Oroligt - eller Dagens bockar
Är orolig i magen... vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Vet inte riktigt varför det kommer just nu heller... förhoppningsvis ger det sig. Helst innan sängdags.
Idag hade jag inte så stora krav på mig själv. Mest för att helgen var så intensiv. Är ju alltid lite jobbigt att umgås med en massa människor en hel helg i sträck. Jag funkar bäst när jag får stänga in mig ensam ibland.
Så... idag har jag bockat av det jag tänkt hinna med. Jag har skrivit inbjudan till ordensfesten med Johanna. Vi får väl hoppas att resten av vår orden är lika roade som vi av formuleringar och annat. Snygg blev den hur som helst, vilket jag i hög grad skyller på Johanna. Skönt att ha någon med ett sinne för sånt med. Hon är i alla fall inte sned, som jag. :-) Helt otroligt ibland hur snett jag ser. Konstig defekt.
Nåväl. Dagens andra mål var att få iväg mailen om Campusmässan. Har jag också gjort. Så nu är det tid för lugnande te, läsande och sånt tror jag.
Avbockade saker känns rätt skönt alltså!
Idag hade jag inte så stora krav på mig själv. Mest för att helgen var så intensiv. Är ju alltid lite jobbigt att umgås med en massa människor en hel helg i sträck. Jag funkar bäst när jag får stänga in mig ensam ibland.
Så... idag har jag bockat av det jag tänkt hinna med. Jag har skrivit inbjudan till ordensfesten med Johanna. Vi får väl hoppas att resten av vår orden är lika roade som vi av formuleringar och annat. Snygg blev den hur som helst, vilket jag i hög grad skyller på Johanna. Skönt att ha någon med ett sinne för sånt med. Hon är i alla fall inte sned, som jag. :-) Helt otroligt ibland hur snett jag ser. Konstig defekt.
Nåväl. Dagens andra mål var att få iväg mailen om Campusmässan. Har jag också gjort. Så nu är det tid för lugnande te, läsande och sånt tror jag.
Avbockade saker känns rätt skönt alltså!
Söndagens summering
eller Det var också en tid att ringa
eller Hur man skrämmer en trevlig busschaufför
eller Hur ledande är en föreläsare?
eller Vad är relevant?
eller Varför landsortstrafik är trevligare än stadstrafik
Jorå... inlägget med undertitlar. Man är ju spexare. Dock är jag också UHare, och det är som sådan jag tillbringat helgen i den ädla styrelsekonstens tecken. Men herregud, vad skönt det är att vara hemma. Trots att alla rycker i en... jaja, det är ju skönt att vara populär.
Nå... idag vad det min dag. Det innebär att det var jag som höll i dagens alla programpunkter (med undantag för hemresan och utvärderingen). Så idag har jag fått stå i centrum. Det är lite skönt ibland, även om det inte är ett jättestort behov jag har. Men rampljus är trevligt, i lagoma doser, det är också trevligt med positiva människor. Och så är det skönt när man kan skämta lite, och folk skrattar. Och det är roligt när folk har roligt.
Jag hade en ppt-presentation för dagen, men satt igårkväll och redigerade för att undvika alltför mycket upprepningar av lördagen. Och en del av dem som känner mig skulle inte tro en del av vad jag sa. Men jag tycker faktiskt så.
Resan hem var också ett äventyr. Första bussen hade en mycket trevlig busschaufför som såg till att jag kom av vid rätt hållplats. Han pekade dessutom ut vilken hållplats jag skulle ta nästa buss från, samt förmanade mig att ta det försiktigt över vägen. Skönt med att åka landsortstrafik, busschaufförerna har en helt annan inställning till resenärerna än vad man har i stadstrafiken. Sånt jag kan sakna hemmifrån. Fast jag lyckades skrämma honom lite när jag tog ett skutt nedför trappan när jag skulle av, han frågade om jag skadade mig... men jag bara är sån. Jag tycker om att hoppa i trappor. Konstig vana, jag vet, men... Den bussen hade för övrigt väldigt spännande effekter av kondens. Jag hoppas verkligen att det droppade ner vatten i nacken på matt-damen som hade så bråttom på. Det hanns dock inte med innan jag hoppade av... men det var ju en del resa kvar in till Uppsala för övriga...
