I väntans tider

Nu tror väl en massa människor att jag har en stor nyhet att förmedla. Men det har jag inte... det är bara vardag. Och jag går och väntar... på något. På ett möte, på en händelse som kanske dyker upp. På ett projekt som jag hoppas blir av. På ett telefonsamtal som kanske kommer. Och på en fråga utan svar.

På något vis känns det rätt att ha den här väntan just nu, när det är vinter. Under snötäcket väntar gräset och blommorna. Under de mörka dagarna väntar vi på solens vändning.
På ett annat vis känns det helt fel med väntan. Det är väl den nyfikna delen av mig, som vill veta vad som kommer härnäst. Eller den ordningsamma delen som vill planera för år i förväg. Eller bara den rastlösa delen av mig som vill vara på väg mot nästa mål. Kanske lite av allt.

Livet är spännande, man vet aldrig vad som ska hända härnäst!

Socialt vett

OK, de gamla tiderna och deras lagar om vett och etikett var väl en sak... och att kunna förolämpa någon genom att missa små detaljer... det är bra att vi kommit bort från det. Men är vi inte lite väl långt borta nu? Inte kan det väl vara så att ett enkelt "tack" ska sitta så långt inne? Om man hjälper någon, så är väl ett tack inte så mycket begärt? Inte ska man väl behöva påminna om vad som saknas för att få det? Och hur mycket värt är ett tack som inte menas? Är det mindre värt om man hjälper till där det verkligen behövs? Hur kan man hjälpa till så mycket som behövs utan att göra det tydligt vad som saknades från innan? Det är tankar som jag funderar över... Jag funderar också över det här med MSN-konversationer. De får liksom aldrig något slut. Man skriver något... och medans man väntar på svar så sysslar man med andra saker i datorn. Och när man tittar tillbaka nästa gång så har personen lämnat hela konversationen och är offline. Man börjar ju med "hej". Är det så svårt att avsluta med "hejdå"? Eller "nu måste jag gå/göra något annat"? Nä, vett och etikett saknas.

Jag gillar att hjälpa till, särskilt när jag vet att jag inte behöver. Jag har till exempel hjälpt till att bära ett flertal flyttlass. Inte för att jag tycker om att bära saker, utan för att jag tycker om att arbeta tillsammans med människor jag tycker om. Då brukar man ofta få tack. Och mat. Det är trevligt. Att hjälpa människor på andra saker är uppenbarligen mera knepigt. Men varför är det det?


På ett helt annat plan... julen är passerad, och jag är mycket nöjd med tidsplaneringen. Synd bara att det inte gick ihop att träffa Monique. Får försöka få till det en annan gång. Börjar bli dags att planera upp några månader frammåt nu, så får vi se... många saker jag vill hinna och göra. Nyår firades in på ett väldigt lagom plan. Vi var några få i en lägenhet, åt gott tillsammans, och hade det lugnt och mysigt. Alldels lagom, alldeles perfekt. Alldeles som vi tänkte oss när vi planerade.

Erik har fått jobb nu, i Örebro. Så nu saknas det bara att jag på något sätt kommer hit, så blir livet helt perfekt. Nåja, man ska ha något att sträva mot också.

På det stora hela är allt väl. Jag är i grunden positiv med en tro på framtiden. Nästa steg är att se vad 2011 kommer innehålla.

Gott nytt år!