I onsdags var jag med på en massa intervjuer, med personer som sökt mitt jobb. Det var både personer som jag sedan tidigare visste vilka de var, och andra. Det var bra intervjuer, och många goda intryck. Och många kloka tankar som jag hoppas att AU tar med sig i arbetet med UH framöver. Jag vet att de skulle ringa runt till referenserna i slutet på förra veckan, men vad är det som händer nu? När kommer det slutgiltliga beslutet? Har de tänkt på tillträdesdatum och kontraktskrivande? Och hur ska jag planera min kvarvarande arbetstid för att överlämningen ska bli så smidig som möjligt? Samtidigt tar jobbet i Örebro upp mer och mer av min uppmärksamhet. Det ska bli skönt att komma hem, skönt att fokusera mina krafter. Och roligt. Just nu är jag dock mest nervös. Kommer det bli en period utan någon på min plats? Kommer de be mig jobba mer? Jag vill planera! OK, jaja... det kommer väl, så småningom.

Jag har varit jobbsökande länge nu. Även under den period då jag återvände till pluggandet (för att slippa Arbetsförmedlingens ordningar) så sökte jag jobb. Läste annonser, letade, skrev ansökningar. Hoppades, väntade... fick standardiserade avslagsmail. Jag fyllde i otaliga ansökningsformulär med mer eller mindre intelligent design. Oftast mindre intelligent. Jag föredrar helt klart att bara maila in en ansökan.

I fredags hände det dock, det jag längtat så efter. Det jag jobbat så hårt för. Det jag haft så mycket ångest över. I fredags erbjöds jag en tjänst, som vikarierande Generalsekreterare på Unga Hörselskadades kansli i Stockholm. Processen har varit... kort. Och det har känts konstigt. Det började med att vi fick reda på att Maria tänkte börja plugga igen. Vi planerade in för Personalgruppsmöte, och fick besked och formell ansökan om tjänsteledighet. Jag bestämde mig för att söka, och var därför inte särskilt inblandad i processen. Men ändå... det är en märklig känsla att kallas till intervju av någon man känner. Det är svårt att veta hur man ska hantera situationen. Fast å andra sidan vet jag ju att det var lika märkligt för dem. Och att de tvingades ta tuffare beslut. I måndags var jag på tre möten i Stockholm i egenskap av ordförande i UH, och därför tillhörande vissa arbetsgrupper. Sedan åkte jag till Uppsala och umgicks med Erik och fortsatte söka jobb. På onsdagen var jag på intervju. Då fick jag också nycklarna till kansliet för att kunna låsa upp på den nu kommande helgens styrelsemöte. För fick jag inte tjänsten skulle jag ju fortfarande vara ordförande. Också en märklig situation. På och inför intervjun bemödade jag mig om alla de små saker som visar att man tar situationen på allvar, även när det är människor jag känner. Jag klädde upp mig i kläder som skulle signalera hur seriös jag är och vill vara. Jag hade med mig en mapp med betyg och sånt. Och svarade på frågorna på de bästa sätt jag kunde. Och den här gången räckte det. Mina erfarenheter, min utbildning, och allt annat tillsammans... nu är det jag som har lyckats i jobbspelet. Jag är vikarierande Generalsekreterare fram till 25 februari. Chanser till förlägning finns helt klart. Det är lycka, det är skönt att äntligen få göra något vettigt på dagarna. För att syssla med jobbsökande är fruktansvärt själdödande.

Igår skrev vi på anställningsavtal och löneförhandlade. Läskig upplevelse. Men nu är det i alla fall klart. Idag är min sista dag som ordförande för UH, och på torsdag börjar jag arbeta. Det blir en intensiv start, eftersom jag kommer börja med att arbeta helg med UH:s styrelsemöte. Gammal arena, men ny roll.

Det är mycket att tänka på och fundera över nu, men jag gör så gott jag kan, skriver listor. Funderar. Planerar.

Livet blir annorlunda nu. Helt klart.

Eller så är det inte så konstigt. Jag vet inte. Men på något vis så finns det en del av mig som väntar på att saker ska ordna sig själva. Om jag skriver upp dem på en att-göra-lista så kommer de naturligtvis att göras, medan jag sitter och tja... gör något annat. Det är ju inte sant, förståss. Jag vet ju att om något ska bli gjort så måste man göra det själv. Särskilt när man är ensam.

