerna som hela tiden såg till så att paneldeltagarna pratade in i mikrofonerna så att de hördes. Misstänker att det har mer att göra med webbpubliceringen, men ändå. Det blir så mycket enklare att hänga med då. En utförligare beskrivning om dagen kommer dyka upp på UH:s blogg när jag orkat skriva den. Det som händer framöver är i alla fall att regeringen kommer tillsätta en referensgrupp med deltagare för alla de organisationer som satt i panelen under dagen. Plus Handikappsförbunden/HSO. Någon ungdom där? Tror inte det...

Tisdagen var tvättdag här hemma. Och maildag. Att vara ifrån mailboxen en hel helg och en halv måndag sätter sina spår. Jag är ännu inte i kapp, försöker prioritera i ordning efter hur brådskande saker är. Ansvarig utgivare, producent, styrelsemedlem, nybliven ordförande, arbetssökande... många mail blir det.

Onsdag... är det idag. Och idag har det varit mera äventyr i Stockholm. Josefin och jag träffade Unga Synskadade (US) och tillsammans vandrade vi iväg för att överlämna presenter åt Utbildningsminister Jan Björklund och Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz. Detta i samband med riksdagsdebatten om den nya Lärarutbildningen som debatterades idag. Dock fick vi på förhand veta att ingen av dem skulle syka upp på debatten, så vi gick till Utbildningsdepartementet. Vi försökte lämna våra presenter i receptionen, men blev hänvisade till godsinlämningen. Det var en äventyrlig vandring i containrarnas land och källarkänslan var stark. Förhoppningsvis når paketet avsedd adressat under morgondagen. Efter presentavyttrande gick vi till riksdagen för att lyssna på debatten. Av sju talare (en från respektive parti) var det fyra som nämnde vår fråga - handikappskunskap, handikappsperspektiv - de rödgröna i meningen att det behövs på lärarutbildningen. Moderaten var av annan åsikt. Hur omröstningen gick senare på dagen vet jag inte riktigt, jag var på kansliet då.

Här kommer lite länkar:
Pressmeddelande om Björklund och Krantz från Unga Hörselskadade och Unga Synskadade
Regering och riksdag lyssnar inte på experter och myndigheter
Samlad protest mot brister i nya lärarutbildningen
Ge alla en chans att bli bäst i klassen
Lärarna måste ha kunskap om funktionshinder

Vårt pressmeddelande om att jag blivit ordförande resulterade i alla fall i den här artikeln.

Så... veckan som följer omedelbart efter söndagen då jag valdes har innehållit hittills:
* Måndag - Rosenbad
* Tisdag - hemma
* Onsdag - riksdagen

Och för resten av veckan är det inplanerat planering inför Almedalsveckan, och sedan blir det en tur hem till Gräfsnäs. Tur att man tar det lite lugnt i början :-P

Ja, det har helt enkelt varit mycket nu. Mycket förändring. Ett annat sätt att kommunicera.


Läs även andra bloggares åsikter om utbildningsminister, Björklund, Krantz, vaxpropp, lärarutbildningen, funktionshinderkunskap, unga hörselskadade, unga synskadade, UH, US
Läs även andra bloggares åsikter om socialförsäkringsminister, Husmark, Pehrsson, Husmark Pehrsson, arbetsgemenskap, unga, funktionsnedsättning, funktionshinder

OK, jag erkänner, jag har ägnat en del av dagen idag åt att slöbläddra igenom ett lite för högt antal artiklar på Aftonbladet om prinsessornas kärlek. För det bor en liten flicka i mig som en gång ville vara prinsessa. Bara ha vackra kläder jämt... och äta med silversked. Eller helst en av guld.

