Datorlös eller en studie i fiasko
Helgen den 15-16 oktober skulle jag till Stockholm. Varför? Jo, jag skulle delta i ett lajv och en förträff inför samma lajv. Förträffen var på lördagen, och själva lajvet skulle vara på söndagen. Jag hade införskaffat tågbiljetter, och på fredagkvällen så plockade jag fram allt som jag skulle tänkas behöva under helgen. På lördagmorgonen packade jag ner allt, och beslutade mig också för att ta med min dator då jag skulle åka SJ:s dubbeldäckare både dit och hem. Perfekt att ha något att roa sig med på tåget!
Väl i Stockholm är det dags att köpa mig en lunch, och en remsa till tunnelbanan. När jag ska betala för remsan så har jag inte tillräckligt med pengar på kontot. OK... hur löser jag det? Jag behöver ju ta mig till rätt del av staden... Jag kollar tavlan för avgående tåg och ser att det snart ska gå ett X2000 till Malmö. Jag ställer mig på perrongen utanför nämnda tåg, plockar upp datorn och bankdosan, loggar in på SJ:s nät och min bank och för över pengar från mitt sparkonto tilll mitt transaktionskonto. Stressen är hög då minuterna tickar väldigt mycket snabbare än bankens hemsida laddar. Jag avslutar överföringen och klickar på logga ut precis som tåget rullar iväg från perrongen. *andas ut* Går till en bankomat för att ta ut pengar, för att kontrollera att jag faktiskt har pengar på rätt konto. Det fungerar som tänkt. Går sen och köper mig en SL-remsa. Sen är det dags att ta sig till okänd mark, närmare bestämt Bredäng. Sitter på tunnelbanetåget med min väska, min påse, min handväska och min datorväska. I Bredäng plockar jag med mig allt som finns runt omkring, kollar runt mig en extra gång för att se att inget är kvarglömt, och hoppar av. På perrongen inser jag att datorväskan saknas. Någon har alltså tagit den utan att jag märkt det, någonstans mellan T-centralen och Bredäng. Fan också. Jag pratar med spärrvakten som kontaktar föraren, men på tåget finns inte väskan kvar. Jag kontaktar polisen som ber mig komma till deras kontor på Mariatorget. Tar mig dit och gör polisanmälan. När jag går igenom vad som finns i datorväskan så... inser jag att min bankdosa ligger där. Frågar polisen om de har telefonnummret till bankerna, och under tiden som polisen kopierar upp alla papper så ringer jag till min bank för att spärra min dosa. Eftersom jag inte har någon tjänst för telefonbank så har jag egentligen inget sätt att identifiera mig, men personen jag pratar med löser situationen genom att ställa en rad ingående frågor om t.ex. vilken ort mitt konto är öppnat, vilka som var de senaste transaktionerna mm. Efter att hon på så vis försäkrat sig om att jag troligen är jag så spärrar hon min dosa, och jag kan andas ut på åtminstone den fronten. Det är dock fortfarande jobbigt att någon tagit min dator.
När jag väl är klar hos polisen så tar jag mig återigen mot Bredäng för att vara med på den där förträffen som är anledningen till att jag över huvud taget åkte på lördagen, och inte gjorde en endagsutflykt på söndagen. Dock är jag rätt uppriven och förvirrad, så det tar en stund innan jag kommer in i vad jag egentligen är där för. Nåväl, jag fick i alla fall tillfälle att småprata med trevliga människor, och lära mig känna igen en del av de personer som skulle spela karaktärer som jag skulle känna igen. När träffen är över så far Sabina och jag hem till henne. Lite mat och en klänningsstrykning senare är det dags att sova. Jag sover mycket gott och lugnt, och på söndagen tar vi oss till Skärholmen där lajvet skulle gå av stapeln. På plats är det många människor som är i full färd att byta om, fixa det sista... pynta och grejja. Lite presentationer och så drar lajvet igång med att alla familjerna anländer. Tjänarna serverar någon form av fördrink. Jag börjar må mer och mer dåligt. När alla gäster anlänt så smiter jag in på en toalett och gråter, jag mår mer och mer dåligt över min försvunna dator och känner mig mest stressad och ofokuserad. Mina tankar hoppar omkring som studsbollar och då jag funderar över min tågbiljett hem, som är bokad till tio på kvällen, så inser jag att jag har en ombokningsbar biljett. Jag kan alltså åka hem till Örebro precis när jag vill. Samtidigt som denna tanke slår mig så vaknar också övertygelsen om att jag vill åka hem omedelbart. Nu. Jag kliver ut från toaletten med den fasta föresatsen att leta reda på närmaste arrangör. Och kliver på en av dem. (Det är något med lajv och "Guds försyn" i vem man möter när.) Jag förklarar att jag måste bryta lajvet för att jag mår så dåligt över att ha blivit bestulen på min dator, och att jag bara vill hem. Jag ber henne prata med en karaktär som var viktig i min intrig, och går sedan för att hämta mina saker och smita ut. I dörren ut så hinner jag med ett samtal med de två som min karaktär borde haft mest att göra med. Skönt att kunna säga hejdå och förlåt på ett vettigt sätt.
Jag vandrar ut, och därifrån, och mot närmsta tunnelbanestation. Och jag gråter, av lättnad och sorg och oro och... tja, alla känslor som kan röra sig i en människa vid ett sådant tillfälle. Framme vid Stockholm C så inser jag att det är 20 minuter kvar till nästa tåg mot Örebro. Precis lagom för att köpa en flaska dricka och prata med SJ-personal. På tåget ringer jag Erik och talar om att jag är på väg hem. Jag har nog aldrig varit så nöjd med att ge upp och åka hem. Det var så skönt att komma hem.
Så... en översikt över helgen:
Resa till Stockholm
Syfte: delta i lajv
Reslutat: drog efter fördrinken, missade 95% av lajvet
Deltagande i förträff
Syfte: lära känna de man borde känna
Reslutat: Halvbra, var med tillräckligt för att uppnå syftet, men var både sen och distraherad
Medtagande av dator
Syfte: att ha sysselsättning på tågresorna, samt kunna läsa på om min karaktär på lördagkvällen och ev vid vidare behov
Reslutat: datorn stulen
Umgås med Sabina
Syfte: Det är trevligt
Reslutat: Det var trevligt att träffa Sabina, men det var inte riktigt min tanke att hon skulle behöva ta hand om mig på det viset.
Känner mest att helgen var ett rejält fiasko. Inte ett totalt, det kunde varit värre. Det kunde varit bättre också.
Så nu sitter jag på Eriks netbook, som han är snäll nog att låna ut. Jag är väldigt glad för det, för jag klarar mig inte utan att ha något att jobba på. Men jag saknar min dator!
Väl i Stockholm är det dags att köpa mig en lunch, och en remsa till tunnelbanan. När jag ska betala för remsan så har jag inte tillräckligt med pengar på kontot. OK... hur löser jag det? Jag behöver ju ta mig till rätt del av staden... Jag kollar tavlan för avgående tåg och ser att det snart ska gå ett X2000 till Malmö. Jag ställer mig på perrongen utanför nämnda tåg, plockar upp datorn och bankdosan, loggar in på SJ:s nät och min bank och för över pengar från mitt sparkonto tilll mitt transaktionskonto. Stressen är hög då minuterna tickar väldigt mycket snabbare än bankens hemsida laddar. Jag avslutar överföringen och klickar på logga ut precis som tåget rullar iväg från perrongen. *andas ut* Går till en bankomat för att ta ut pengar, för att kontrollera att jag faktiskt har pengar på rätt konto. Det fungerar som tänkt. Går sen och köper mig en SL-remsa. Sen är det dags att ta sig till okänd mark, närmare bestämt Bredäng. Sitter på tunnelbanetåget med min väska, min påse, min handväska och min datorväska. I Bredäng plockar jag med mig allt som finns runt omkring, kollar runt mig en extra gång för att se att inget är kvarglömt, och hoppar av. På perrongen inser jag att datorväskan saknas. Någon har alltså tagit den utan att jag märkt det, någonstans mellan T-centralen och Bredäng. Fan också. Jag pratar med spärrvakten som kontaktar föraren, men på tåget finns inte väskan kvar. Jag kontaktar polisen som ber mig komma till deras kontor på Mariatorget. Tar mig dit och gör polisanmälan. När jag går igenom vad som finns i datorväskan så... inser jag att min bankdosa ligger där. Frågar polisen om de har telefonnummret till bankerna, och under tiden som polisen kopierar upp alla papper så ringer jag till min bank för att spärra min dosa. Eftersom jag inte har någon tjänst för telefonbank så har jag egentligen inget sätt att identifiera mig, men personen jag pratar med löser situationen genom att ställa en rad ingående frågor om t.ex. vilken ort mitt konto är öppnat, vilka som var de senaste transaktionerna mm. Efter att hon på så vis försäkrat sig om att jag troligen är jag så spärrar hon min dosa, och jag kan andas ut på åtminstone den fronten. Det är dock fortfarande jobbigt att någon tagit min dator.