Sen stod jag där i det kalla duggregnet vid en hållplatsskylt, brevid en väg, någonstans i Uppland. Stod och frös, och försökte underhålla mig själv med diverse sångtexter (över det högljudda ljudet av otaliga passerande bilar)... i en halvtimma. När bussen precis skulle komma, då ringer min mobil. Avdelningen Timing... jaja. Var lite trevligt att byta några ord med Daniel, trots att han egentligen bara ville ha tag på My.
Nästa buss var... tja. Jag satt där på ett av de låga mittensätena och såg just ingenting. Till sist ringer i alla fall min mobil, och då är det Erik. Han ringer givetvis precis när vi rullar in i Enköping, och jag snart ska av. Dessutom från hans mobil, så vi hade väldeliga problem att höra varandra. Vi gav upp rätt snabbt.
I Enköping känner jag att jag behöver ngt att tugga på och ngt att dricka (jäklar vad snabbt man vänjer sig vid fika på specifika tider). Hoppar in i den lilla kiosken, men det fanns ingen där som tog betalt, så jag struntade i det. Mindre försäljning för dem.
Hoppade på tåget, och satt och läste mesta biten. Rätt skönt att ta det lite lugnt, då det är fem kvarts resa. Och när ringer Erik igen? Givetvis precis när jag ska gå av tåget i Örebro. Och givetvis är tåget precis så många minuter försenat att man precis missar bussen, och måste vänta maximal tid på nästa. På plussidan var dock att Erik fick tid att fixa sallad MED kräfstjärtar. GOTT! Och, han gjorde helt perfekta ägg. Det var också riktigt gott.
Så på det stora hela är jag nöjd med dagen, men jag är riktigt, riktigt trött.
Det går en del energi på att resa, och det går en massa energi på att hålla föredrag. Jag vill ju att allt ska vara så bra som möjligt för dem som lyssnar, och att de får vettiga saker med sig hem. Och den största förhoppningen av alla är att de känner sig lite mer inspirerade.
Så... det var min söndag det. Och om jag gör något mer idag så inte är det något som kräver tankeverksamhet i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om landsortstrafik, stadstrafik, bussar, busschaufför, ägg, styrelse, kurs, föreläsare, resa, hållplats, försenat, försening, mobil, energi.
eller Hur man skrämmer en trevlig busschaufför
eller Hur ledande är en föreläsare?
eller Vad är relevant?
eller Varför landsortstrafik är trevligare än stadstrafik
Jorå... inlägget med undertitlar. Man är ju spexare. Dock är jag också UHare, och det är som sådan jag tillbringat helgen i den ädla styrelsekonstens tecken. Men herregud, vad skönt det är att vara hemma. Trots att alla rycker i en... jaja, det är ju skönt att vara populär.
Nå... idag vad det min dag. Det innebär att det var jag som höll i dagens alla programpunkter (med undantag för hemresan och utvärderingen). Så idag har jag fått stå i centrum. Det är lite skönt ibland, även om det inte är ett jättestort behov jag har. Men rampljus är trevligt, i lagoma doser, det är också trevligt med positiva människor. Och så är det skönt när man kan skämta lite, och folk skrattar. Och det är roligt när folk har roligt.
Jag hade en ppt-presentation för dagen, men satt igårkväll och redigerade för att undvika alltför mycket upprepningar av lördagen. Och en del av dem som känner mig skulle inte tro en del av vad jag sa. Men jag tycker faktiskt så.
Resan hem var också ett äventyr. Första bussen hade en mycket trevlig busschaufför som såg till att jag kom av vid rätt hållplats. Han pekade dessutom ut vilken hållplats jag skulle ta nästa buss från, samt förmanade mig att ta det försiktigt över vägen. Skönt med att åka landsortstrafik, busschaufförerna har en helt annan inställning till resenärerna än vad man har i stadstrafiken. Sånt jag kan sakna hemmifrån. Fast jag lyckades skrämma honom lite när jag tog ett skutt nedför trappan när jag skulle av, han frågade om jag skadade mig... men jag bara är sån. Jag tycker om att hoppa i trappor. Konstig vana, jag vet, men... Den bussen hade för övrigt väldigt spännande effekter av kondens. Jag hoppas verkligen att det droppade ner vatten i nacken på matt-damen som hade så bråttom på. Det hanns dock inte med innan jag hoppade av... men det var ju en del resa kvar in till Uppsala för övriga...
