GSP

Jag är avbsolut nöjd med dagen idag. Bara solsken, solsken, solsken... en promenad med Rebecka, upptäckter, tussilago och en grusgrop.

Vi hittade också en liten skogsstig som visade sig mynna ut vid... björkrisvägen...

Nu är det snart dags för mat (vilket är tur, för jag är VRÅLHUNGRIG), och sedan är det glass på balkongen som gäller... Mmmmmmmm, älsklingen :-)

Förr i tiden när jag fick mina brev och sånt mycket senare än utlovat tänkte jag alltid att det berodde på att vi har lantortsbrevbärare hemma, för jag hade läst någonstans att då tog det en extra dag. Men nu? Varför tog det två extra dagar? Nåväl... den har kommit nu i alla fall...

Jag kanske borde satsa på förmiddagens variant mer permanent? Eller är det omgivningen som gör det? Då satt jag i solsken och till allmänt beskådan i en tarm i långhuset. Nu sitter jag i ett grupprum på biblioteket. Eller? Jag vet inte... börjar hur som helst bli dags snart...

Har varit och simmat idag. Med Erik. Det var så skönt. Alldeles för länge sedan jag gjorde sånt. Verkligen, alldeles för länge sedan. *börjar räkna, funderar över bostad...* Men nu är det åter till hemtentan. Snart. Ska bara äta lunch först. Efter att jag skrivit klart här.... ja, ni fattar.

Var hos grannarna igår. Mycket, mycket trevligt. många glada skratt, och sockerchock på flera. Men ack så roligt.

I övrigt... vet inte... det ordnar sig nog. Det är ju vackert väder.

Kanske skulle göra något åt balkongen i år? När stinket försvunnit... (se föregående inlägg)

Nu nästa anhalt: köket!

En dag i aulan. Den sista dagen. Rivningen. Och sen bara.... tomt. Aulan är så tom utan spexare, utan spexdekor, utan spexkostymer. Det ser så konstigt ut med podiet och parketten. Det ser så ödsligt ut i greenroom och logerna. Det känns så... tomt. På många sätt är det väldigt passande att avsluta en spelperiod med att riva aulan. Något symboliskt i att plocka undan, vika undan, flytta undan, gömma undan. Alla dessa saker som varit en del av alla dessa människors liv i alla dessa dagar... Det är ett bra avslut att få ta undan det. Och att sedan faktiskt möblera om i aulan. Aulan är vår, men bara för en period. Sen att det är jobbigt att släpa och bära. Och att man måste reda ut en del rent äckliga saker på vägen... det hör till. Och sen kommer man hem. Och är trött. Men ja... vi kan vara nöjda med vår spelperiod.

Jag skrev en annan dag om affischerna. De är nerplockade nu. Och hemtagna till var och en. Och var och en har en affisch full med kärleksfulla meddelanden. Det är roligt att läsa. Roligt att komma se vilka saker tar till sig och kommer ihåg. Ja, affischerna är en av de mer värdefulla och oersättliga saker man får med sig. Sen är det lite synd på de vackra ord som saknar underskrift. Jag vill ju veta vem som står för vad. Men det hör väl också till kan jag tro...

Jorå, så är det. Kom ner och titta efter om du inte tror mig. Plötsligt är det folk i varenda hörn, och de springer fram och tillbaka i jakt på pennor. Och så ska det göras, allt det där som man brukar göra. Föreställningsmässigt, menar jag. Byta dekor, ha rätt skor etc... beroende på vem man är. Jag har min egen plan för tacklandet av affischerna klar. Glasklar. Ska bara genomföra den också ;-)

Imorgon är det äntligen dags för sluttjutet. Sista föreställningen, sista festen. Det ska bli så skönt, och roligt! Och sorgligt... precis som det brukar vara. Och så blir det spännande att se vilka bus folk har lyckats med. Vad som går genom regis granskande nålsöga. Ack ja, sluttjutet är alltid spektakulärt. Och sen är spelperioden över, och det är dags att börja ägna sig åt allt annat igen. Studier. Vänner. Erik. Ja, allt det där som försummats de senaste veckorna.

