I'm on fire

Överskriften skulle kunna bli inledningen till ett riktigt hett äventyr. Jag skulle kunna gå in på... allt möjligt. Men nej, jag är visserligen het, men inte alls på det sexuella sättet. Sedan några dagar tillbaka så brinner min hud. Eller ja, den är i alla fall väldigt varm. Jag vaknade onsdag morgon med mycket svullna läppar. För att uttrycka mig på ett mindre politiskt korrekt sätt så var min läppar tjocka som på en neger. Det upplevde jag som negativt då mina läppar normalt sett är jättetunna. Så jag hade problem med att prata, äta, dricka etc. Alla som varit med om en tandläkarbedövning vet hur jobbigt det är att försöka äta när läpparna inte riktigt lyder. Förutom mitt mindre smickrande ansikte hade jag också kliande utslag över hela kroppen. Vårdcentralen kontaktades. Jag kom dit, träffade två distriktsköterskor (har ingen aning om varför de jobbade i par) som konstaterade att jag behövde träffa en läkare. Ett par timmar senare släpps jag in i läkarkontoret, han undersöker lite, och skriver ut en kortisonkur. Fem dagars kur... hoppas verkligen det hjälper. Tog första dosen så snart jag kommit hem och läpparna var nere på normalt några timmar senare. De är dock fortfarande lite överkänsliga. När det gäller de kliande utslagen så är det värre. De som fanns först är försvunna, men det kommer nya hela tiden. Och intensiteten i klådan är mycket plågsam. Jag använder alla knep jag kan för att undvika att klia mig, men... jag har rejäla rivmärken både här och där vid det här laget. Kanske skulle söka mig till en slumpvis varulvsfilm härnäst? Idag har jag tagit den tredje dosen av fem, och jag oroar mig för att det inte ska räcka. Vad om medicinen tar slut innan besvären? Har inte riktigt lust att gå ytterligare ett varv i vården på måndag. Tack och lov är det i alla fall måndag när pillrena tar slut, och inte helg. Och förhoppningsvis så klarar jag mig på det jag har.

Annars då...? Tja... det är mycket, och lite, och... jag vet inte. Hösten är här.

Sorgesamt, tomt, men skönt...

Att ta farväl... är en märklig sak. Att ta farväl av något som varit en så stor del av mitt liv... det känns. Inte bara för föreningen, denna underbara plats på jorden och under jorden, utan främst för alla de underbara människor som jag lärt känna där. Detta blogginlägg är främst ett kärleksbrev till Örebrospexet. Jag har lagt många år, många timmar, massor av kärlek och andra känslor. Jag har levt och andats spex. Och jag har älskat det. Jag har gråtit av trötthet och frustration, jag har hatat vad vissa har gjort emot andra. Och jag har fortsatt att kämpa. Man ska sluta när man är på topp. Svårigheten ligger i att veta när toppen är nådd. För mig är det ingen tvekan, detta år, denna fantastiska produktion som varit Kvinndomsprovet, det är den ojämförliga toppen för mig. En högre lycka kan jag inte nå i Örebrospexet. Från att ha sett mitt och Niklas synopsis utveckla sig till ett riktigt manus, från att leda produktionen hela vägen. Från att arbeta med de mest fantastiska chefer och medlemmar som spexet någonsin sett. Den gemenskapskänsla som vi haft i år, all den kärlek och ödmjukhet som vi tillsammans har haft jäntemot varandra. Det är helt otroligt, och fantastiskt underbart.

Helgen som nu var innehöll ett traditionsenligt farväl. Vi spelade vår nolleföreställning, vi hade vår nollefest. Vi hade vår Fantomen-ceremoni. Vi brände symboliska saker, och en del terapeftiska också. Vi sade farväl till året som varit, och hälsade nästa år välkommet. Nästa år, som inte innehåller mig. Nästa år, där spexet rullar vidare i den riktning som de nya vill ta det. Jag tror det är bra. Det är dags nu, dags att lämna vidare, dags att träda tillbaka.

Kanske hade jag varit mer frestad att försöka delta lite smått om jag fortfarande bott i Örebro. Om jag hade kunnat komma med på upptaktshelgen. Frestelsen är stor, för föreningen är så otroligt fantastisk. Det att komma till föreställningarna, att se allt passa ihop och klaffa, och se alla människor på vägen dit. Det är det häftigaste man kan göra. Ideell kärlek och engagemang är en oöverträffad kraft. Bara den som är med om det kan förstå. Bara den som fastnar ohjälpligt kan känna styrkan av det.