Sen stod jag där i det kalla duggregnet vid en hållplatsskylt, brevid en väg, någonstans i Uppland. Stod och frös, och försökte underhålla mig själv med diverse sångtexter (över det högljudda ljudet av otaliga passerande bilar)... i en halvtimma. När bussen precis skulle komma, då ringer min mobil. Avdelningen Timing... jaja. Var lite trevligt att byta några ord med Daniel, trots att han egentligen bara ville ha tag på My.
Nästa buss var... tja. Jag satt där på ett av de låga mittensätena och såg just ingenting. Till sist ringer i alla fall min mobil, och då är det Erik. Han ringer givetvis precis när vi rullar in i Enköping, och jag snart ska av. Dessutom från hans mobil, så vi hade väldeliga problem att höra varandra. Vi gav upp rätt snabbt.
I Enköping känner jag att jag behöver ngt att tugga på och ngt att dricka (jäklar vad snabbt man vänjer sig vid fika på specifika tider). Hoppar in i den lilla kiosken, men det fanns ingen där som tog betalt, så jag struntade i det. Mindre försäljning för dem.
Hoppade på tåget, och satt och läste mesta biten. Rätt skönt att ta det lite lugnt, då det är fem kvarts resa. Och när ringer Erik igen? Givetvis precis när jag ska gå av tåget i Örebro. Och givetvis är tåget precis så många minuter försenat att man precis missar bussen, och måste vänta maximal tid på nästa. På plussidan var dock att Erik fick tid att fixa sallad MED kräfstjärtar. GOTT! Och, han gjorde helt perfekta ägg. Det var också riktigt gott.
Så på det stora hela är jag nöjd med dagen, men jag är riktigt, riktigt trött.
Det går en del energi på att resa, och det går en massa energi på att hålla föredrag. Jag vill ju att allt ska vara så bra som möjligt för dem som lyssnar, och att de får vettiga saker med sig hem. Och den största förhoppningen av alla är att de känner sig lite mer inspirerade.
Så... det var min söndag det. Och om jag gör något mer idag så inte är det något som kräver tankeverksamhet i alla fall.
Läs även andra bloggares åsikter om landsortstrafik, stadstrafik, bussar, busschaufför, ägg, styrelse, kurs, föreläsare, resa, hållplats, försenat, försening, mobil, energi.
Bitter och Bortglömd
Närå, inte så farligt. Det är lite skönt att sitta här och jobba en stund på kvällen. Och det är inte så farligt att en viss ordförande tappade bort mig ur tankarna, trots att vi faktiskt delar rum. Finns ju andra som har ansvar det här helgen. Fast ändå känner jag en viss bitterhet i sinnet. Hade egentligen velat vara hemma med Erik ikväll. Men men... nu är jag på Vik folkhögskola utanför Uppsala. Dagen har innehållit en hel del kurs, där själva innehållet hade marginellt med nyheter för min del, men övningarna var bra. Tankeväckande den som illustrerade vikten av information. Så det var riktigt positivt. Imorgon är det jag som ska hålla show. Får väl se hur det blir, men på det stora hela är det en väldigt positiv stämning här, så det ska nog gå bra.
Jag är dock lite trött, och skulle helst vilja sova, men det är lite tidigt för det. Och min rumskamrat är ju kvar där uppe bland folket, socialiseringen och godiset. Så kan det vara...
Nä... nu ska jag återgå till ppt, och kanske även slänga ihop den där planen...
Det ordnar sig.
På något sätt.
Jag är dock lite trött, och skulle helst vilja sova, men det är lite tidigt för det. Och min rumskamrat är ju kvar där uppe bland folket, socialiseringen och godiset. Så kan det vara...