När jag väl är klar hos polisen så tar jag mig återigen mot Bredäng för att vara med på den där förträffen som är anledningen till att jag över huvud taget åkte på lördagen, och inte gjorde en endagsutflykt på söndagen. Dock är jag rätt uppriven och förvirrad, så det tar en stund innan jag kommer in i vad jag egentligen är där för. Nåväl, jag fick i alla fall tillfälle att småprata med trevliga människor, och lära mig känna igen en del av de personer som skulle spela karaktärer som jag skulle känna igen. När träffen är över så far Sabina och jag hem till henne. Lite mat och en klänningsstrykning senare är det dags att sova. Jag sover mycket gott och lugnt, och på söndagen tar vi oss till Skärholmen där lajvet skulle gå av stapeln. På plats är det många människor som är i full färd att byta om, fixa det sista... pynta och grejja. Lite presentationer och så drar lajvet igång med att alla familjerna anländer. Tjänarna serverar någon form av fördrink. Jag börjar må mer och mer dåligt. När alla gäster anlänt så smiter jag in på en toalett och gråter, jag mår mer och mer dåligt över min försvunna dator och känner mig mest stressad och ofokuserad. Mina tankar hoppar omkring som studsbollar och då jag funderar över min tågbiljett hem, som är bokad till tio på kvällen, så inser jag att jag har en ombokningsbar biljett. Jag kan alltså åka hem till Örebro precis när jag vill. Samtidigt som denna tanke slår mig så vaknar också övertygelsen om att jag vill åka hem omedelbart. Nu. Jag kliver ut från toaletten med den fasta föresatsen att leta reda på närmaste arrangör. Och kliver på en av dem. (Det är något med lajv och "Guds försyn" i vem man möter när.) Jag förklarar att jag måste bryta lajvet för att jag mår så dåligt över att ha blivit bestulen på min dator, och att jag bara vill hem. Jag ber henne prata med en karaktär som var viktig i min intrig, och går sedan för att hämta mina saker och smita ut. I dörren ut så hinner jag med ett samtal med de två som min karaktär borde haft mest att göra med. Skönt att kunna säga hejdå och förlåt på ett vettigt sätt.
Jag vandrar ut, och därifrån, och mot närmsta tunnelbanestation. Och jag gråter, av lättnad och sorg och oro och... tja, alla känslor som kan röra sig i en människa vid ett sådant tillfälle. Framme vid Stockholm C så inser jag att det är 20 minuter kvar till nästa tåg mot Örebro. Precis lagom för att köpa en flaska dricka och prata med SJ-personal. På tåget ringer jag Erik och talar om att jag är på väg hem. Jag har nog aldrig varit så nöjd med att ge upp och åka hem. Det var så skönt att komma hem.
Så... en översikt över helgen:
Resa till Stockholm
Syfte: delta i lajv
Reslutat: drog efter fördrinken, missade 95% av lajvet
Deltagande i förträff
Syfte: lära känna de man borde känna
Reslutat: Halvbra, var med tillräckligt för att uppnå syftet, men var både sen och distraherad
Medtagande av dator
Syfte: att ha sysselsättning på tågresorna, samt kunna läsa på om min karaktär på lördagkvällen och ev vid vidare behov
Reslutat: datorn stulen
Umgås med Sabina
Syfte: Det är trevligt
Reslutat: Det var trevligt att träffa Sabina, men det var inte riktigt min tanke att hon skulle behöva ta hand om mig på det viset.
Känner mest att helgen var ett rejält fiasko. Inte ett totalt, det kunde varit värre. Det kunde varit bättre också.
Så nu sitter jag på Eriks netbook, som han är snäll nog att låna ut. Jag är väldigt glad för det, för jag klarar mig inte utan att ha något att jobba på. Men jag saknar min dator!
SJ och deras "handikapplats"
Den 26 januari släppte SJ ett pressmeddelande om sin nya satsning: handikapplatser. Tyvärr har jag inte lyckats återfinna deras pressmeddelande hur jag än letar. Inte ens på SJ:s hemsida, eller i deras pressrum. Mystiskt. Däremot kan jag hitta ett flertal länkar till det pressmeddelande som ett flertal av organisationerna i Nätverket Unga för Tillgänglighet skrev dagen efter. Det kan man hitta t.ex. här. De alternativ som SJ har för närvarande, när det gäller biljettbokning är dessa:
Hur upplevde jag då mitt möte med SJ:s handikapplats? Tja, först var det själva bokningen. Det gjorde ont i magen att klicka på den där platsen. Det kändes fel, fel, fel. När jag hämtade ut biljetten och såg samma sak där så mådde jag också dåligt över benämningen, och alla anledningar att inte boka platsen bara tornade upp sig. Men jag lyckades lugna mig själv nästan helt genom att intala mig att det är bra att testa saker för att se hur genomförandet är, och för att veta vad man pratar om i framtida diskussioner. Nåväl, väl på tåget så hittade jag snabbt min plats, då den låg väldigt nära dörren in i vagnen. Jag slog mig ner, och inväntade tågets avgång. Många tankar snurrade runt i mitt huvud, och när en annan tjej slog sig ner brevid mig så kunde jag inte låta bli att fundera på om hon också hade beställt handikapplats, eller inte. Jag vågade dock inte riktigt fråga. När tåget började rulla så kom biljettkontrollanten gåendes. Igen kommer den där obekvämt nervösa känslan i maggropen. Jag vet ju att de brukar ropa ut över halva vagnen vilka stationer som folk ska byta tåg på. Vad kommer att hända när hon kollar på min biljett? Svaret är... inget. Hon tittade på biljetten och försvann... och jag som hade tänkt att säga det där om högtalarutrop som jag ofta, men inte alltid säger till tågpersonalen. Jag hör verkligen inte högtalarutrop, så jag behöver ha viktig information via text eller att en person säger det direkt till mig. Jag har dock under mitt mycket flitiga resande med SJ märkt att om man ska få tågpersonalens uppmärksamhet så måste man hålla biljetten som gisslan, dvs att man får inte visa biljetten för dem innan man sagt det man vill förmedla, för så fort de sett biljetten så försvinner de. Det ger för övrigt inte ett särskilt förtroendeingivande intryck, och jag är övertygad om att ifall något hände så skulle jag i alla fall vara hänvisad till medpassagerarnas välvilja för att få någon information alls. Problemet är bara att folk bara lyssnar till den information som rör dem själva. Varför skulle någon lägga på minnet vilken perrong som ett tåg de inte ska med ska gå från? Så min slutsats efter att ha testat SJ:s handikapplatser är att de helt enkelt inte är värda besväret och ångesten.
Jag har funderat lite fram och tillbaka över mina förväntningar och det jag upplevde. Det stör mig lite att jag inte kan hitta det där pressmeddelandet från januari. Om man läser om den här "tjänsten" på SJ:s hemsida, där den sorteras under "särskilda platser" står det att:
Jag twittrade under dagen som jag testade den här platsen, och skrev bland annat om det här att jag fick ont i magen av att boka en plats med ett så dåligt begrepp. SJ frågade efter förslag på vad den skulle kunna heta istället. Tja, med nuvarande funktion så skulle den lika gärna kunna heta "nära utgång". Och om de tänker sig att man i framtiden skulle kunna fylla i vilka behov man har när man bokar biljett (t.ex. att man inte kan höra högtalarutrop eller att man behöver en parfymfri vagn) så har de mycket kvar att göra. Jag kommer i alla fall inte boka en sådan plats igen, om jag inte är jättestressad och behöver komma snabbt av tåget. Men då gäller det ofta att hamna i rätt vagn också, oftast längst fram eller längst bak i tåget, beroende på vilken station, och vart man ska.... Och är man så stressad så behöver man i alla fall ställa sig upp långt innan tåget stannar för att slåss med de andra stressade människorna. Så nej, jag tror inte handikapplatser är värt besväret ens då.
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, handikapplats, tillgänglighet, bemötande
Är detta intressant?
I pressmeddelandet från SJ framställdes handikapplatser som ett sätt för resenärer med särskilt behov att kunna meddela SJ-personalen detta genom bokningen. Då skulle personalen veta att här sitter det någon med särskiljda behov. Och om man vet det så kan man lättare tillgodose de behoven. Jag tycker begreppet är fruktansvärt dåligt, och har väldigt svårt för det, och i alla lägen så kan jag komma på fler anledningar att inte boka platsen än att välja den. Dock, så gjorde jag ett test i förra veckan, för att se vilka effekter det skulle få för min resa att välja att boka "handikapplats". Utifrån det pressmeddelande som SJ gick ut med, och också utifrån UH:s möte med SJ i höstas (tror det var september 2010) då jag för första gången hörde talas om idén, och också det dåliga namnet... (vi påpekade redan då hur dåligt begreppet är, men...) i alla fall. Utifrån det så hade jag någon form av idé om att tågpersonalen åtminstone skulle visa lite extra uppmärksamhet för att kunna tillgodose de osynliga behov som en person som valt handikapplats borde ha. Kanske ställa en fråga om hur de kan underlätta resan?