På söndagen, efter nolleföreställningen och festen, då skulle aulan rivas. Det gick fort, smidigt, och det var många som hjälpte till, rev, bar, slet, packade, plockade och städade. Det var många nog för att finnas utrymme för pauser, när arbetet ändå rullar på. Det var en fröjd att se allas hjälpsamhet, ännu en gång. Hur det hittades saker att göra, hur smidigt allt rullade på. Men samtidigt är det alltid sorgligt att se aulan återställas till tråkig föreläsningssal. Den ska inte vara det, den ska vara Örebrospexarnas andra hem, greenroom och aulan är så mycket mer än bara en plats. Det är glädjen av att tillsammans komma fram och hem.

Efter rivningen gav Erik och jag oss iväg för att rösta. Jepp, på lördagen den 18:e september spelade vi föreställning med Kata Dahlström och hennes propagerande för socialism och feminism. På söndagen den 19:e september var det valdag i Sverige. Debatterna och valutspelen och alla artiklar (i tidningar och på nätet) har haglat tätt... propaganda har blandats med mer eller mindre seriösa opinonsundersökningar. Vindarna har yrt omkring, och jag kände i mitt hjärta att högervindarna ven starkast och högljuddast. Så jag röstade ett steg till vänster från det jag brukar. Som en markering, som en förklaring. Och jag passade på att kryssa för en person jag känner. Någon med sunda åsikter, och jävlaranamma. En ung tjej med skinn på näsan. Henne kryssade jag för i både riksdag och regering. Jag hoppas hon får plats där.
I efterdyningarna efter valet så är det analys efter analys, och en massa spekulationer. Vad händer nu? I vissa tidningar basuneras ut att händer sträcks ut. Vissa artiklar förklarar omöjligheten i det ena eller det andra tillvägagångssättet. Många blickar riktas mot Miljöpartiet, som är de som står högerblocket närmast, men ändå är vänster. Om de bara... säger vissa. En stabil regering ska vara eftersträvansvärd. Är det någon på borgerliga sidan som funderar på vad det skulle kosta Miljöpartiet att svika sina väljare och sin kongress genom att gå tvärt emot vad de sa innan valet? Jag hoppas de vidhåller sin linje, att alla partier tillsammans ska diskutera en väg. Och tja... det kommer bli intressant att se hur det politiska läget i Sverige utvecklas under de närmsta fyra åren. Det har varit ett historiskt val. Året då borgerligheten fick fortsätta regera i två mandatperioder, året då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Samma år, samma vindar. Samma opinon.

Efter helgen och alla dess känslor, där glädje och kärlek varit de dominerande. Så är sorgen nu det som lever kvar. På mer än ett sätt. Jag har förlorat mitt lilla barn, för alltid. Även om Örebrospexet lever vidare, så är Kvinndomsprovet över och förbi. Det är annorlunda nu. Andra vindar. Men vännerna jag funnit, de har jag kvar, och det är till tröst och glädje på väldigt många plan. Älskade Hasselmöss! Ärade spexarvänner och vänner av spex. Alla ni som varit med i år och under alla tidigare år. Det är kärlek, kärlek, kärlek. Minns historien, men gå frammåt. Skapa något eget och var stolta! Och var ödmjuka inför varandra. Så som i år, så och i alla år. :-D


Den styckade dagen



Uff... det är jobbigt att försöka samordna sitt liv. Det är liksom för många olika saker som ska klaffa. Till exempel så har jag länge behövt byta slangar till mina hörapparater. En liten, enkel grej att fixa. Men mina slangar är limmade, så jag måste gå till närmsta hörcentral, i det här faller placerad på (i?) USÖ. Och de har öppen mottagning på förmiddagarna. Då har jag i fyra fall av fem föreläsningar eller duggor. Kvarstår onsdagar. Idag var den onsdag då jag äntligen lyckades ta mig iväg.

Jag har varift förkyld eller så... och kroppen är inte helt på min sida. Det ger bieffekter av trötthet och orkeslöshet. Allting tar längre tid än det borde, och vissa saker hinns inte med.