Nä... nu ska jag återgå till ppt, och kanske även slänga ihop den där planen...
Det ordnar sig.
På något sätt.
Undvikande
Nå... jag har fått svar från Arbetsförmedlingen idag (se gårdagens inlägg). Svaret kan väl mest beskrivas som undvikande. Jaha... så jag får väl anta att allt är bra nu, eller nått...
I övrigt... ska på möte i eftermiddag/kväll, för spexets räkning. Tycker det är lagom otroligt att det är två stormöten samtidigt. Jag ska alltså missa spexets stormötet, eftersom jag går på ett stormöte i egenskap av spexare. Tjo, tjenare liksom.
Hur som helst... det är i alla fall soligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsförmedlingen
På förekommen anledning
Idag fick jag brev från Arbetsförmedlingen. Inget konstigt med det, man får det då och då när man är inskriven där... varför jag står ut med deras ordningar är dock ett mysterium. Hur som helst så har jag i alla fall fått ett brev idag. Och det gjorde mig arg. Jag har svurit, jag har rasat, jag har vredgats. Och jag har skrivit ett formellt, och synnerligen syrligt mail till berörd handläggare. Får väl se vad jag får för respons på det. Att skriva ett mail som är formellt och syrligt samtidigt är för övrigt en bedrift att vara stolt över. Snyggt är det. Jag är i alla fall nöjd med formuleringarna. Så här lyder det:
Hej!
Jag har i denna dag emottagit ett brev från Arbetsförmedlingen där jag kallas att infinna mig på Arbetsförmedlingen eftersom jag inte inkommit med min Jobbredovisning. Jag ställer mig frågande till detta, då jag skickade en redovisning den 8/1, och nästa, enligt upprättad handlingsplan, inte ska lämnas in förrens den 29:e.
För att kunna hörsamma brevets begäran ber jag därför att bli upplyst om vad det är för fel på den redovisning jag skickat.
Och när jag nu ändå är igång och skriver ett mail skulle jag gärna vilja ha svar på frågan angående Ungdomsgarantin, som också återfinns i nämnda mail, skickat den 8 jan 09, klockan 22.33.06. Mailet ifråga återfinns också nedan.
//Gudrun.
I övrigt... jag söker jobb, som vanligt. Är dock lite svårt att hålla motivationen uppe när man blir attackerad av myndigheter. Ser mest fram emot helgen, då blir det kurs, och det kommer bli superbra. Hoppas det droppar in lagom många anmälningar nu sista veckan. Nå, det blir bra med de deltagare som är, också.
Och så längtar jag hem. Men det dröjer ett tag innan jag hinner dit. Helgen som februari övergår till mars har jag siktat in mig på. Det är prioritering. Och det är välbehövligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsförmedlingen, Jobbredovisning, brev, myndigheter, formell
Mycket som är spännande
Jag följer en stor mängd diskussioner just nu, och mycket är faschinerande. När det gäller de saker som jag själv inte är direkt inblandad i, utan snarare följer på ett lagom avstånd kan jag bara förvånas och faschineras över folks oförmåga att kommunicera med varandra. Parallellt utspelas ett par tydliga händelseförlopp som går på tvärs mot varandra. Frågan är när de krockar, och hur många som ser smällen... det finns potential, det finns möjligheter... men det blir mycket bättre om man håller direkt kommunikation med alla inblandade. Tur att jag inte är inblandad.
När det gäller mina små och stora projekt så går det långsamt frammåt... jag jobbar på, men hinner inte riktigt med allt jag skulle vilja. Och även här ligger kommunikationen lite efter, dock inte lika mycket, och jag är mån om att alltid ha dialog med andra som påverkas av mina planer. Att se vissa saker på avstånd, småflina lite överlägset och sedan utnyttja erfarenheten i sitt eget liv... tja. Jag är som jag är. Eller som det stod på min Facebook-profil igår "Du ska vara glad att det är jag som är jag". Det kan man tolka som man vill...
I övrigt... tja... har en del kul inplanerat, men lite för många saker att tänka på samtidigt, och en enveten förkylning i halsen, som är tillräckligt stark för att göra mig trött, hängig och trög, men för svag för att man ska kunna göra något åt den. Fruktansvärt irriterande.