För övrigt fick jag en ros idag! *hoppar och studsar* Tack Cissi!

Bara tre föreställningar kvar. Har ni inte sett årets uppsättning så är det dags att göra det nu. Vi spelar ikväll 19.00, imorgon 19.00, och på lördag 16.00. Sen är det slut för den här gången. Konstigt. Tiden har gått så snabbt. Och så roligt. Och jobbigt. Precis som det ska vara. Men sen sparkar vi igång produktionen av vårt SM-bidrag. Det ska bli spännande att se hur det går och så. Yes indeed. Kommer Örebrospexet ta SM-guld? Det vore ett riktigt snyggt sätt att avsluta den här perioden hur som helst. För troligen kommer jag inte vara kvar i föreningen sen. Det krävs mycket för det. Nå

Jag hatar verkligen att må dåligt. Mitt hhuvud bultar, halsen är täpt, näsan är täpt, rösten är rostig och jag är trött, trött, trött. Igår kunde jag skylla hur jag mådde på kombinationen av mängden alkohol i lördags samt min länge ignorerade förkylning. Idag tvingas jag nog inse att den brutit ut med full kraft, så jag skolar från föreläsningen. Och inte säljer jag några biljetter heller (skrev på hemsidan att jag kunde från tolv, så skillnaden är väl marginell). Har sovit länge, kom inte ur sängen förrens kvart i tolv. Så idag ska jag fokusera all min tid och kraft på alla fuskkurer och riktiga kurer jag bara kan komma på, så att jag är fit for fight imorgon. För då är det sista föreläsningen, information om fältuppdraget och på kvällen är det dags för föreställning. Bara fyra föreställningar kvar nu.



Inser nu att jag inte direkt gett någon rapport från helgen. Eller framförallt lördagen. Det var en bra dag. Sydde knapphål på förmiddagen i topen jag skulle ha till sittningen, och sen packade jag ihop mig och gick ner till aulan där det bjöds på smörgåstårta. Där ägnade jag föreställningen och lite pyssel åt kostym, samt mycket pyssel åt mig själv. Sy i knappar, dekorera, sy mig en matchande påse etc. Hjälpte även till i entrén i pausen, så jag missade punschen. Men med facit i hand var det nog bara bra att jag missade den. Efter föreställningen var det fixa sig, och så iväg på bussen till badhuset. Sittningen var mycket rolig, och det märktes att Jon med fler hade lagt ner energi och tanke på upplägget. Riktigt proffsigt. Sen att tidsplanen sprack var väl ganska väntat, med tanke på att vi spexare dels är vana att göra lite som vi själva vill, och dels fanns det ganska få toaletter i förhållande till antalet gäster. Talen under kvällen var bra i största allmänhet, och ja, det var lyckat. Till sist kom kavalkaden, som också var bra. Även om jag gärna hade velat se till exempel käpp-och-hatt-dansen (för att det är en av de snyggaste koreografierna i Örebrospexets historia) så vet jag ju att det är omöjligt att göra alla nöjda. Det är klart att man måste välja vissa bitar, och då väljer man med nödvändighet bort andra. Så är det ju, och i det stora hela var det bra, roligt, och hyfsat snyggt. Även om det såg lite märkligt ut när vissa skådisar inte var orginalskådisar och alltså hade någon annans kostym. :-)
Efter kavalkaden var det förflyttning till SCB där det var underhållning av ett liveband. Tyvärr spelade de alldeles för högt, så jag var tvungen att gömma mig i ett hörn så långt bort som möjligt för att försöka undvika huvudvärk. Jag lyckades komma ner i en ljudnivå som var nästan ok. Även musiken efter livebandet var för hög, men då räckte det att sitta bakom högtalarna, så det var lite mer ok. Men jag lämnade ändå festen ganska tidigt, och kröp i säng kvart i fem på morgonen.