Och studierna... rullar väl på. Det är rätt så enkelt, men... nu kommer det en tenta nästa vecka. Och man vet ju aldrig... har man en dålig dag just då... eller miniräknarbatteriet dör eller... tja, då går det i alla fall inte så bra.

Och föreningslivet. Där har jag lite för mycket. Det är bara att erkänna, så är det. Jag försöker styra om, jag försöker ta tag i det som är mest akut. Men jag har inte riktigt översikt över vad som ligger på mig just nu. Jag skulle behöva sätta mig ner och reda ut det. Men då ska man hitta tid till det också. Underlättar förståss inte att jag sitter i styrelsen för två helt olika föreningar. Däremot underlättar det att det är så fantastiska människor som jag jobbar med.

Idag är en styckad dag... hinner liksom knappt börja på något innan det är dags att gå iväg till nästa grej.

Nu är det dags. Iväg till nästa grej, möte med min producent-kollega. Sen hem och plugga. Sen ett möte, och en sväng förbi Heléne för att gratta. (Heléne, om du läser det här, grattis redan nu!)

För mycket på för lite tid.

Som vanligt.


På östfronten, en massa nytt

Hmm... ja, jag bor ju i de östra delarna av Örebro. Och min familj och släkt är västerut, västerut. Så mitt liv får helt enkelt räknas som östfront, så jag får en ursäkt att korrumpera gamla uttryck.

Så länge det bara är uttryck som korrumperas är det väl lugnt?

Så... vad är nytt i casa Enrisvägen 22? Tja, till att börja med så funderar vi på att flytta. Av flera anledningar, men den största är naturligtvis att det här är en studentlägenhet, och Erik och jag är inte studenter hur länge som helst till. Bättre att flytta frivilligt till en lägenhet man vill ha, än att bli utslängd och ta något man hittar.

Nya lägenheter kommer ut på ÖBOs hemsida lite titt som tätt. Erik och jag har hittills varit på två visningar. En tredje visning blir av så snart ÖBO slutat krångla. Och intresseanmälningar är inlagda på fler. Den första lägenheten vi tittade på av på Enrisvägen 2, jepp, vägg i vägg med Thereses lägenhet. Det var ju mest det läget som gjorde lägenheten intressant, och vi hade redan från innan vissa farhågor, särskilt gällande kokvrå istället för kök. Vi kom, vi såg, vi dissade. Det var verkligen inte något för oss. För litet, för sunkigt, och nej... ingen kokvrå tack. Därefter gick vi upp till Björkrisvägen och tittade på en lägenhet. Den hade vi kunnat tänka oss, det var en bra lägenhet, rätt ok planlösning osv... men... den ligger på andra våning rätt ovanför ett dagis, cykelvägen som hela Brickebacken använder sig av för att ta sig fram, och tja... på gården var det lekplatser, vilket borgar för lekande ekande barn. Vi vet ju hur trötta t.ex. Niklas och Louise är på det där. En ok lägenhet är inte bra nog i det här läget, vi har ju fortfarende tid på oss.

Det bästa vore om man kunde hitta en bra lägenhet, med uteplats. Erik vill odla, och vi vill båda ha hund. Päls och sådant får diskuteras... kanske kan det bli att vi blir fodervärdar åt en av försvarets hundar, som ett första steg. Där finnes en hel massa funderingar på både positiva och negativa sidan. Dels är det pälsfrågan, hur funkar vi med schäferpäls? Allergierna hur går det med det? Sen är ju frågan om man verkligen klarar av att lämna ifrån sig en valp när den blivit 18 månader. Men åh.... jag vill jättegärna ha hund. Och försvaret har givetvis världens sötaste lilla valp som bild på sidan där man kan anmäla intresse. Fördelarna: försvaret betalar mat och vetrinärskostnader för valpen. Nackdelen: man måste lämna ifrån sig vovven när den blir 18 månader. Förmildrande omständighet: man kan få tillbaka hunden om det visar sig att den inte klarar försvarets tester, men då måste man givetvis själv betala för mat och sånt.

På den andra sidan... det var årsmöte med spexet i förrgår, måndag kväll. Då fick den gamla styrelsen ansvarsfrihet, vi beslutade om verksamhetsplan och sånt. För mina två motioner gick det lite olika. Stadgeändringsmotionen låg en kvarts röst från att bifallas (behövdes ju kvalificerad majoritet) när årsmötet beslöt att godkänna en felformulerad röst, och ändringen genomfördes. För frågan om teckenspråkstolk gick det lite mer förvirrat till, och årsmötet bestämde att styrelsen och produktionsgruppen tillsammans ska besluta om det.