Hur upplevde jag då mitt möte med SJ:s handikapplats? Tja, först var det själva bokningen. Det gjorde ont i magen att klicka på den där platsen. Det kändes fel, fel, fel. När jag hämtade ut biljetten och såg samma sak där så mådde jag också dåligt över benämningen, och alla anledningar att inte boka platsen bara tornade upp sig. Men jag lyckades lugna mig själv nästan helt genom att intala mig att det är bra att testa saker för att se hur genomförandet är, och för att veta vad man pratar om i framtida diskussioner. Nåväl, väl på tåget så hittade jag snabbt min plats, då den låg väldigt nära dörren in i vagnen. Jag slog mig ner, och inväntade tågets avgång. Många tankar snurrade runt i mitt huvud, och när en annan tjej slog sig ner brevid mig så kunde jag inte låta bli att fundera på om hon också hade beställt handikapplats, eller inte. Jag vågade dock inte riktigt fråga. När tåget började rulla så kom biljettkontrollanten gåendes. Igen kommer den där obekvämt nervösa känslan i maggropen. Jag vet ju att de brukar ropa ut över halva vagnen vilka stationer som folk ska byta tåg på. Vad kommer att hända när hon kollar på min biljett? Svaret är... inget. Hon tittade på biljetten och försvann... och jag som hade tänkt att säga det där om högtalarutrop som jag ofta, men inte alltid säger till tågpersonalen. Jag hör verkligen inte högtalarutrop, så jag behöver ha viktig information via text eller att en person säger det direkt till mig. Jag har dock under mitt mycket flitiga resande med SJ märkt att om man ska få tågpersonalens uppmärksamhet så måste man hålla biljetten som gisslan, dvs att man får inte visa biljetten för dem innan man sagt det man vill förmedla, för så fort de sett biljetten så försvinner de. Det ger för övrigt inte ett särskilt förtroendeingivande intryck, och jag är övertygad om att ifall något hände så skulle jag i alla fall vara hänvisad till medpassagerarnas välvilja för att få någon information alls. Problemet är bara att folk bara lyssnar till den information som rör dem själva. Varför skulle någon lägga på minnet vilken perrong som ett tåg de inte ska med ska gå från? Så min slutsats efter att ha testat SJ:s handikapplatser är att de helt enkelt inte är värda besväret och ångesten.
Jag har funderat lite fram och tillbaka över mina förväntningar och det jag upplevde. Det stör mig lite att jag inte kan hitta det där pressmeddelandet från januari. Om man läser om den här "tjänsten" på SJ:s hemsida, där den sorteras under "särskilda platser" står det att:
Handikapplats
I vissa tåg finns Handikapplatser utvalda. Det är helt vanliga stolar, men de är placerade nära toalett och utgång. Det pågår ett arbete att synliggöra alla dessa platser i bokningssystemet, vilket kommer att vara klart juni 2011 (med bokningsstart januari 2011). De kommer då att bli bokningsbara på internet.
Det här var ju inte riktigt det jag förväntade mig när jag bokade platsen. Med den inriktningen så förvånar det inte att bemötandet var som det var. Det får mig att fundera på vilka "handikapp" de tänker sig att de tillgodoser egentligen. Vilka har nytta av att vara nära toalett och utgång? Det måste i första hand vara de som har svårigheter att röra sig som de tänker på. Och då skulle de lika gärna kunna kalla platsen för "pensionärsplats". Galma Agda kanske tycker det är jobbigt att gå så långt, och så är hon lite inkontinent, så hon behöver ha nära till toaletten. Jag kan också tänka mig att det underlättar för personer med synnedsättning att slippa treva sig fram över halva vagnen för att nå sitt mål. Men sen då? Ärligt talat så tror jag att de som mest av allt skulle uppskatta att kunna boka sittplats nära utgången är stressade pendlare. Ni vet, de där som ställer sig upp innan högtalarna ropat ut nästa station, bara för att vara först av tåget för att springa iväg mot sina stressade liv.
Jag twittrade under dagen som jag testade den här platsen, och skrev bland annat om det här att jag fick ont i magen av att boka en plats med ett så dåligt begrepp. SJ frågade efter förslag på vad den skulle kunna heta istället. Tja, med nuvarande funktion så skulle den lika gärna kunna heta "nära utgång". Och om de tänker sig att man i framtiden skulle kunna fylla i vilka behov man har när man bokar biljett (t.ex. att man inte kan höra högtalarutrop eller att man behöver en parfymfri vagn) så har de mycket kvar att göra. Jag kommer i alla fall inte boka en sådan plats igen, om jag inte är jättestressad och behöver komma snabbt av tåget. Men då gäller det ofta att hamna i rätt vagn också, oftast längst fram eller längst bak i tåget, beroende på vilken station, och vart man ska.... Och är man så stressad så behöver man i alla fall ställa sig upp långt innan tåget stannar för att slåss med de andra stressade människorna. Så nej, jag tror inte handikapplatser är värt besväret ens då.
Läs även andra bloggares åsikter om SJ, handikapplats, tillgänglighet, bemötande
Är detta intressant?
Teckenspråk - ja!
SVT har meddelat att de tänker sända teckenspråkstolkning av det kungliga bröllopet på sin hemsidan. Så här skriver de:
Teckentolkning
De viktigaste delarna ur bröllopsändningarna den 19:e juni kommer att teckentolkas på svt.se/detkungligabröllopet. Teckenspråksartisterna/tolkarna Helena Wästborn och Tommy Fransson guidar alla teckenspråkiga tittare genom vigseln, kortegen samt middagen. Teckentolkningssändningen sker live bredvid bröllopssändningen.
Så om vill du vara säker på att inte missa någonting kring bröllopet den 19:e juni ska du följa bröllopet på svt.se/detkungligabrollopet.
Det är bra att mer TV teckentolkas. Jag är dock kluven till att det handlar om just detta bröllop. Jag har tidigare i min blogg skrivit om ämnet, i ett inlägg. All denna massmediala storm omkring bröllopet, och vad man får eller inte får göra, vem som ska vara med, varför vissa inte ska det... Känner brudparet ens alla som kommer på deras bröllop? Har de träffats?
Nåväl SVT ska i alla fall ha plus i kanten för att de har med teckenspråkstolkning. Så jag rekommenderar att alla intresserade går in på SVT:s hemsida, och följer bröllopet där. Och titta gärna på teckenspråkstolkarna också, ifall det finns någon liten räknenisse på SVT så är det bra med många klick, så att de märker att intresse och behov finns för teckenspråkig TV. Ni som inte är intresserade av bröllopet kan helt enkelt fortsätta ignorera hela balunsen efter bästa förmåga.
Läs även andra bloggares åsikter om prinsessbröllop, SVT, teckenspråk, teckentolkning, teckenspråkstolk, intressant.
Kom att tänka på den här igen...
Idag kom jag att tänka på den här tjuvlyssningen. Letade upp den, klicka på länken. Människors fördommar... är fördummande. Och humornivån på kommentarerna... säger jag helst inget om.
Stackars kungahus
OK, jag erkänner, jag har ägnat en del av dagen idag åt att slöbläddra igenom ett lite för högt antal artiklar på Aftonbladet om prinsessornas kärlek. För det bor en liten flicka i mig som en gång ville vara prinsessa. Bara ha vackra kläder jämt... och äta med silversked. Eller helst en av guld.
Idag är jag vuxen, och tycker mest synd om hela kungahuset. Det är måttligt roligt med gräl i relationer, det blir ännu mindre roligt när halva Sveriges befolkning kikar på och har åsikter. Gärna på löpsedlarna. *suck* Det är svårt nog ändå. I detta bläddrande hittade jag den här artikeln, där en självutnämnd expert menar att prinsessan Madeleine och hennes fästman absolut inte kan bryta upp förlovningen innan kronprinsessans bröllop. Det vore nämligen ett ettikettbrott. Och visst, kungafamiljen står på något vis för en massa gamla traditioner, som de ska ära och värna. Men kära söta, de är ju människor också. Människor som äter, sover och lever så gott de kan mellan blixtrande fotokameror och braskande debattartiklar och sliskiga löpsedlar. Och människor... de gör misstag. En förlovning kan brytas upp. Om det är så de känner. Det är väl deras ensak.
Det här är en anledning till att jag inte tycker om att Sverige är monarki. Jag har alldeles för lätt att se människorna. Och... stackars barn. Nu är väl barnen rätt vuxna och vana vid situationen, men... att aldrig kunna lita på folk runt omkring, att aldrig veta vad som blir nästa rubrik. Och att alltid vara i fokus. Det kan bara inte vara nyttigt. Låt dem vara! Låt dem vara människor, inte utställningsobjekt.