Idag har jag i alla fall hunnit skura ur sopsamlarkärilet. Och jag har diskat. Och jag har inte skickat de mail jag tänkt. Jag har inte ringt de samtal jag tänkt. Och jag har inte hört när min mobil ringt. Jaja, är det viktigt så ringer de igen.

Tur att det finns mer dag kvar, så man kan få gjort mer.

Så kan livet vara... när man bara har saker som behöver göras någon gång. Kanske nu, kanske sen, kanske inte alls. Jag mår bättre av deadlines och arbetstider. Ja, jag vet, jag kan sätta upp egna. Och det gör jag. Men det är precis lika lätt att ändra dem som att följa dem. Motivation. Jaja... Tur att jag har vettiga saker också, med naturliga deadlines som inte kan flyttas och ändras hur som helst.

Det är egentligen mycket på gång, det här är en spännande period. Jag vet precis vad jag vill, men... nåja. Vi får se vad som händer.

Jag vet inte... det kommer ut nya annonser varje dag, och alltid finns det något man kan söka. Många jobb verkar till och med roliga och intressanta. Men det känns ändå motigt, att sitta framför datorn och skriva ihop ansökningsbrev efter ansökningsbrev. Utan att veta om man är rätt för jobbet, vad rekryteraren tänker när han/hon läser ansökan. Hur snabbt man sorteras bort. Att ständigt bli bortsorterad är det jobbigaste av allt. Då är det skönt att veta att det inte alltid är så. Det är skönt att känna sig åtråvärd och eftertraktad. Det är skönt att minnas segrar och de gånger man lyckats. Jag är så tacksam för mina år som ideellt aktiv, det har gett så mycket mer än nöjet för stunden. Det har gett mig en känsla av att jag är bra, att jag är duktig, och att jag kan vad jag vill.

Idag är en sån där dag då jag mest av allt bara önskar att någon skulle ringa mig och erbjuda drömjobbet. Bara klappat och klart, bara för att jag är jag, och jag är helt fantastisk. Fast jag vet ju att verkligheten inte riktigt ser ut så. Men drömma kan man ju alltid.


Jag har hängt upp resten av spexaffischerna idag. Mer färg i hallen, mer kärlek på väggarna. Det måste ju bara vara bra! :-)

Idag hittade jag en död igelkott i gröngräset. Jag såg dess taggar sticka fram bland grästussarna och böjde mig för att titta närmre. Jo, det var en igelkott, med taggarna på ända, och på en sida slutade igelkotten abrupt i en avhuggen yta. Troligt scenario är väl att igelkotten gömde sig i gräset, och sedan blev överkörd av gräsklipparen. En åkgräsklippare har nämligen farit omkring här utanför hela eftermiddagen.
Jag tänker på igelkotten... och jag känner att den på något vis representerar min dag. Det är frestande att gömma sig i gräset när världen knackar på, men faran försvinner inte för det. Och när du blir hittad... nä, jag har inte gömt mig idag. Jag har gjort en massa vettigt, men jag har inte varit särskilt långt utanför dörren. Två gånger har jag gått ut, för att boka tvättstugan, och för att köpa ströbröd. I övrigt har jag sökt olika jobb, snickrat på ansökningar, letat annonser...

På hälsoplanet har dagen präglats av allergi. Fruktansvärt svullna ögonlock är irriterande på många plan. Att det gör ont att ha ögonen öppna, att blinka... att det hela tiden kliar... att ögonlocken är ständigt tunga, så det känns som om man ska somna... irriterande på många plan. Också irriterande att det är så svårt att komma åt vårdcentralerna. Ska göra ett nytt försök imorgon.

Imorgon kommer det kyl och frys. Efterlängtat! När vi flyttade in i februari fick vi veta att det är dags att byta kyl och frys här i lägenheten. Sedan har datum specifiserats, och passerats... lite bittert när resten av trappuppgången fick sina, Erik pratade med killarna och de meddelade att vi inte stod med på deras lista. Detta är dock åtgärdat, och nu kommer det! Det ska bli så skönt att bli av med framförallt frysen. Den har haft en unken lukt omkring sig, och det känns så där lagom ofräscht att ha sin mat där. Så jag är glad över att det ska komma nya grejjer.