Och... valen. Mina kära läsare, ni läser just nu en blogg som ägs av den ena av Örebrospexets två producenter. Jepp, Pontus och jag valdes, och det ska bli jättekul. Och apropå teckenspråkstolk så sitter producenterna i både styrelse och produktionsgrupp. Så... here we come! Ska bara ordna en praktisk lösning, så kör vi! Sannolikheten för en eller flera teckenspråkstolkade föreställningar är alltså hög.

Jorå, så det händer saker, även här.



Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om , ,



Ont i halsen

Jag vet inte vad det är, var det kommer ifrån, eller varför det drabbar just mig. Har sedan i söndags haft ont i halsen, tidigare allmänt "raspigt" ont a la typisk förkylning. Botas bäst med varmt te och honung. Igårkväll när Erik och jag gick och lade oss slog det dock om. Ont i halsen på ett helt annat sätt. Det känns hela tiden som att jag måste svälja, men när jag gör det så gör det ont på höger sida om halsen, allra, allra högst upp. Vet inte riktigt vad det är som triggar sväljreflexen, men det krävs medvetenhet och koncentration för att låta bli att svälja konstant. Glömsel, eller när salivproduktionen kommit till en viss nivå... då lir det smärta. Det känns också som att det är svårt att svälja, som att "sväljet" måste ta sig förbi något som är stort och runt, och sitter fast högst upp på höger sida av halsen.

Efter lite rotande på sjukvårdsupplysningens hemsida så drar jag slutsatsen att det inte är så farligt. Jag avvaktar ett tag, och ger det inte med sig så kontaktar jag vårdcentralen.

Har missat alla den här veckans föreläsningar pga förkylningar och sånt. :-( Ska försöka ta mig ner till 15 iaf, så jag får de där plus-i-kanten-poängen till tentan.

I övrigt... tja, nä... det var väl det.

Alla väder på en och samma gång



När jag gick upp var det halvklart... var väldigt gråa moln som syntes över husen mitt emot (sett från vardagsrummet), men de såg synnerligen tunna ut. På väg nedför backen till campus hade jag således vindtätt som tema för min klädsel, det är ju ändå höst i Örebro. Halvvägs nedför backen började det regna. Massa små, små, små droppar... och jag blev genomblöt på typ fem sekunder. Suckade lite över bristande regnskydd... men jaja, man blir blöt, och sen torkar man. Inte hela världen. Dessutom finns det klädhängare i föreläsningssalen. Så när jag kom in hängde jag min jacka där, på tork. Superbra. Men... hmm... det är uppenbarligen inte studenter vana vid. Vet inte hur många av mina klasskamrater som var framme och tafsade på min stackars jacka på väg in och ut i paus och efter föreläsningen... *suckar* Måste man verkligen ta på kläder som ser oövervakade ut? Kunde ni inte räkna ut att det var någon i salen som var ägare till jackan? Jag såg er faktiskt... nåväl. Efter föreläsningen satt jag och småpratade lite med Erik och hans klasskamrater, åt lite lunch och läste in mig inför eftermiddagens övningar. Min mage har för övrigt ännu inte hämtat sig efter den där lunchen, men ska snart tvinga ner lite middag i hopp om att den lugnar ner sig.

Och sen gick jag hem för att förbereda lite. Kvitton är en bra grej... där finns alla siffror man kan tänkas behöva. Lite kul att göra ett index, men... återigen förvånas jag. Nere i klassrummet jobbade jag mestadels med hörapparaterna avstängda. Tur att jag har den möjligheten, annars skulle jag aldrig stå ut med arbetssättet. När jag gjort klart mitt index satt jag dock och smålyssnade på vilka problem de andra hade. Grupper om tre-fyra stycken kunde inte ens tillsammans komma på de enklaste saker... *suckar* Vad gör folk på föreläsningarna egentligen? Inte lyssnar de på läraren iaf. Nåväl. Antingen är jag översmart, eller så är alla andra dumma. Vet inte riktigt vad som är mest troligt. OK, jag vet att jag har lättare än de flesta för den här sortens logik, det är en av anledningarna till att jag valde den här kursen (något enkelt att göra medans jag söker jobb), men... är det verkligen svårt? Det stod ju i frågan hur man skulle få fram svaret.