Idag är jag vuxen, och tycker mest synd om hela kungahuset. Det är måttligt roligt med gräl i relationer, det blir ännu mindre roligt när halva Sveriges befolkning kikar på och har åsikter. Gärna på löpsedlarna. *suck* Det är svårt nog ändå. I detta bläddrande hittade jag den här artikeln, där en självutnämnd expert menar att prinsessan Madeleine och hennes fästman absolut inte kan bryta upp förlovningen innan kronprinsessans bröllop. Det vore nämligen ett ettikettbrott. Och visst, kungafamiljen står på något vis för en massa gamla traditioner, som de ska ära och värna. Men kära söta, de är ju människor också. Människor som äter, sover och lever så gott de kan mellan blixtrande fotokameror och braskande debattartiklar och sliskiga löpsedlar. Och människor... de gör misstag. En förlovning kan brytas upp. Om det är så de känner. Det är väl deras ensak.
Det här är en anledning till att jag inte tycker om att Sverige är monarki. Jag har alldeles för lätt att se människorna. Och... stackars barn. Nu är väl barnen rätt vuxna och vana vid situationen, men... att aldrig kunna lita på folk runt omkring, att aldrig veta vad som blir nästa rubrik. Och att alltid vara i fokus. Det kan bara inte vara nyttigt. Låt dem vara! Låt dem vara människor, inte utställningsobjekt.
Dagens...
I DN kan man läsa att Belgien vill införa förbud mot slöja. Dessutom tros det att fler europeiska länder ska följa efter. Jag kan bara hålla med Ida och Anna. Det här är dumt. Och inte så genomtänkt. Oavsett vad man har för grunder till beslutet (och det jag sett ser väldigt ihåligt ut) så kan intet gott komma av detta. Sen undrar jag hur de tänkt skilja ut slöjor från, tja, exempelvis en sjal eller halsduk virad om ansikte och hår för att skydda mot väder och vind. Om det blåser omkring grus eller sand eller rök eller aska så vill i alla fall inte jag gå med ansiktet bart. Som så här. Oavsett om jag är i Sverige, Belgien eller Frankrike. Det handlar inte om religion, det handlar om funktionalitet. Och för dem som bär slöja av religösa skäl... ja, och? Alla som bär slöja är inte förtryckta stackare. Faktiskt. Lev med det. Och av dem som är förtryckta så är det inte alla som bär slöja, definitivt inte. Världen funkar inte så. Den är inte svart och vit. Det finns så många fler färger.
Mer sånt, så blir det kanske mindre sånt
Läser idag på sr.se att konsertarrangörer blir bötfällda för att ha överskridit tillåtna ljudnivåer. Här kan du läsa artikeln. Jag tycker det är jättebra att de blir bötfällda. Det är generellt sett alldeles för mycket ljud i samhället, och vi måste bli bättre på att ta hand om oss själva och varandra. Så jäkla kul är det inte med permanent nedsatt hörsel, eller ett konstant pip... eller någon av de andra skador hörseln kan få.
Var rädda om er, helt enkelt!
Var rädda om er, helt enkelt!
Idag faschineras jag av DN
Jag har idag läst en artikel på DN som går ut på att små partier kommer vara avgörande för vem som får majoritet i höstens val. Det är allmänt resonerande om oppinionssiffror, blandat med kommentarer från olika förespråkare för en del av de olika partierna. Det som får mig att reagera är avslutningen på artikeln. "Ett litet parti som kan ställa till det för båda allianserna är Sverigedemokraterna, som hoppas få en vågmästarroll." Kan DN verkligen seriöst skriva ut att de hoppas på ett vågmästarparti? Och så just det partiet, som är så omdiskuterat. Idag faschineras jag över DN:s journalistik.
Och jo... det går att läsa på det andra sättet också, att det är Sverigedemokraterna som hoppas. Men då skulle en mycket tydligare mening kunna vara "Ett litet parti som kan ställa till det för båda allianserna är Sverigedemokraterna, som hoppas på att få en vågmästarroll." Då blir det mycket mer uppenbart vem som hoppas. För det gör de säkert. Jag skulle bara bli glad om DN markerade lite tydligare att det inte är de som hoppas på vågmästarpartier, eller folk i allmänhet, eller... vem det nu är som hoppas.
Och jo... det går att läsa på det andra sättet också, att det är Sverigedemokraterna som hoppas. Men då skulle en mycket tydligare mening kunna vara "Ett litet parti som kan ställa till det för båda allianserna är Sverigedemokraterna, som hoppas på att få en vågmästarroll." Då blir det mycket mer uppenbart vem som hoppas. För det gör de säkert. Jag skulle bara bli glad om DN markerade lite tydligare att det inte är de som hoppas på vågmästarpartier, eller folk i allmänhet, eller... vem det nu är som hoppas.
Protestlista lämnad
På www.hrf.se/protest och i Kristianstadsbladet kan vi läsa att nu har HRF lämnat sin namninsamling till lämpliga politiker. Jag är en av de som skrivit på, och jag har uppmanat mina vänner att göra det samma. Nu återstår att se vad för beslut som fattas. Skånesituationen har varit långdragen och tja... den har ännu inte sett sitt slut. Nu kanske folk undrar varför jag engagerar mig i vad som händer i hörselvården i Skåne, jag bor ju inte där. Men för det första... det är ingen som vet vart man hamnar i framtiden. Och om Skånepolitikerna lyckas flytta över en del av landstingets kostnader till de hörselskadade i regionen... vad hindrar då övriga landsting från att följa deras exempel? Granne till Skåne ligger till exempel Västra Götalandsregionen. Där bor det bra många människor. Och det är därifrån jag kommer. Min familj finns där, och jag skulle kunna trivas mycket bra med att flytta "hem" igen. Eller åtminstone till rätt sida av Sverige. Framtiden är ett osäkert kort. Så det gäller helt enkelt att hålla ett vakande öga på hela landet. HRF gör ett mycket bra jobb där. Och jag räknar med att få ett pressmeddelande i mailboxen när vi vet hur det gått. Så... uppdatering kommer.
Journalistik och politik
Jag brukar kolla igenom lite rubriker och annat, för att ha koll på vad som är aktuellt i blogg-Sverige. Inte för att bloggarna på något vis skulle vara någon kvalitetsstämpel (snarare tvärt om i många fall), utan för att jag faschineras över vilka fenomen det är som blåser upp. Vad folk reagerar på... och tja...
Dagens såpbubbla kommer från Aftonbladet. Jag kallar den såpbubbla. Den är tom, ihålig och glänser. Folk kommer titta på den och kommentera den, tills den spricker av sig själv, eller tills det dyker upp en ny.
Ett flertal tidningar, med Aftonbladet i spetsen hänvisar till en händelse där ett antal riksdagsledamöter låter sig mutas. Aftonbladet har orginalstoryn, och bland annat DN och HD har kopior på samma historia. Lite annorlunda ord är det förståss. Men... "Aftonbladet har gjort ett reportage, det borde vi också skriva om. Bäst vi kollar vad de skrivit, och sen formulerar vi det med egna ord." Eller? Kanske inte. De har i alla fall den goda smaken att tala om att det var Aftonbladet som gjorde undersökningen. De kunde lika gärna länka till Aftonbladets artikel på en gång.
Aftonbladet har också låtit en av de lurade uttala sig, och länkar till det i samband med sin egen artikel. Vem som tog initiativet till det längre utspelet vet jag inte. Och jag känner inte riktigt att jag bryr mig. Jag skulle misstänka att det var Rolf Gunnarsson som tog initiativ, för om Aftonbladet skulle valt ut någon av de som var där tror jag att de skulle publicerat varför det vore intressant att läsa om just denne person.
När det gäller journalistiken i sammanhanget har jag en del funderingar.
Är Aftonbladets slutsater rimliga?
Till att börja med skulle jag väldigt gärna vilja se den inbjudan som Aftonbladet skickade ut. Artikeln går ut på att politikerna som valde att tacka ja till inbjudan låtit sig mutats, eller visat sig villiga att låta sig mutas (gränsdragningen är hårfin). Det publiceras också en faktaruta om vad som är Muta och Bestickning. Muta är att ta emot eller begära muta eller annan otillbörlig gåva... Det är då alltså vad dessa riksdagsledamöter ska ha gjort, enligt Aftonbladet. Jag avstår från att tro att det är den allenarådande sanningen tills jag sett den där inbjudan. Men jag antar att det är fokuset på lyxigheten i inbjudan som gör den otillbörlig. Är det så ni tänker, Aftonbladet?
Om politikerna är mutade, vad är då Aftonbladet?
När det sedan gäller den andra delen i Aftonbladets faktaruta så blir jag mer faschinerad. Där skriver de, på sin egen sida att "Den som ger, lovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig gåva för att en arbetstagare utfört sitt jobb döms för bestickning". Titta noga på det citatet. Den som ger... (räknas champangen de delade ut när riksdagsledamöterna kom?), lovar eller erbjuder. Lovar eller erbjuder. Var det inte just det Aftonbladet gjorde? Lovade inte de ut lyxmiddag och resor till den som ville komma? Hej, alla åklagare, titta hit! (OK, jag är inte jurist, så jag vet inte om man kan döma någon för det de själva säger att de gjort, men...) Eller snarare, titta dit.