Helgen som nyss var stavas Spex and love - eller Way out in the woods. Musikfestival i syskonen Carlssons uppväxthem, levande musik, sol, bad, grillning och tältning. Sommar, sommar, sommar. Helt ljuvligt är det, och ska det vara. De är ett härligt släkte, hela Carlsson-klanen!

Tja... vad ska man säga... just nu är det rätt ok. Men jag vet att nattens brist på sömn kommer att straffa sig innan dagen är över. Jag lade mig för sent... det är första misstaget. Och då hade jag i alla fall inte hunnit med allt jag tänkt mig. Nå... väl i säng så... "Imagine", fast bara pianoslingan. Den är väldigt enformig, har ni tänkt på det? Försökte slumra in, men... det gick inte så bra. Gick upp igen, och hämtade mina gula. Då gick det bättre. Precis när jag nått det där avslappnade stadiet precis innan sömn så tände Erik lampan. Inte uppskattat. Trött som jag var, och väl vetande hur tidigt väckarklockan skulle ringa... inte var jag trevlig i alla fall. Och så har natten sett ut... jag har slumrat in... vaknat av diverse musik (fast bara pianoslingor av låtar)... slumrat lite... från klockan fem har jag egentligen inte sovit alls. Jag har blundat, tittat upp igen på klockan, insett att det  bara gått en minut, blundat igen... osv Klockan sex gav jag upp och gick upp. Väckarklockan var ställd på halv sju.

Nu är det tid att packa ihop det sista, för en tur till Stockholm och möte med Almedalsgruppen. Därefter blir det att ta tåget hem, och ikväll är det Oscarsgala. Det ska bli tokigt roligt! *längtar*

Nåväl... ännu en dag...

Vi ses!

Ibland går det fort. Och oväntat. Utsikten från våra fönster har långsamt förändrats sedan vi flyttade in. Då var det högvis med snö. Snön smälte långsamt bort, och sedan... har det blivit grönare och grönare, häcken har börjat få knoppar, gräsplanen bortanför har sin egen färg. Idag kom ÖBO. De myllrade omkring en stund, och buffade på häcken. Nu... har vi ingen häck längre. Alls. Den var för gammal, och överlevde inte riktigt vintern och snömängderna. Tur att jag är hemma om dagarna, jag hade nog inte tagit det så lugnt om jag kommit hem och... sett det så här. Skönt att kunna gå ut och prata med dem som faktiskt utför arbetet, som vet vad de gör, och varför. Bild tagen innifrån: 

 

 

Med solen i konjunktion med skyttens planet - jupiter - i början av mars, känner du dig på ett expansivt och optimistiskt humör, och söker att förbättra och utveckla hem- och familjelivet. Det finns en känsla av att du har plats till hur många som helst i ditt hem, och att de människor som befinner sig där nu förhöjer din livskvalitet. Att känna sig expansiv är dock inte detsamma som att känna sig trygg i hem- och familjelivet. I själva verket kan du vara mycket intresserad av förändring nu, och när världen kallar, kan det innebära att du funderar över en flytt eller ett radikalt miljöombyte. Detta kan påminna dig om drag du gjorde så långt tillbaka i tiden som 1997, när du också var beredd att förändras genom att experimentera. Just nu är sådana förändringar av sådan art att de främst påverkar din boendemiljö och medför en stark drift att få till stånd kreativa initiativ som stärker ditt eget oberoende. Detta kommer som en överraskning för mer traditionellt sinnade släktingar och familjemedlemmar. Händelser runt nymånen den 15 mars kommer att ge dig en försmak av det slags förändringar som kan bli av hemma. Detta är en tid när oväntade händelser uppstår, som kanske leder till en plötslig resa. Människor tenderar att missförstå varandra och göra mycket impulsiva drag grundade i bristfällig information, så var försiktig.

 

 

---

 

Ovanstående horoskop har jag fått via en Facebookapplikation. Jag har alltid varit lite road av horoskop, men tror egentligen inte alls på dem. Men jag tänkte ägna lite tid åt att analysera mitt marshoroskop.