OK, ska sluta vara bitter över andras förmågor/oförmågor. Men det var faktiskt en aktiv handling att vara tyst den där sista halvtimman. På vägen hem var det VERKLIGEN alla väder på en gång. Solglasögen var önskat, samtidigt som regndroppar föll. Förvirrade vädergudar? Jag älskar hösten!

Igår irrade Erik och jag lite i centrala Örebro, bland annat köpte vi hem lite teburkar. Jag är lycklig! Det var jätteroligt att hälla över olika teer i de fina burkarna. Och så satte jag lappar i botten om vilken sorts te som är i. Perfekt. Och... en enda av tesorterna hade jag lite för mycket te för att det skulle gå ner i burken. Lagom mycket för att fylla en "tesil", så efter lekandet med burkar blev det en kopp Munkte från Gotland. *njut*

Men nu... den där middagen.


Förkyld

Det här är humor

Tråkigt att vara förkyld. Men man får helt enkelt ta till vara på de glädjeämnen som finns. Typ humor i stil med bilden ovan. Och så... tja... fundera på alla roliga saker som är på gång. Och försöka arbeta undan lite plugg och mail och sånt, trots att hjärnan är ganska tilltäppt.

The show must go on, så att säga.

Igår var en bra dag. Fortsatte med min lilla tjejgrupp, och tja... intensivt. :-) Och lite mer än de kanske förstår än. Vi får väl se vad som händer framöver... det blev i alla fall en rejäl strid, och Erik hoppade in och spelade Maries karaktär då Marie var sjuk. Lite udda upplevelse, men på det stora hela funkade det rätt bra. Nu sover de alla trött efter att ha plåstrats om i två fall, och sprungit runt i stan i ett fall. Pengarna bränner i fickan, gå direkt till den alkoholiserade läkaren, eller? Ska bli kul att se vad de hittar på här näst. Det finns några öppningar... och tja... en del går att improvisera till. Det blev dessutom ett så naturligt pausställe lagom tid innan Anna skulle vidare till dekor. Så vi har bokat in nästa möte. Skönt, då slipper man slita håret av sig i sina försök att få ihop folk på samma ställe samtidigt.

Men nu är min hjärna egentligen mest full av det stundnade bröllopet. Det ska bli så roligt. Ett firande av kärlek, träffa familjen och släkten igen, och bara åka iväg och lämna stan. Naturligtvis har jag sedvanlig ångest över klädsel. I viss mån tycker jag att jag har använt allt jag har så många gånger att de är tråkiga... fast min släkt har sett väldigt lite om något av det... så... det mesta skulle se nytt ut i deras ögon. Funderar på att fixa till en klänning med en kil, men vet inte om jag hinner införskaffa nått bra tyg till det. Annars kan jag ju köra på den som den är, men... tja, jag vet inte. Svåra val. Och sen smycken... skor... och allt ska gå ner i en resväska på nått smart sätt. Som sedan ska släpas på buss till Oslo, tåg till Stange, och sen.... 18.50 på fredagen när vi anländer till Stange, så får vi väl dra väskan/väskorna upp till mormor. Funderar också på om jag skulle klä av min spexpärm och använda det tyget till att slänga ihop någon form av handväska. Får fundera lite mera på det där. Men åh! Det ska bli så roligt! Bröllop... *suckar drömmande*

Höst, höst, höst

Nu är det höst. På åtminstone tre sätt. Den höga, klara höstluften är här. Jag har upplevt ett par riktiga höstdagar i år, och det märks i mycket att nu, nu är det höst. Och jag andas så mycket lättare. Jag tycker verkligen om alla årstidsväxlingar. Tänk så finurligt naturen är ordnad. Precis när man tröttnat på sommaren och dess värme känns som en tyngd, då kommer hösten med ren och klar luft, vackra färger, städande vindar och regn. Underbart. Och när hösten går över i ett mörkt elände, då kommer vintern med kyla och snö. OK, snö blir väl allt mer sällsynt nu om åren, och det saknar jag. Det ska inte vara höst hela vintern, för att sedan övergå i slaskig fejkvår. Nä, en ordentlig vinter, tack. Och sedan en vårexplosion av växtkraft, grönska och blomster. Och så kommer sommaren och värmen igen. Precis när man behöver den. Det är vackert. Så hösten har kommit i naturen.