Bloggares reaktioner
Det här är det mest intressanta. Ett antal bloggare har reagerat över Aftonbladets påhitt, med lite olika infallsvinkel. Vinklarna är tydligt stämplade av politisk färg. Kan man verkligen inte se bredare än så? Min egen politiska färg är starkt påverkad av min uppväxt, de grundvärderingar som mina föräldrar har murat in i sina barn. Inte så konstigt. Sedan jag flyttat hemifrån har jag dock vidgat mina horisonter, och jag umgås glatt med ungdomar som är aktiva inom hela den skala som vi ser i riksdagen. Bara för att jag inte håller med behöver inte den andra ha fel.
Nå, jag tänker i alla fall länka till några utvalda bloggar. Ett antal har jag valt att inte länka till, mest för att de inget har att säga, de bara länkar hejvilt, antagligen i någon form av förhoppning om att få upp läsarantalet. (Kan någon tala om för mig varför det är bra med många läsare av en blogg? Vissa av de bloggar jag följer slaviskt har sex regelbundna läsare, det gör dem inte mindre välskrivna.)
På alliansfrittsverige.nu kan den hugade läsa att de politiker som låtit sig mutas var högerpolitiker. Varenda en. Alla sju. Fem Moderater och två kristdemokrater, för att vara exakt. De passar också på att ge en känga åt "allinstrogna bloggare". Det kanske är naturligt. Visst är det roligt att få kasta smuts på sina meningsmotståndare? Så underbart att Aftonbladet publicerar denna nyhet, så att man får en ursäkt att hoppa på alliansen och hävda att de är korrumperade allihop. Eller i alla fall så är det bara de som är korrumperade.
Peter Andersson tycker inte om journalistiken. Men han förklarar inte riktigt varför. Kanske är det skrivet i affekt. Däremot ger han förslag på vad som ska granskas istället. Ah, en av grundstenarna i konstruktiv kritik. Föreslå förbättring. När det gäller ställningstagande och underbyggda argument finns det en del kvar.
Johan Westerholm hyllar inslaget. Han ägnar sedan sitt inlägg åt att förklara att man inte får något gratis här i världen. Vilket Aftonbladet just gett ett utmärkt exempel på. Tjänster och gentjänster, helt enkelt. Och... här sitter jag och är tillbaka i studentvärlden där "gratis är gott" är en sanning på en helt annan nivå. I studentvärlden vet man det... tacka och ta emot om du blir bjuden, eller gå hem och lev på de snabbt sjunkande pengar du har. Inte konstigt att många studenter tackar ja även till sådant de egentligen inte vill (ha) med just den motivieringen. Herr Westerholm påpekar att sådant är farligt. Sådant som är till synes gratis, det finns alltid ett pris att betala längre fram. I just det här fallet negativ exponering.
Eva-Lena Jansson står för i mitt tycke det mest intressanta av inläggen jag avser att länka till. Hon räknar nämligen upp de frågor hon ställer sig själv innan hon beslutar hur hon ska svara på en inbjudan.
1 Vad är syftet?
2 Vilken organisation står bakom inbjudan?
3 Har det beröring med frågor som finns i mitt utskott?
4 Handlar det om andra politiska frågor som jag behöver har mer information?
5 Är det värt att avsätta en hel kväll för det här?
Det är helt lysande frågor. Jag rekommenderar alla som överhuvudtaget har representation på sitt bord att ställa sig själva de frågorna. Jag skulle dock personligen lägga till en till fråga, nämligen Kan det ge något för mig/den jag representerar att synas där? Ibland kan den frågan påverka svaret av den femte frågan.
När jag själv ska representera (jag är iof inte riksdagsledamot, men har ändå ett förtroende att tillvarata) så brukar jag resonera i ungefär de banorna. Jag har bara inte ställt upp det så tydligt.
Många hänvisar till Kulturbloggen. De har nämligen tagit Aftonbladets nyhet och vänt på den. Det var också min spontana reaktion, när jag fick siffror på hur många riksdagspolitiker som är mutbara. 12 av 349 svarade ja på inbjudan. 7 dök upp. Det är inte särskilt många individer. Jag funderar på om de 5 som svarade ja men inte dök upp faktiskt avbokade sig, eller om de bara ... ja, jag vet inte. Sånna saker tänker jag på, men det är inte huvudnyheten, och allmänintresset för vett och etikett är kanske lägre än för mutsensationer.
Konsekvenser
Jag funderar över ett flertal saker i samband med det här. Flera saker har jag lyft tidigare, inbjudan... artighet... bestickning... Men en ska funderar jag på mer än annat. Någon av de citerade politikerna var inne på det spåret. "Jag kanske kommer att tacka nej till saker jag borde vara ute och lyssna på." Många kan nog se det som ett försök att kasta tillbaka lite skit på Aftonbladet. Det kanske det är också. Men kanske inte. De folkvalda har inte fler timmar på dagen än oss andra. Och hur ska de kunna fatta bra beslut om de inte vet vad folket vill? UH har vid ett antal tillfällen bjudit till politikerluncher. Syftet med det är inte något mutande, utan har mer att göra med att vi vet att politiker är människor. De måste också äta. Och då blir det kanske lättare att hitta tid. (Är det värt att avsätta den tid det tar?) Och så vill vi skapa ett avslappnat sätt att mötas. Vi tror att politiker lyssnar bättre då. Att vara intresserade av varandra är det bästa sättet att ha ett samtal. SAMtal, tillSAMmans talar vi, med varandra. Men en lunch är kanske inte "otillbörlig"? Var går egentligen gränserna? Säkrast är att tacka nej till allt där någonting bjuds, men... då kanske man missar någonting som man borde vara ute och lyssna på. Och är det verkligen det vi vill?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, journalistik, mutor, aschberg, aftonbladet, riksdagsledamöter, mutfest
Dagens såpbubbla kommer från Aftonbladet. Jag kallar den såpbubbla. Den är tom, ihålig och glänser. Folk kommer titta på den och kommentera den, tills den spricker av sig själv, eller tills det dyker upp en ny.
Ett flertal tidningar, med Aftonbladet i spetsen hänvisar till en händelse där ett antal riksdagsledamöter låter sig mutas. Aftonbladet har orginalstoryn, och bland annat DN och HD har kopior på samma historia. Lite annorlunda ord är det förståss. Men... "Aftonbladet har gjort ett reportage, det borde vi också skriva om. Bäst vi kollar vad de skrivit, och sen formulerar vi det med egna ord." Eller? Kanske inte. De har i alla fall den goda smaken att tala om att det var Aftonbladet som gjorde undersökningen. De kunde lika gärna länka till Aftonbladets artikel på en gång.
Aftonbladet har också låtit en av de lurade uttala sig, och länkar till det i samband med sin egen artikel. Vem som tog initiativet till det längre utspelet vet jag inte. Och jag känner inte riktigt att jag bryr mig. Jag skulle misstänka att det var Rolf Gunnarsson som tog initiativ, för om Aftonbladet skulle valt ut någon av de som var där tror jag att de skulle publicerat varför det vore intressant att läsa om just denne person.
När det gäller journalistiken i sammanhanget har jag en del funderingar.
Är Aftonbladets slutsater rimliga?
Till att börja med skulle jag väldigt gärna vilja se den inbjudan som Aftonbladet skickade ut. Artikeln går ut på att politikerna som valde att tacka ja till inbjudan låtit sig mutats, eller visat sig villiga att låta sig mutas (gränsdragningen är hårfin). Det publiceras också en faktaruta om vad som är Muta och Bestickning. Muta är att ta emot eller begära muta eller annan otillbörlig gåva... Det är då alltså vad dessa riksdagsledamöter ska ha gjort, enligt Aftonbladet. Jag avstår från att tro att det är den allenarådande sanningen tills jag sett den där inbjudan. Men jag antar att det är fokuset på lyxigheten i inbjudan som gör den otillbörlig. Är det så ni tänker, Aftonbladet?
Om politikerna är mutade, vad är då Aftonbladet?
När det sedan gäller den andra delen i Aftonbladets faktaruta så blir jag mer faschinerad. Där skriver de, på sin egen sida att "Den som ger, lovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig gåva för att en arbetstagare utfört sitt jobb döms för bestickning". Titta noga på det citatet. Den som ger... (räknas champangen de delade ut när riksdagsledamöterna kom?), lovar eller erbjuder. Lovar eller erbjuder. Var det inte just det Aftonbladet gjorde? Lovade inte de ut lyxmiddag och resor till den som ville komma? Hej, alla åklagare, titta hit! (OK, jag är inte jurist, så jag vet inte om man kan döma någon för det de själva säger att de gjort, men...) Eller snarare, titta dit.