Idag är jag vuxen, och tycker mest synd om hela kungahuset. Det är måttligt roligt med gräl i relationer, det blir ännu mindre roligt när halva Sveriges befolkning kikar på och har åsikter. Gärna på löpsedlarna. *suck* Det är svårt nog ändå. I detta bläddrande hittade jag den här artikeln, där en självutnämnd expert menar att prinsessan Madeleine och hennes fästman absolut inte kan bryta upp förlovningen innan kronprinsessans bröllop. Det vore nämligen ett ettikettbrott. Och visst, kungafamiljen står på något vis för en massa gamla traditioner, som de ska ära och värna. Men kära söta, de är ju människor också. Människor som äter, sover och lever så gott de kan mellan blixtrande fotokameror och braskande debattartiklar och sliskiga löpsedlar. Och människor... de gör misstag. En förlovning kan brytas upp. Om det är så de känner. Det är väl deras ensak.

Det här är en anledning till att jag inte tycker om att Sverige är monarki. Jag har alldeles för lätt att se människorna. Och... stackars barn. Nu är väl barnen rätt vuxna och vana vid situationen, men... att aldrig kunna lita på folk runt omkring, att aldrig veta vad som blir nästa rubrik. Och att alltid vara i fokus. Det kan bara inte vara nyttigt. Låt dem vara! Låt dem vara människor, inte utställningsobjekt.

I DN kan man läsa att Belgien vill införa förbud mot slöja. Dessutom tros det att fler europeiska länder ska följa efter. Jag kan bara hålla med Ida och Anna. Det här är dumt. Och inte så genomtänkt. Oavsett vad man har för grunder till beslutet (och det jag sett ser väldigt ihåligt ut) så kan intet gott komma av detta. Sen undrar jag hur de tänkt skilja ut slöjor från, tja, exempelvis en sjal eller halsduk virad om ansikte och hår för att skydda mot väder och vind. Om det blåser omkring grus eller sand eller rök eller aska så vill i alla fall inte jag gå med ansiktet bart. Som så här. Oavsett om jag är i Sverige, Belgien eller Frankrike. Det handlar inte om religion, det handlar om funktionalitet. Och för dem som bär slöja av religösa skäl... ja, och? Alla som bär slöja är inte förtryckta stackare. Faktiskt. Lev med det. Och av dem som är förtryckta så är det inte alla som bär slöja, definitivt inte. Världen funkar inte så. Den är inte svart och vit. Det finns så många fler färger.

Vägen delar sig, och det är inte jag som bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Jag har själv valt att gå fram till korsningen, men åt vilket håll det bär av sedan... det ligger inte i mina händer. I helgen har Unga Hörselskadade årsmöte. Det kommer bli ett riktigt spännande möte. Framförallt ska det bli spännande att se hur det går för de olika motionerna. Vägval för föreningen. Men sen, sen kommer personvalen. Jag och Susanne står mot varandra som ordförandekandidater. Det är vägval ett, för när föreningen har valt, så kommer livet förändras för den som är nya ordföranden. Mer diskussioner, mer inbjudningar, mer representation, mer planering, mer organisering. Vem vill UH ha som ordförande? Mig, med många års UH-erfarenhet? Susanne, med färre? Mig, som är 26 år? Susanne, som är 28 år? Jag - västgöte bosatt i Örebro sedan snart 8 år tillbaka? Susanne, med Dalarna som naturlig hemvist?
Jag pratade med Valberedningens sammankallande över telefon häromdagen. Detta med anledning av ett mail jag skickat dem. Jag frågade helt enkelt, rakt på sak, varför valberedningen valt Susanne som deras förslag, och inte mig. Särskilt, med tanke på att årets valberedning består av samma personer som förra året föreslog mig som ordförande när Julia plötsligt hoppade av. Att "hoppet" sen inte genomfördes... är en annan historia. Det var ett bra samtal. Och intressant. De har haft svårt att välja mellan Susanne och mig. Våra olika erfarenheter, våra olika styrkor och svagheter. Vissa fraser har dock satt sig i min hjärna, och hoppar upp med ojämna mellanrum. De ville "ge Susanne en chans". "Om hon gör bort sig..." "Du finns kvar... ett annat år..." Det är nu jag vill det här. Det är nu jag vågar satsa, vågar chansa, vill ta det. Hur mitt liv ser ut ett annat år, det vet jag inte. Vägval ett är ordförandevalet, och hur det går är det väldigt svårt att sia om.