Det andra höstiga är naturligvis att skolorna drar igång. Terminer startar, och folk går in i nya klasser, nya ämnen, nya lärare, nya böcker... och allt vad det innebär. Nu är även jag tillbaka i skolan, jag ringde nämligen CSN i fredags och den fjärde personen jag pratade med där kunde ge mig raka besked. Så samtidigt som terminen drar igång med föreläsningar och annat så lägger jag tid på att reda ut de sista pappersordningarna till olika myndigheter och "anordnare".

Och så... hösten är här, och i helgen arrangerade UH den årliga Föreningsträffen. Aldrig förr har det varit så få deltagare. De deltagare som kom var dock guld värda, och vi hade riktigt bra diskussioner. Och riktigt bra stämning. Så nu gäller det att fundera till kommande år... är det bara det att träffen ligger i skolstartstider som ställer till det? Eller finns det mer djupgående och strukturella orsaker till att folk inte vill komma? Den frågan kommer också skickas ut. Förhoppningsvis kommer det in svar.

Så hösten är här, och med den så är det slut på semestrarna och tillbaka till verkligheten.

Livet är härligt.

Hösten är härlig!



Läs även andra bloggares åsikter om
, , , , ,

Finns det hjärterum?

Jag har insett något om mig själv idag. För egentligen har jag vetat i många år att man först bokar lokal, sedan bjuder in folk... men ändå står jag här idag... utan lokal, och lite för många människor för att det ska kännas som en bra idé att klämma in dem alla i min och Eriks lägenhet. Nåväl... oavsett om det är en bra idé eller inte, så är det så det kommer att bli. Varför? För att en del av mig lever uppenbarligen kvar i mitt gamla jag. Ett jag som jag trodde att jag lämnat efter mig för länge sedan... men en del av mig väntade sig att folk inte skulle vilja komma, och att det skulle bli så få att jag lätt skulle kunna vara hemma. Eller att det inte skulle bli något alls. För så har det slutat alla gånger jag försökt ordna en egen fest för mig. Festen med Louise förra året tänkte jag inte så, för Louise är ju så trevlig och söt, så det är ju uppenbart att folk vill festa med henne. Men jag... så idag när jag virrar omkring och fixar och donar så tänker jag på hur lycklig jag är som har vänner som vill fira mig. Och vilket lyxproblem det egentligen är att så många vill komma. Vilken grej. Tänk om jag hade vetat det här när jag satt i en ekande fritidsgård hemma i Gräfsnäs... tänk om jag hade känt mig själv nu, fast då...Så jag gråter lite över den osäkra lilla flicka jag har varit, och som uppenbarligen fortfarande kan göra sig påmind. Nyttigt. Tror jag...

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Anna (här är utmaningen).

Regler:
  • Länka den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
  • Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
  • Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
  • Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.

Och så...

  1.  Jag är organisationsnörd. Jag älskar helt enkelt att engagera mig, och på något vis hamnar jag alltid på den strukturella sidan av saker. Märligt, sådant där.
  2. Jag är inne på två undersökningsprocesser inom vården just nu. Dels yrselattackerna som började i juni, och så hudutslagen som blossat upp igen nu i höst. Frågan är vilken undersökning som blir klar först... hittills har det bara varit hej-vi-ska-ta-några-tester-resultaten-skickas-till-din-vårdcentral. Och sedan tystnad. Och sedan kallelse till nästa instans.
  3. Jag vill ha hund. Det är min största dröm och framtidsplan. Jag ska bara skaffa mig en trädgård först. För övrigt är det någon granne som skaffat hund, som håller på och gnäller/ylar hela förmiddagarna... undrar vem...
  4. Jag är smått berömd i vissa kretsar, men hur folk ser mig är väldigt olika. Ibland undrar jag över mig själv... vem är jag egentligen? Och när mina olika bekantskapskretsar träffar varandra... lustigt. Kan man verkligen vara både ond och trevlig? På riktigt?
  5. Jag är manipulativ, och jag vet hur jag får min vilja igenom. Men jag försöker inte dölja det. Jag är också bra på att få andras vilja igenom, och har en talang för att hjälpa folk på traven. Ibland är det otroligt uppskattat. Ibland är det mindre populärt. Jaja, jag är den jag är...
  6. Jag är en bokmal. Fast ändå inte riktigt. Med åren har jag börjat bli petigare på vilka böcker som är värda min tid. Förr läste jag allt jag kom över, men efter några år på universitetet så tycker jag att underhållningslitteratur faktiskt ska vara underhållande. Mina favoriter läser jag om och läser omigen. Nya böcker måste hålla vad de lovar. Just nu håller jag på med en bok jag hittade i London. Orcs
  7. Sista... vad ska man skriva då? Det ges ut TV-serier på DVD. Jag har samlat ihop tre stycken (har jag inte alla säsonger så är det bra nära i alla fall). Det är Gilmore Girls, Charmed och Buffy. Varsågod, döm mig om du vill. Eller kom över och låna en box. :-)
Så... över till nästa process...