Bloggares reaktioner
Det här är det mest intressanta. Ett antal bloggare har reagerat över Aftonbladets påhitt, med lite olika infallsvinkel. Vinklarna är tydligt stämplade av politisk färg. Kan man verkligen inte se bredare än så? Min egen politiska färg är starkt påverkad av min uppväxt, de grundvärderingar som mina föräldrar har murat in i sina barn. Inte så konstigt. Sedan jag flyttat hemifrån har jag dock vidgat mina horisonter, och jag umgås glatt med ungdomar som är aktiva inom hela den skala som vi ser i riksdagen. Bara för att jag inte håller med behöver inte den andra ha fel.
Nå, jag tänker i alla fall länka till några utvalda bloggar. Ett antal har jag valt att inte länka till, mest för att de inget har att säga, de bara länkar hejvilt, antagligen i någon form av förhoppning om att få upp läsarantalet. (Kan någon tala om för mig varför det är bra med många läsare av en blogg? Vissa av de bloggar jag följer slaviskt har sex regelbundna läsare, det gör dem inte mindre välskrivna.)
På alliansfrittsverige.nu kan den hugade läsa att de politiker som låtit sig mutas var högerpolitiker. Varenda en. Alla sju. Fem Moderater och två kristdemokrater, för att vara exakt. De passar också på att ge en känga åt "allinstrogna bloggare". Det kanske är naturligt. Visst är det roligt att få kasta smuts på sina meningsmotståndare? Så underbart att Aftonbladet publicerar denna nyhet, så att man får en ursäkt att hoppa på alliansen och hävda att de är korrumperade allihop. Eller i alla fall så är det bara de som är korrumperade.
Peter Andersson tycker inte om journalistiken. Men han förklarar inte riktigt varför. Kanske är det skrivet i affekt. Däremot ger han förslag på vad som ska granskas istället. Ah, en av grundstenarna i konstruktiv kritik. Föreslå förbättring. När det gäller ställningstagande och underbyggda argument finns det en del kvar.
Johan Westerholm hyllar inslaget. Han ägnar sedan sitt inlägg åt att förklara att man inte får något gratis här i världen. Vilket Aftonbladet just gett ett utmärkt exempel på. Tjänster och gentjänster, helt enkelt. Och... här sitter jag och är tillbaka i studentvärlden där "gratis är gott" är en sanning på en helt annan nivå. I studentvärlden vet man det... tacka och ta emot om du blir bjuden, eller gå hem och lev på de snabbt sjunkande pengar du har. Inte konstigt att många studenter tackar ja även till sådant de egentligen inte vill (ha) med just den motivieringen. Herr Westerholm påpekar att sådant är farligt. Sådant som är till synes gratis, det finns alltid ett pris att betala längre fram. I just det här fallet negativ exponering.
Eva-Lena Jansson står för i mitt tycke det mest intressanta av inläggen jag avser att länka till. Hon räknar nämligen upp de frågor hon ställer sig själv innan hon beslutar hur hon ska svara på en inbjudan.
1 Vad är syftet?
2 Vilken organisation står bakom inbjudan?
3 Har det beröring med frågor som finns i mitt utskott?
4 Handlar det om andra politiska frågor som jag behöver har mer information?
5 Är det värt att avsätta en hel kväll för det här?
Det är helt lysande frågor. Jag rekommenderar alla som överhuvudtaget har representation på sitt bord att ställa sig själva de frågorna. Jag skulle dock personligen lägga till en till fråga, nämligen Kan det ge något för mig/den jag representerar att synas där? Ibland kan den frågan påverka svaret av den femte frågan.
När jag själv ska representera (jag är iof inte riksdagsledamot, men har ändå ett förtroende att tillvarata) så brukar jag resonera i ungefär de banorna. Jag har bara inte ställt upp det så tydligt.
Många hänvisar till Kulturbloggen. De har nämligen tagit Aftonbladets nyhet och vänt på den. Det var också min spontana reaktion, när jag fick siffror på hur många riksdagspolitiker som är mutbara. 12 av 349 svarade ja på inbjudan. 7 dök upp. Det är inte särskilt många individer. Jag funderar på om de 5 som svarade ja men inte dök upp faktiskt avbokade sig, eller om de bara ... ja, jag vet inte. Sånna saker tänker jag på, men det är inte huvudnyheten, och allmänintresset för vett och etikett är kanske lägre än för mutsensationer.
Konsekvenser
Jag funderar över ett flertal saker i samband med det här. Flera saker har jag lyft tidigare, inbjudan... artighet... bestickning... Men en ska funderar jag på mer än annat. Någon av de citerade politikerna var inne på det spåret. "Jag kanske kommer att tacka nej till saker jag borde vara ute och lyssna på." Många kan nog se det som ett försök att kasta tillbaka lite skit på Aftonbladet. Det kanske det är också. Men kanske inte. De folkvalda har inte fler timmar på dagen än oss andra. Och hur ska de kunna fatta bra beslut om de inte vet vad folket vill? UH har vid ett antal tillfällen bjudit till politikerluncher. Syftet med det är inte något mutande, utan har mer att göra med att vi vet att politiker är människor. De måste också äta. Och då blir det kanske lättare att hitta tid. (Är det värt att avsätta den tid det tar?) Och så vill vi skapa ett avslappnat sätt att mötas. Vi tror att politiker lyssnar bättre då. Att vara intresserade av varandra är det bästa sättet att ha ett samtal. SAMtal, tillSAMmans talar vi, med varandra. Men en lunch är kanske inte "otillbörlig"? Var går egentligen gränserna? Säkrast är att tacka nej till allt där någonting bjuds, men... då kanske man missar någonting som man borde vara ute och lyssna på. Och är det verkligen det vi vill?
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, journalistik, mutor, aschberg, aftonbladet, riksdagsledamöter, mutfest
Den nya språklagen
I min värld är den verklig. Och betydelsefull. Jag inser dock att det inte är så för alla andra. För "normalsvensken" är lagen något som rör några få... andra. Om man över huvud taget har hört talas om den. Men dövsverige jublar, för nu har deras rätt till deras eget språk stärkts. Det är ju helt underbart! Men... jag blir ledsen på personer som borde veta bättre. I etc kan man läsa att ordförande i riksdagens utbildningsutskott: Sofia Larsen (C) aldrig hört talas om att hörselskadade barn stängs ute från undervisningen som deras föräldrar har rätt till. Konstigt säger UH. Vi har nämligen pratat om just det här med henne. Och inte bara vi. Det är ett jättestort problem att barnen inte har rätt till teckenspråk. Och ur ett livsperspektiv... alla hörselskadade borde få lära sig teckenspråk som barn, så att kunskapen finns när den behövs. Det finns alltför många historier om människor som plötsligt tappar sin hörsel, och får leva med ofullständig kommunikation. Vilket språk ska väljas, svenskan som man inte längre hör, eller teckenspråket som man inte fullt ut behärskar? Ska människor i vårt moderna samhälle verkligen behöva ställas inför det valet, när man ändå vet att risken finns där. Det är extremt ovanligt att någon får bättre hörsel. Sämre däremot, det händer många. Och är den "dålig" redan från innan så...
Och om du inte själv är beroende av teckenspråk, så är sannolikheten allt högre att du träffar andra som är det. Känslan av att ha direkt kommunikation, utan tolk, det är så mycket lättare att kommunicera då.
Hurra för den nya språklagen, men kom igen, effekterna! Ännu finns mycket kvar att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om lagändring, teckenspråk, Sofia Larsen, hörselskadad, språklagen
Och om du inte själv är beroende av teckenspråk, så är sannolikheten allt högre att du träffar andra som är det. Känslan av att ha direkt kommunikation, utan tolk, det är så mycket lättare att kommunicera då.
Hurra för den nya språklagen, men kom igen, effekterna! Ännu finns mycket kvar att göra.
Läs även andra bloggares åsikter om lagändring, teckenspråk, Sofia Larsen, hörselskadad, språklagen
Apropå jobbsökande
Det är inte lätt att söka jobb. Idag fick jag ett mail från ett av de företag som jag sökt jobb hos. De förklarar i mailet att de inte kan anställa några coacher just nu, eftersom de arbetssökande som ska coachas inte hittat till dem än. Och de hänvisar till två artiklar i GP. Den här http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=517344 och den artikel som jag länkade till i gårdagens inlägg, nämligen http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=517342. Vid lite mer läsande här och där hittar jag en kompletterande förklaring till de få som får coach. Systemet gäller nämligen inte för de som är inskrivna i något av arbetsförmedlingen projekt, t.ex. Ungdomsgarantin. Det förklarar en hel del, eftersom Arbetsförmedlingen håller på och skriver in och ut folk i de där projekten mest hela tiden. Jag hann med en 4-5 stycken på ett år. Tanken är naturligtvis att man ska få coachning på de där projekten, och då behöver man följdaktligen ingen personlig jobbcoach, vilket är vad GP-artiklarna handlar om.
I den ena artikeln står det att företaget fått in runt 600 ansökningar, varav ett 50-tal är "välmeriterade". Jag bara hoppas att jag är en av de 50. Men 50 av 600, det är en på dussinet. Och jag undrar... hur snabbt kommer det ske saker när de väl behöver (fler?) coacher.