Blir det solsken och glädje? Vilken väg leder mot vårt mål? Hur stor skillnad är det på de olika vägarna? Det är upp till årsmötet att besluta. Det finns ingen mellanväg, antingen Susanne, eller jag.

Vägval två har att göra med hur det går för den av oss som inte blir ordförande. Någon måste ju "förlora" valet. Ska man i det läget kandidera till en av platserna i Ungdomsrådet? Eller gå helt andra vägar? Själv är jag mycket kluven i frågan, det är så mycket som förändras just nu. Både på gott och ont. Och här finns så många gråzoner. Dels finns det faktum att jag kanske egentligen inte behöver ta det beslutet. Jag kan bli ordförande. Fast jag kommer ju få frågan om hur jag ställer mig efter en eventuell förlust, och det dagen innan valen sker. Kanske ska jag helt enkelt se hur diskussionerna går under mötet, det finns några frågor som jag bryr mig särskilt mycket om. Det finns vissa saker jag hellre står för än andra. Och även om jag skulle ställa upp som ledamot till Ungdomsrådet så är det ju inte säkert att jag blir vald. Även om jag blivit det alla andra gånger jag ställt upp. Vägval två är luftigare, och har mer alternativ.

Kanske kan man gå rätt fram, mellan vägarna? Eller? Sicksacka mellan träden? Eller kanske försvinna åt ett helt nytt håll. Ingenting är omöjligt, och vi lever i en föränderlig värld.

Vägval är spännande. Jag har gått fram till korsningen, men vilket håll svänger verkligheten åt? Vilken väg leder till mina drömmars mål? Och finns det rätt och fel väg? Kanske kan man komma dit man vill oavsett väg. Kanske kan "fel" väg visa sig leda mycket mera rätt än den väg man från början ville gå?

Jag vet inte. Framtiden är höljd i aska, eller dimma, eller kanske döljer det sig i knopparna som ska bli löv. Kanske finns den i solglimten i kanten på ett blad. Kanske borde jag inte fundera på saker fullt så mycket. Det blir som det blir ändå.

Helgen kommer bli spännande. Mycket spännande. Intensiteten i mitt fokus skulle skrämma de flesta. Om de kunde se, om de kunde känna... Men, jag är lugn. Också. På söndag vet vi. På söndag avgörs många vägval. Både när det gäller personvalen, och en massa andra frågor. Framtiden, här kommer vi!

Hmm... slog mig just att där har jag redan varit, i en annan tanke. Vad har hänt på sistone då? Tja, kattjakten har jag ju redan berättat om. Erik och jag ägnade fredagsförmiddagen åt välplanerade barriärer i vår häck. Här är resultatet:



Som synes har jag alltså flyttat över bilder från min mobil till datorn. Hittade massa kul! Här kommer sånt!

* Jul hos Eriks föräldrar 

* Kvällsbild på trädet utanför tvättstugan på Enrisvägen 

* Från skidspåren, Markaspåret 

* Juletidsmys 

* HG och Länsmuset och en stad i snöskrud 

* Anledningen till varför det var en dålig idé att gena tvärs över parken från Marie och hem, för att jag inte "orkade" gå runt... 

* Här bor vi, nu! (vintertid, när vi var nyinflyttade) 

* Hemma (i Gräfsnäs) var det också snöigt 

* Sen kom det ett spex 

Så... så kan det vara. Helgen som gått har mest varit småpysslande med en massa saker som behöver göras, men också en visit på Malins och Andreas inflyttningsfest igår. De har flyttat från nr 35, till nr 37 på samma väg. Syftet, en större lägenhet. Resultatet, en luftig tvåa med öppen planlösning. Badrummet var stort, och hade golvvärme. Festen var väl... trevlig. En massa människor som pratade, musik... och alldeles för högljutt för att jag skulle orka någon längre period. Hade några få samtal med stor ansträngning. Var väl där i kanske en och en halv timma... och det var rätt lagom att gå när jag gick. Gårdagen innehöll också ett besök från Therese, en mycket trevlig och välbehövlig testund!
Idag har jag ägnat mig åt en massa småpyssel också, en del diskande, och så kom Marie över och hjälpte mig ta en massa mått för att jag ska kunna sy de kläder jag planerat. Jag har kommit över en helt fantastisk mönsterbok, så det ska bli roligt att försöka göra verklighet av det som beskrivs. Fast jag bävar lite för projektet att omvandla måtten till ritningar som kan användas... det är vad jag ska ägna mig åt härnäst. DVS, jag ska krypa omkring på golvet. Var det inte det jag började skriva om?