Jag utmanar: Heléne, Susanne, Mariah, Lasse, Tommy, Johanna, Anna och Johanna.

Höstromantik

2006 skrev jag ett inlägg med titeln Höstmörkret glänser. Då var det senare på hösten än vad det är nu. Senare på kvällen också. Idag lyser hösten. Det är eldfärgade löv som lyser åt alla möjliga håll. Det är vackert, vackert, vackert. Så när solen lyser upp hela naturen så bara strålar det.

I Gräfsnäs

Skönt att vara hemma över helgen. Mamma och jag har varit ute och spårat med Freia idag. Riktigt roligt. Hon är fantastiskt duktig, och så tycker hon det är jättekul. Det märks. Är roligt att göra saker som alstrar så mycket glädje. Dessutom är det skönt att röra på sig. Härligt. Det har varit fantastiskt soligt hela helgen. Och igår kom Karin och hälsade på. Den perfekta helgen, helt enkelt. Och imorgon är det tillbaka till Örebro och vardagen. Men å andra sidan... :-) Det är härligt det med. Är nöjd med livet i största allmänhet just nu. Trots bristen på jobb. (Nej, det ville inte ha mig på intervju 2 heller)

Akut hemlängtan

Tur att tågbiljetterna redan är bokade, och att det är fullt upp fram till dess....

Var nere i tvättstugan idag för att göra något åt mitt dåliga samvete (fråga inte, så slipper jag ljuga). Var givetvis snabbare än klockan, så det blev till att vänta utanför på att även den klockan skulle slå 13 (ungefär en kvarts evighet efter alla andra klockor). Var en annan tjej där, och hon hade sin lilla hund med sig. Så söt. Vi hälsade på varandra, hunden och jag, innan tjejen ropade, kallade. Och vilket namn? FREJA! (Är vöertygad om att hon stavar med j). Rakt in i hjärtat gick det, och ont gjorde det. Tänkte på Freia som väntar där hemma, Freia som inte har så mycket gemensamt med den här lilla, annat än namnet och att hon är hund. Freia som är så vansinnigt söt, go, och jobbig. Längtar så mycket hem till min familj. Mamma, pappa, Gunnar och Freia. Längtan, saknad. Verkligen tur att biljetterna redan är bokade.

Sprittande, alldeles hoppande, jublande glad



  Det ringde någon. Alldeles precis just nu var det någon som ringde. Någon som ville prata med mig, träffa mig... efter att ha läst min arbetsansökan. Äntligen händer något. Äntligen är det någon som är intresserad av mig. Det känns så skönt. Även om det kanske inte leder någon vart så är det i alla fall någonting, någon annan respons än ett opersonligt "tack för din ansökan, men tyvärr..." Och i dagarna betyder det mycket, mycket, mycket. För det där andra, det är rätt deprimerande, och likaledes är den ihåliga väntan. Japp, nu händer det något, nu gäller det bara att... *hoppar och studsar och kan inte sitta still*



Banalt? Kanske, men det lilla kan göra så mycket just nu.