Nå... idag ska jag vara ordentlig, och både plugga och söka jobb. Några dagar har jag gjort bara det ena...
Världen omkring är ett faschinerande ting.
Läs även andra bloggares åsikter om jobbsökande, personlig jobbcoach, Arbetsförmedlingen
I den ena artikeln står det att företaget fått in runt 600 ansökningar, varav ett 50-tal är "välmeriterade". Jag bara hoppas att jag är en av de 50. Men 50 av 600, det är en på dussinet. Och jag undrar... hur snabbt kommer det ske saker när de väl behöver (fler?) coacher.
Nå... idag ska jag vara ordentlig, och både plugga och söka jobb. Några dagar har jag gjort bara det ena...
Världen omkring är ett faschinerande ting.
Läs även andra bloggares åsikter om jobbsökande, personlig jobbcoach, Arbetsförmedlingen
Faschinerad
I GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=517342) hittade jag en artikel om jobbcoacher. De skriver att arbetslösa kan få en personlig coach, men att det inte finns så många, och att de har problem att matcha... och lite sånt. Faktarutan hade inte så mycket fakta. Jag funderar på när beslutet tas, för vem det gäller (det införs alltid begränsningar någonstans i delegationskedjan)... och tror de verkligen att det ska hjälpa? Tja... kanske. Men får man fel coach så är det inte hjälpt man blir. Snarare är det en mängd slöseri med energi.
Min TV står på, och "riksdagens öppnande" rullar. Det är musik, tal... tja, lite av varje. Kungen har förklarat riksdagen öppnat. Man såg tydligt hans manus, och jag tror han höll sig till det. Han pratade om det som varit, 200 år sedan vi förlorade en tredjedel av det svenska riket till ryssen. Idag är vi "fria och jämspelta nationer". Nästa år är det 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins. Och nästa år ska kronprinsessan gifta sig. Och ja, ordet som användes var avser att gifta sig med... Oh well.
Regeringsförklaringen lyssnade jag också på, lite halvt. Och tja... jag väljer att skratta. Några tusen utbildningsplatser till. 54 000 fler platser i "åtgärdsprogram". Hjälper det? Han pratade också om sänkningar av arbetsgivaravgifter och satsningar på "nystartsjobb" och sådant. Jaja... och ungdomarna... de bevärdigas med en mening. Man måste göra något åt ungdomsarbetslösheten. Den arbetsmarknade vi har är helt galen. Skulle vilja att alla de som kommer med "mirakelkurer" skulle prova på ett par månader av arbetssökande och de olika åtgärdsprogram som Arbetsförmedlingen erbjuder. (Erbjudandena ser i regel ut som "Du är välkommern på[...] om du tackar nej får du ingen ersättning från A-kassan/Försäkringskassan." DVS, man får säga nej, men då får man leva på luft och ingenting.) Testa hur det känns att bli behandlad som en lat smitare bara för att du inte har ett jobb. Prova att söka tjugo jobb om dagen och några månader senare få "tack för din ansökan, men..." elller inget svar alls. Du är nämligen inte ens värd den tid det tar att skicka ett standardiserat mail.
Just nu har TVn gått över på politiska kommentatorer. Jag är lite nyfiken på "moderatorns" politiska tillhörighet. Nå, hon är iaf tillräckligt nedtonad för att låta alla de som kommenterar höras. Men tala till punkt... tja. Hmm... men det är lite intressant vad de olika personerna säger. Var ett bra tag sedan jag bestämde mig för hur jag ska rösta i nästa riksdagsval, och jag blir alltmer fast i min föresats när jag hör vad för floskler, grodor och kommentarer som vissa säger. Och vilka inlägg andra har. Valfluff är det dock mycket av från alla kanter. Att filtrera ut sanningen är inte lätt. Det man ser beror nog på vilken färg glasögonen har. Jag tror nog att de av mina kamrater med mycket starka politiska åsikter hör väldigt olika saker. Nästa projekt inför valet blir väl att hitta "min" kandidat. Jag ska kryssa. För jag tror att riksdagsledamöterna blir starkare när de känner att de är valda "på riktigt". Det är mina väljare som vill att jag ska sitta här.
Och apropå TV... media anklagas ju för att vara alltför utseendefixerade. Det är jätteroligt att moderaten ser ut som en karikatyr av en moderat. Att vänsterpartisten ser ut som man föreställer sig dem. Hur kommer sig det där egentligen? Faller man in i stereotypen, eller är man sådan från början? Eller klär man sig och "fixar till sig" på vissa sätt för att öka trovärdigheten inom de egna leden? Hur ser de som följer en helt annan mall på en då? Det är mänskligt att titta på utseende. Men analysera det du ser, så blir det mycket roligare!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder, reinfeldt, kungen, riksdagens öppnande, regeringsförklaring, arbetslös, arbetssökande, jobbcoach, media
Min TV står på, och "riksdagens öppnande" rullar. Det är musik, tal... tja, lite av varje. Kungen har förklarat riksdagen öppnat. Man såg tydligt hans manus, och jag tror han höll sig till det. Han pratade om det som varit, 200 år sedan vi förlorade en tredjedel av det svenska riket till ryssen. Idag är vi "fria och jämspelta nationer". Nästa år är det 200 år sedan Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk kronprins. Och nästa år ska kronprinsessan gifta sig. Och ja, ordet som användes var avser att gifta sig med... Oh well.
Regeringsförklaringen lyssnade jag också på, lite halvt. Och tja... jag väljer att skratta. Några tusen utbildningsplatser till. 54 000 fler platser i "åtgärdsprogram". Hjälper det? Han pratade också om sänkningar av arbetsgivaravgifter och satsningar på "nystartsjobb" och sådant. Jaja... och ungdomarna... de bevärdigas med en mening. Man måste göra något åt ungdomsarbetslösheten. Den arbetsmarknade vi har är helt galen. Skulle vilja att alla de som kommer med "mirakelkurer" skulle prova på ett par månader av arbetssökande och de olika åtgärdsprogram som Arbetsförmedlingen erbjuder. (Erbjudandena ser i regel ut som "Du är välkommern på[...] om du tackar nej får du ingen ersättning från A-kassan/Försäkringskassan." DVS, man får säga nej, men då får man leva på luft och ingenting.) Testa hur det känns att bli behandlad som en lat smitare bara för att du inte har ett jobb. Prova att söka tjugo jobb om dagen och några månader senare få "tack för din ansökan, men..." elller inget svar alls. Du är nämligen inte ens värd den tid det tar att skicka ett standardiserat mail.
Just nu har TVn gått över på politiska kommentatorer. Jag är lite nyfiken på "moderatorns" politiska tillhörighet. Nå, hon är iaf tillräckligt nedtonad för att låta alla de som kommenterar höras. Men tala till punkt... tja. Hmm... men det är lite intressant vad de olika personerna säger. Var ett bra tag sedan jag bestämde mig för hur jag ska rösta i nästa riksdagsval, och jag blir alltmer fast i min föresats när jag hör vad för floskler, grodor och kommentarer som vissa säger. Och vilka inlägg andra har. Valfluff är det dock mycket av från alla kanter. Att filtrera ut sanningen är inte lätt. Det man ser beror nog på vilken färg glasögonen har. Jag tror nog att de av mina kamrater med mycket starka politiska åsikter hör väldigt olika saker. Nästa projekt inför valet blir väl att hitta "min" kandidat. Jag ska kryssa. För jag tror att riksdagsledamöterna blir starkare när de känner att de är valda "på riktigt". Det är mina väljare som vill att jag ska sitta här.
Och apropå TV... media anklagas ju för att vara alltför utseendefixerade. Det är jätteroligt att moderaten ser ut som en karikatyr av en moderat. Att vänsterpartisten ser ut som man föreställer sig dem. Hur kommer sig det där egentligen? Faller man in i stereotypen, eller är man sådan från början? Eller klär man sig och "fixar till sig" på vissa sätt för att öka trovärdigheten inom de egna leden? Hur ser de som följer en helt annan mall på en då? Det är mänskligt att titta på utseende. Men analysera det du ser, så blir det mycket roligare!
Läs även andra bloggares åsikter om politik, arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder, reinfeldt, kungen, riksdagens öppnande, regeringsförklaring, arbetslös, arbetssökande, jobbcoach, media
Naivt
Jag läste i GP (http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=361&a=517121) att de ska höja studiemedlet. På tiden kan man tänka, med tanke på hur många av regeringspartierna som gick till val på det. Men summan... *suckar* Inte gör de futtiga kronorna någon större skillnad. Jag faschineras också över de kommentarer som artikeln fått. "Jag klarar mig på mina pengar, så jag förstår inte varför inte alla andra kan det" tycks vara en vanlig tanke. Det är också naivt. Hyrorna skiljer sig åt väldigt mycket. Och huruvida man har sommarjobb eller inte gör en våldsam skillnad. Tänk er själva... att efter två månader med en inkomst på i princip noll, då börjar terminen, och man hälsas välkommen med höjd hyra, en massa kurslitteratur som ska införskaffas, och CSNpengarna kommer... sen. Och tja... hur långt de räcker kan ju diskuteras. Beror ju på hur hög hyran är, hur dyr kurslitteraturen är. Och så vill man gärna ha mat för dagen också. Lyxigt, kan tyckas, men... och jag vet många studenter som anser att pengarna också bör räcka till lite kläder, någon biobiljett, en och annan utekväll... etc... sådan onödig lyx. Men de lever under föreställningen att sådant är rimligt att kunna kräva. Att sådant tillhör ett normalt liv, och inte ett lyxliv. Kanske är även det naivt.