En som behöver gråta ur sig stressen. En som mår dåligt i största allmänhet, en som aldrig verkar få må bra. Och så stress, stress, stress. Är det här verkligen dagens samhälle? Folk sliter så hårt att de inte orkar ta hand om sig själva. Jag ser spåren av alla larmrapporter även i min begränsade men spridda bekantskapskrets. Och det skrämmer mig. Mer än jag har ord för. För det verkar så omöjligt att stanna av eller vända utvecklingen. Jag menar inte att världen ska sluta utvecklas. Inte heller att vi ska försöka gå bakåt i tiden. Båda tror jag är omöjligt. Men kan man inte försöka styra utvecklingen åt ett annat håll? Ett håll där människor faktiskt kan vara människor. En människa är ju en sån fantastisk skapelse. Trots våra fel och tillkortakommanden.

Jag menar, seriöst, när jag gick ner till aulan igår och festkläderna var strukna och allt sånt... jag visste intellektuellt att det var premiärdagen, men känslan ville inte infinna sig. Det kändes som bara ännu ett genomdrag. Det var liksom lugnt. Då och då for tanken "det är faktiskt premiär idag" genom mitt huvud, men det betydde inget. Vi pillade på i kostymlogen. Sydde bjäfs och strök skjortor och annat. (Ida är för övrigt en hjältinna på att göra det mesta av strykningen.) Sen, när det var dags för gorillan. Stämningen var elektrisk. Då infann sig känslan. Då dök innebörden av ordet premiär upp i mitt hjärta. Och så fixa det sista, se till att det är ordning på det som det ska vara ordning på medans man lite vagt hör prologen. Och så går ridån upp, och det fantastiska bondnumret. Så coolt, så häftigt. Där och då satt det, och sedan var det liksom bara att köra. Det är musiken som gör årets spex så bra. Fantastiska sångnummer och dansare som förstärker känslorna enormt. Och en Piaf som från en annan värld. Det är skönhet, kärlek, magi och elektrisk stämning. Det är det här som gör det så roligt att vara spexare. När allt hänger ihop och stämmer och funkar. Och blir så sjukt jävla snyggt. Och man vet att om bara en enda detalj inte funnits där så skulle det inte bli samma sak. Alla dessa timmars jobb som så många lagt ner flyter ihop till en ny värld. Publiken... jag hoppas verkligen att de kunde uppskatta allt. Jag hoppas verkligen att de hade kul. För i år har vi gjort ett spex av högsta klass. Det är nu belöningen kommer. Det är nu man ska vara i aulan.

Det sjuka är dock att jag vet att jag kommer vara lugn så snart jag kommer ner till aulan. Då är det bara att fokusera hårt på vad som ska göras. Dessutom är det bra att visa sig lugn för alla andra människor som idag kommer nojja värre än nånsin. Att med fast övertygelse påstå att allt är lungt. Det är mitt bidrag för dagen. Det och stryka, sy mm

Jag kan förstå att de stirrade på mig. Jag kliver ut ut GIH-lokalen iförd ovan angivna klädsel. GIH innehåller såvitt de flesta vet träningslokaler och sånt. Men där finns även spexets kostym-lokal. Och där hämtade jag fjäderboan. Och vandrade genom snövädret.

För övrigt så är nog dagens citat "Det kommer in så underliga saker i den här logen." Och det är ett påstående jag står fast vid. Den som såg hur Jonas såg ut just då kan nog förstå mig.

Annars får man göra mycket absurt i kostym. Sy verktygsbälten, nåla nazister, klippa myggväskor och fixa band. Hitta saker, hämta saker. Veta vem som spräckt byxorna i grenen. Veta vem som svettas mest.