Regnet bara faller ner

Vaknade av att regnet smattrade mot fönstret... nå, det var kanske inte det jag vaknade av, men det var vad jag först lade märke till när medvetandet gick igång.  Och det hade antagligen fallit en bra stund innan jag vaknade, och det har fortsatt, fortsatt, fortsatt att smattra mot fönstret, mot väggarna, mot asfalten nedanför. Fallande, fallande, fallande regn. (alla goda ting är tre)

 Nåväl... sedan mitt senaste (något kryptiska) inlägg har det väl inte hänt så mycket. Har mest funderat över lite olika saker och så... Hemligheten är ute, jag har hört av mig till min halva, och litar på att Louise hör av sig till sin. Det ska bli riktigt, riktigt roligt.

 Igår ringde jag hem och pratade en stund med pappa och med mamma, sedan ringde jag och förökte få tag på mina kusiner, men det slutade med ett samtal med min faster, vilket inte heller är helt fel. Vanilj bland annat.

 Idag har jag inte alls gjort särskilt mycket. Har mest läst, och diskat. Inget spännande alltså. Erik är i Stockholm sen igår, men han kommer hem senare.

 Tycker mest att det är skönt med höst, frisk luft och vackra färger. Min favorittid på året, tror jag.

 Nåväl... det var nog allt för nu.


Nu ska hemligheten "outas"

Så ni (två?) som faktiskt har gått omkring och varit nyfikna, ni kan vänta er besked. Snart. Jag funderar på att dra min halva redan nu på morgonen innan jag börjar söka lite jobb och tar itu med dagens övriga bestyr. Så... ja.... men jag kan i alla fall ge er en ledtråd här:


Funderingar och formuleringar

Det är rätt skönt så här när det fortfarande känns som morgon, och det inte gått över till förmiddag än. Då känns det helt ok att vandra omkring i morgonrock och filosofera om saker... formulera sina funderingar inne i huvudet. Tänka på hon som pratade om audition. Tänka på hon som måste välja. Tänka på saker som ska göras. Leka med tankar på framtiden. Fundera på hur lång tid det tar att hitta ett jobb. Vad gör man inte.... jaja...

Erik sa något igår... jo, han gjorde en helt fantastisk jämförelse mellan aliens och att fylla i blanketter från en A-kassa. Tur att jag lever i min verklighet, och inte i hans. Tur att vi alla är olika. Och jag tror att det är tur för Erik att jag kan ta till det tunga artilleriet ibland. Sätta ner foten och säga ifrån. Skulle önska att jag kunde påverka mig själv på samma sätt. Skulle önska att vissa saker var så mycket lättare. Skulle önska att tiden ville stå stilla och låta mig stanna kvar i höstmorgonen där jag inte behöver ta tag i något alls, än.

Nåväl... nu är nu inte livet en gång sådant. Tiden rullar på, och det är snart dags att ta tag i dagens projekt. Kanske söka några jobb på förmiddagen. Utskottsutredningen när Peter väl dyker upp. Kanske fundera lite på nått protokoll och min uppsats. Mycket är det...


Ineffektiv

Men vaddå... det är inte som att jag har en tid att passa.

Småsöker lite jobb. Hoppas på svar från dem jag redan sökt. Det är riktigt jobbigt varje gång det kommer ett mail. Först tanken om att den här gången... kanske... och sen... man öppnar mailet, och "tack för din ansökan, men tyvärr..." Varför börjar de alltid så? Likadant... och varför envisas jag med att läsa hela. Analysera, försöka hitta underliggande budskap. Det räcker med det där tyvärret för att man ska veta. Veta.

Jaja, det kommer väl en dag för mig också. Då det står något annat, eller då det kommer ett telefonsamtal istället. Det blir bättre. Sen.

Ge mig höst

Och ja, jag menar det. Jag gillar faktiskt hösten. Och förutom smärre detaljer som att jag hade höstdepressioner i några år så har jag alltid gillat hösten. Regn som faller. Färg på träden. Visserligen börjar björkarna gulna nu, men jag vill ha riktig höst. Gult! Rött! Oranget! (stavas det så?) Jag vill att färgerna ska lysa från träden. Jag vill att regnet ska falla från himlen. Jag vill ha höst. Det blir så rofyllt. Jag skrev ett väldigt poetiskt inlägg förra hösten. Ska se om jag hittar det, för i så fall lägger jag inte länken här. Annars får ni hålla till godo med det som finns, eller leta själva.

*kram*



Yes! Jag hittade det. Inlägget vid namn
"Höstmörkret glänser". Det är dock skrivet senare på året, när det är mörkare och höstigare. Och jag mår bättre då.