För övrigt har jag också ägnat helgen åt att testa lite andra saker. Jag har inte sovit i vår dubbelsäng nån av nätterna medan Erik varit borta. Första natten sov jag på en fäll (på golvet), och med mitt mysiga duntäcke. Jag konstaterade dock att en fäll var väl kort att ligga på, då delar av mig hamnade direkt på golvet när jag vände mig, vilket är rätt omysigt. Andra natten hade jag två fällar, och testade ett vadmalstygstycke som jag planerat att göra mantel av framöver. Redan när jag lade mig så insåg jag att tyget kommer behövas fixas, då det inte var mysigt mot halsen och händerna. Vaknade nån gång mitt i natten av att jag frös, så jag slängde undan vadmalen, och tog täcket igen. Foder, is the shit! Varmare, mysigare och bättre! Lager-på-lager-metoden, here we come!


När det gäller kattexperimentet har dagens solsken avslöjat att grillpinnetaktiken inte funkade. En svart katt dök upp på uteplatsen. Jag såg dock inte var den tog sig in, och inte var den försvann ut heller. Ska hålla ögonen öppna...

Det kom ett telefonsamtal idag, tack och lov till Erik. Men... Vi har ju nyligen flyttat, och i samband med det så bytte vi adress hos adressandring.se smidigt värre, då de lovar att kontakta alla myndigheter och ja, fixa allt. Efter ett tag på vår nya adress får vi ett brev från Försäkringskassan där de meddelar att vi inte längre ska få något bostadsbidrag, eftersom vi inte längre bor på den adress vi sökt bostadsbidrag för. Logiskt värre, om det inte vore för den där detaljen att vi ju redan anmält vår flytt. Lösningen är dock uppenbar, printar ut en ändringsanmälan från Försäkringskassans hemsida, fyller i den, och skickar iväg. Inser dagen efter att vi glömt bifoga hyresräkning. Suck. Idag kommer då alltså ett samtal från någon handläggare på berörda myndighet, och jag satt alldeles faschinerad över nivån av förklaringar som personen krävde från stackars Erik. Uppenbarligen är det synnerligen suspekt att vi hade dubbelhyra i två veckor (vilket vi hade för att kunna flytta på ett vettigt sätt). Det är också suspekt att vi enligt skatteverket flyttade in här olika dagar (det är för att man inte kan ändra för andra där, jag ändrade min adress först, och sen tjatade jag på Erik några dagar innan han gjorde det). Suspekt, suspekt, suspekt. Vi har säkert krånglat så här för att kunna stjäla åt oss, vaddå, några hundralappar extra? Bostadsbidragen betalas ju i alla fall ut preliminärt, och bestäms året efter att man fått det. Så... så mycket kan man nog inte lura till sig på den vägen, och några dagar hit eller dit, vad är det?

Nä, den nivån av ingående förklaringar till våra flyttplaner... fånigt! Har de inget bättre för sig?

---

På den trevliga sidan av vardagen så är det strålande solsken, vår uteplats börjar få fason (Eriks förtjänst), utemöblerna är uppe från källaren och ute, och vi har skaffat trevlig vaxduk till bordet. Snart är det väl dags för planteringar och grönt också, det blir riktigt trevligt.

Tips på hur man skrämmer bort katter mottages tacksamt, de gillar uppenbarligen också läget på vår uteplats. Vi är dock inte så förtjusta i att ha dem där, särskilt med tanke på Eriks allergi och att vi snart kommer vilja ha dörren öppen dit under långa stunder. Inga katter i lägenheten, tack!

Läs även andra bloggares åsikter om solsken, katter, försäkringskassan, myndighetsutövning