"Du känner dig på ett expansivt och optimistiskt humör, och söker att förbättra och utveckla hem- och familjelivet." Njae... mitt hem kommer jag inte se särskilt mycket av under den kommande månaden, eftersom vi kommer att bo i aulan. Men om man ser aulan som hemmet, då kan det ju ha en viss sanning. För där känner jag mig helt klart på ett expansivt och optimistiskt humör. "Det finns en känsla av att du har plats till hur många som helst i ditt hem, och att de människor som befinner sig där nu förhöjer din livskvalitet." Jepp, det är bara att fylla aulan! Och är det några som förhöjer livskvalité så är det årets spexararmada! "Att känna sig expansiv är dock inte detsamma som att känna sig trygg i hem- och familjelivet. I själva verket kan du vara mycket intresserad av förändring nu, och när världen kallar, kan det innebära att du funderar över en flytt eller ett radikalt miljöombyte." Intetsägande bladder... jaha, liksom. "Detta kan påminna dig om drag du gjorde så långt tillbaka i tiden som 1997, när du också var beredd att förändras genom att experimentera." VT97 gick jag i sjuan, HT i åttan... jag var inte särskilt benägen att exprimentera på den tiden. Jag åkte till skolan, gick på alla lektioner, åkte hem, pluggade, och inte så mycket annat. Dessutom var jag på den tiden rädd för att tilltala folk jag inte kände. Så... eh, nej, helfel gissning av horoskopskribenten! "Just nu är sådana förändringar av sådan art att de främst påverkar din boendemiljö och medför en stark drift att få till stånd kreativa initiativ som stärker ditt eget oberoende." Jasså? Ja... eller jo... va? "Detta kommer som en överraskning för mer traditionellt sinnade släktingar och familjemedlemmar." Vilka då? Erik? Men han är ju också skytt, så han borde ha samma horoskop som mig... "Händelser runt nymånen den 15 mars kommer att ge dig en försmak av det slags förändringar som kan bli av hemma. Detta är en tid när oväntade händelser uppstår, som kanske leder till en plötslig resa." Ligger premiären den 12:e nära nog till nymånen? Vilken slags händelser kan vara oväntade? (Och ja, jag sitter och försöker förutse dem.) Nå... jag får väl återkomma om ett par veckor ifall något oväntat uppstår! "Människor tenderar att missförstå varandra och göra mycket impulsiva drag grundade i bristfällig information, så var försiktig." Är det inte alltid så?

 

Jaja, horoskop är ett lagom kul nöje som inte ska tas för allvarligt på. :-)

 

*kramar om alla mina vänner*

*kramar om min älskade familj*

 

Det är en känsla det där, att dra på sig täckbyxor, rejälva vinterstövlar, och så pulsa iväg. Har man dessutom med sig en snötokig hund så blir det en helt annan grej. Tre diskussioner om vem som bestämmer (det ska vara jag, är det så svårt att förstå?), några utfall mot bilar och annat som passerade oss... och så pulsande och annat. Mestadels är det roligt, men trött blir man.

Idag har också Erik och jag varit och hälsat på Anna. Hon är nybliven mamma, och ser ut att stormtrivas med det. Plötsligt förändrar sig världen, och ja... så söt han är, lille Sune.

Igår blev det massa räkor och annat gott med mamma och pappa. Gunnar och Mimmi kom ner från Kungälv, så det var fullt hus, och mycket trevligt. Imorgon är det dags att försöka ta sig hem till Örebro igen... tågtrafiken, och så all denna snö... det blir spännande. I fredags morse, när vi skulle ner, då följde vi tågets framfart på sj:s hemsida. Vi gick hemifrån ca en timma senare än vi tänkt, eftersom tåget  var sent. Så skönt att sitta hemma och vänta istället för att häcka på stationen. Imorgon blir den möjligheten kraftigt begränsad... tåget går ju från Gbg typ när vi ska åka.

I övrigt... tja, det rullar på.

Ska bli kul med premiär snart... Länge leve kärleken och lusten till spexet...