Undrar hur många det är som inte kan förmågan att ställa upp en budget. Inkomster: CSN, Utgifter: hyra, mat, kurslitteratur, övrigt. Hur stor blir skillnaden per månad? Går du plus (dvs att inkomsterna är större än utgifterna), då kanske du överlever sommaren, även om du råkar vara av de oturliga som inte får sommarjobb. Går du minus... då har du problem. Och de lär växa för varje månad. Enkelt. Och om du är student... läs inte på för noga om existensminimum. Det finns risk att du blir deprimerad. Har du lite mer distans till dig själv och samhället kan du skratta åt det.
En annan artikel idag, den här gången från Alingsås Tidning på nätet (http://www.alingsastidning.se/nyhet_visa.asp?id=4817&sidnamn=HERRLJUNGA). De har byggt en cykelväg. Åt fel håll. Ironi, någon? Det är ju helt otroligt... eller så är även den sortens beslutsfattare naiva. Eller var det arbetarna som lade ut vägen som var naiva? Vad för instruktioner fick de egentligen?
Livet är märkligt.
Undrar hur många det är som inte kan förmågan att ställa upp en budget. Inkomster: CSN, Utgifter: hyra, mat, kurslitteratur, övrigt. Hur stor blir skillnaden per månad? Går du plus (dvs att inkomsterna är större än utgifterna), då kanske du överlever sommaren, även om du råkar vara av de oturliga som inte får sommarjobb. Går du minus... då har du problem. Och de lär växa för varje månad. Enkelt. Och om du är student... läs inte på för noga om existensminimum. Det finns risk att du blir deprimerad. Har du lite mer distans till dig själv och samhället kan du skratta åt det.
En annan artikel idag, den här gången från Alingsås Tidning på nätet (http://www.alingsastidning.se/nyhet_visa.asp?id=4817&sidnamn=HERRLJUNGA). De har byggt en cykelväg. Åt fel håll. Ironi, någon? Det är ju helt otroligt... eller så är även den sortens beslutsfattare naiva. Eller var det arbetarna som lade ut vägen som var naiva? Vad för instruktioner fick de egentligen?
Livet är märkligt.
Jaaaaaaa!
Mera pirater! Läste på GP att det blir en ny film, en fjärde efter Pirates... Med Johnny Depp! Vill ha, vill ha, vill ha! Vill se, det är helt enkelt underbara filmer. :-)
OK, ännu ett inlägg
Kan man spamma sin egen blogg?
Jag klickade runt lite och hamnade på en artikel på Aftonbladet. Den handlar om en modell som inte ser ut som ett skelett. Jo, det är det som är nyheten. Det är en bild på en rätt normal, vacker tjej. Där man tydligt kan se hennes mage, eftersom hon sitter ner. Inget konstigt, inget benrangel. Och det är en världsnyhet. Jag skummade lite över kommentarerna. Det är många där som tycker att hon är tjock. Det är också många som hyllar initiativet. Själv ansluter jag mig helst till de senare. Det måste fram fler bilder på människor som faktiskt ser ut som människor. Jag blir så ledsen varenda gång jag läser eller hör något om någon som mår dåligt över sin vikt. För att de dels har en snedvriden bild av sig själva, och ser fett som inte finns. Och dels för att de jämför sig med retuscherade kvinnor som redan från början ser ut som utmärglade skelett. Det är inte sunt.
Att må dåligt över sin vikt, det är en sak. Sen är det klart att det finns de som mår dåligt p.g.a. sin vikt, alltså rent medicinskt. Och deras strävanden kan jag ha respekt för. Men de är så många färre än de som bara tror att de måste banta för att "alla andra" är så smala. *suck* Nej, smalhetsfixeringen gör mig ledsen. Och man kan faktiskt inte bli mindre än sin egen benstomme, så var snälla och försök inte med det.
Du är vacker som du är. Och ja, jag tror på det. På riktigt.
Jag klickade runt lite och hamnade på en artikel på Aftonbladet. Den handlar om en modell som inte ser ut som ett skelett. Jo, det är det som är nyheten. Det är en bild på en rätt normal, vacker tjej. Där man tydligt kan se hennes mage, eftersom hon sitter ner. Inget konstigt, inget benrangel. Och det är en världsnyhet. Jag skummade lite över kommentarerna. Det är många där som tycker att hon är tjock. Det är också många som hyllar initiativet. Själv ansluter jag mig helst till de senare. Det måste fram fler bilder på människor som faktiskt ser ut som människor. Jag blir så ledsen varenda gång jag läser eller hör något om någon som mår dåligt över sin vikt. För att de dels har en snedvriden bild av sig själva, och ser fett som inte finns. Och dels för att de jämför sig med retuscherade kvinnor som redan från början ser ut som utmärglade skelett. Det är inte sunt.
Att må dåligt över sin vikt, det är en sak. Sen är det klart att det finns de som mår dåligt p.g.a. sin vikt, alltså rent medicinskt. Och deras strävanden kan jag ha respekt för. Men de är så många färre än de som bara tror att de måste banta för att "alla andra" är så smala. *suck* Nej, smalhetsfixeringen gör mig ledsen. Och man kan faktiskt inte bli mindre än sin egen benstomme, så var snälla och försök inte med det.
Du är vacker som du är. Och ja, jag tror på det. På riktigt.
Människor
Jag sitter och tittar på Lyxfällan på TV3. Det är en dålig idé, på väldigt många plan. Dels anstränger jag mig i onödan, eftersom det inte är textat. Sen... så blir jag så irriterad. Jag har väldigt svårt att förstå att hyfsat vanliga svenskar kan ha så svårt för enkla plus och minus. Köp inte saker som du inte har råd med, så slipper du de där problemen. DVS, köp inte på avbetalning utan att ha tänkt igenom det hela riktigt, riktigt noga. Har du råd att betala den där avbetalningen varenda månad tills allt är betalt? Du kanske skulle lägga undan en liten summa varje månad och sen köpa det du vill ha när du har samlat ihop pengarna. Istället för att det du köpt ska vara gammalt när det väl är ditt helt och hållet (dvs när du betalat allt) så köper du då något helt nytt, och det är ditt. Det måste väl vara att föredra?
Men grejjen är, jag har träffat den där sortens människor. Jag vet att de finns, på riktigt. Och de ser ut som normala människor, fungerar i stort sett normalt, men... de kan inte hantera plus och minus. De förstår inte att man måste betala för det man köper. Och att "betala imorgon" inte är någon bra idé. Morgondagen kommer alltid. Förr än man tror. Går man minus varje månad ska man definitivt inte köpa saker som man inte behöver.
Jag är förundrad. Ledsen. Faschinerad och avståndstagande. Jag kan bara inte tro det. Trots att jag vet att det är sant.
Kanske är det något man skulle arbeta med. Det lär ju finnas fler ekonomiska katastrofer än de som hamnar på TV. Det gör det. Och de behöver hjälp. Hjälp till självhjälp.
Jag tycker arbetet de gör i Lyxfällan är bra, men exponeringen... fast det är nog bra att folk kan titta på det. Och få lite tips. Om de nu kan ta till sig det.
Jag sitter här med fruktansvärt kluvna känslor. Ömkan, intresse... förundran.
Människor.
Jösses...
Men grejjen är, jag har träffat den där sortens människor. Jag vet att de finns, på riktigt. Och de ser ut som normala människor, fungerar i stort sett normalt, men... de kan inte hantera plus och minus. De förstår inte att man måste betala för det man köper. Och att "betala imorgon" inte är någon bra idé. Morgondagen kommer alltid. Förr än man tror. Går man minus varje månad ska man definitivt inte köpa saker som man inte behöver.
Jag är förundrad. Ledsen. Faschinerad och avståndstagande. Jag kan bara inte tro det. Trots att jag vet att det är sant.
Kanske är det något man skulle arbeta med. Det lär ju finnas fler ekonomiska katastrofer än de som hamnar på TV. Det gör det. Och de behöver hjälp. Hjälp till självhjälp.
Jag tycker arbetet de gör i Lyxfällan är bra, men exponeringen... fast det är nog bra att folk kan titta på det. Och få lite tips. Om de nu kan ta till sig det.
Jag sitter här med fruktansvärt kluvna känslor. Ömkan, intresse... förundran.
Människor.
Jösses...