*kram*

Jag undrar om jag lyckats lura mig själv... nå, har iaf skrivit upp mig på någonslags försäkringssystem som innebär att jag betalar 70kr/månad, och så får jag all tandvård "gratis". När jag väl kom hem kändes det bra mycket dyrare än per-besöks-kostnaden. Fast om t.ex. visdomständerna börjar trubbla så kan det väl kanske vara bra.

Annars var utlåtandet som vanligt, tänderna är fina, använd tandtråd mer regelbundet. Och imorgon bitti blir det ett besök hos en tandhygienist.

Känns rätt märkligt att gå upp tidigt på morgonen, för att ta bussen från centrum och ut till Brickebacken, men det kan väl kanske vara bra.

Har lite andra planer för morgondagen också, skriva ut lite, kolla in biljettförsäljningen, försöka hitta Hasse... försöka hitta kollen på den där dumma labben.

Kanske söka lite jobb... ja, jag är bra på att planera in för mycket om dagarna. Boka tågbiljett för hemresa ska jag också göra. Ska bli riktigt skönt att komma hem till Gräfsnäs! Och jag vill hälsa på hos min bror och hans fästmö, och hos min kusin, hennes kille och deras lill-bäbis. Massa familj och kärlek blir det den här helgen.



Nu sova.

Det är lådor... överallt. Ett förråd fyllt av lådor, ett fyllt av möbler vi inte använder (mina från bågen). Maries ena förråd fyllt av lådor... lägenhet, med möbler utplacerade lite här och där, i någon form av början till ordning. Lådor lite här och där... och idag var vi till IKEA för att införskaffa ny ribbbotten, duschdraperi... och tja... några lådor med möbler som hör hemma här... och inte faller isär (som min åtta år gamla skrivbordsstol).

Och i natt... inatt sover vi i sängen igen, den är hopskruvad, har fått ribbbotten, och står ungefär där den ska. Mycket bättre än madrass på golvet.

I övrigt... för mycket att göra på för lite tid... som vanligt.
Imorgon ska det tvättas, och sen blir det gardiner även i sovrummet!

Shit, vad mycket grejjer man har... man packar, och packar, och packar, och packar... och ändå finns det mer kvar att göra. På lördag går flyttlasset. Och sen... hur lång tid kommer det ta att packa upp saker? Hur lång tid kommer det ta att få ordning på nya längenheten? Och hur många lådor går det in i våra förråd? Kartonger, flyttlådor... och saker som det skär i hjärtat att gömma undan ens för en stund... Men det ska bli skönt när det är över. Skönt när alla saker är på det ställe där de borde vara.

Erik är stressad, och det märks... jag är också stressad. Att ha tålamod med varandra i den situationen är svårare än i vardagslivet. Men vi försöker, och vi pratar med varandra, och vi vet att irritationen beror på flytten och inte på något annat.

Och halva packandet är en massa sorterande. Iof bra, men... det tar också tid.

Jag bara längtar tills det är över!

Baserat på den statistik som visas i ett synnerligt dåligt diagram när man loggar in som användare på denna portal kan jag utläsa tidernas lägsta dipp i antal läsare den 30/1. Det var dagen då alla Örebrospexare var i aulan måååånga timmar, och sen tog sig direkt till festen. Ingen som har tid med sådana saker som att kolla in slumpvisa bloggar. Eller skriva i de samma, för den delen.

Jag ska inte gå in på varför det där diagrammet är dåligt, men... ingen med minsta lilla kunskap om hur man gör diagram skulle godkänna det.

Nå, till alla mina älskade Örebrospexare vill jag i alla fall rikta ännu ett djupt kännt tack för lördagen. Ni är verkligen helt fantastiska!

Jag var och simmade idag. Riktigt skönt... och inte var det många där heller. Fem i hela bassängen när jag kom in... och de blev färre och färre. Något som slog mig sen, i bastun, var det där med svenskens utrymmesbehov. I takt med att det blev färre i bassängen så tog var och en som var kvar mer plats. I slutet var det två individer, på var sin sida om det där flytande avdelarrepet. En halva till mig, en till dig. Varför inkräkta på någon annans territorium, när man kan ha sitt eget längre bort?

Hur som helst, det var skönt att simma, och skönt att basta. Även om det är trevligare med sällskap. Nästa tur planeras preliminärt till söndag (lite beroende på fest och städning etc...) Någon som vill haka på?