Planerna radas upp framför mig, och tja... det finns att göra. Det finns alltid att göra.
I helgen går grannarnas flyttlass. Den tanken kan jag greppa. Det att de inte kommer bo en våning ner är svårare... och att någon annan ska flytta in... märkligt. Nåväl, jag ska i alla fall hjälpa till att bära. Fattas bara annat.
Idag kom snön tillbaka till Örebro. Ett lätt, lätt täcke, tunnt, tunnt... men ändock det lyser upp. Det är lite balsam för min själ som saknar alla julsakerna något alldeles tokigt. Jul, jul, stålande jul... ljus över hela lägenheten. Det är inte det samma utan.
Fast jag längtar lite till vår och sommar och sånt också... balkonglådor, öppet... kryddlukt... blommor, och solsken, solsken, solsken. Ja, jag älskar ljus. Skandinav som jag är. Ljus snö, ljus sol, levande ljus... lysande.
När det gäller mina små och stora projekt så går det långsamt frammåt... jag jobbar på, men hinner inte riktigt med allt jag skulle vilja. Och även här ligger kommunikationen lite efter, dock inte lika mycket, och jag är mån om att alltid ha dialog med andra som påverkas av mina planer. Att se vissa saker på avstånd, småflina lite överlägset och sedan utnyttja erfarenheten i sitt eget liv... tja. Jag är som jag är. Eller som det stod på min Facebook-profil igår "Du ska vara glad att det är jag som är jag". Det kan man tolka som man vill...
I övrigt... tja... har en del kul inplanerat, men lite för många saker att tänka på samtidigt, och en enveten förkylning i halsen, som är tillräckligt stark för att göra mig trött, hängig och trög, men för svag för att man ska kunna göra något åt den. Fruktansvärt irriterande.
Planerna radas upp framför mig, och tja... det finns att göra. Det finns alltid att göra.
I helgen går grannarnas flyttlass. Den tanken kan jag greppa. Det att de inte kommer bo en våning ner är svårare... och att någon annan ska flytta in... märkligt. Nåväl, jag ska i alla fall hjälpa till att bära. Fattas bara annat.
Idag kom snön tillbaka till Örebro. Ett lätt, lätt täcke, tunnt, tunnt... men ändock det lyser upp. Det är lite balsam för min själ som saknar alla julsakerna något alldeles tokigt. Jul, jul, stålande jul... ljus över hela lägenheten. Det är inte det samma utan.
Fast jag längtar lite till vår och sommar och sånt också... balkonglådor, öppet... kryddlukt... blommor, och solsken, solsken, solsken. Ja, jag älskar ljus. Skandinav som jag är. Ljus snö, ljus sol, levande ljus... lysande.
D-dag
På det där sättet som Churchill menade i vår spexproduktion... dåligt... deprimerande... osv. Kommer faktiskt inte ihåg vilka D-ord de letade upp. Strunt samma, förresten. Hur som helst har det här varit en sällsynt dålig dag. Det började med två väckarklockor som ringde alldeles för tidigt för min smak, det tog mig en timma bara att ta mig ur sängen, och sedan gick dagen bara utför.
Dock en promenad med Louise var välbehövligt, jag fick ösa ur mig lite, jag fick lite luft, och middagen är planerad. Bra alltihop.
I eftermiddag ska jag också träffa mina små blommor. Det blri också bra, även om vissa fortfarande är dåliga på att svara på mail... jaja. Folk är väl som de är.
Jag har också en hel del att gå igenom, men jag bockade av några punkter förrut, så jag kan ta det lite lugnt en stund nu.
Varm choklad och en bok. Det blir bra det.
Dock en promenad med Louise var välbehövligt, jag fick ösa ur mig lite, jag fick lite luft, och middagen är planerad. Bra alltihop.
I eftermiddag ska jag också träffa mina små blommor. Det blri också bra, även om vissa fortfarande är dåliga på att svara på mail... jaja. Folk är väl som de är.
Jag har också en hel del att gå igenom, men jag bockade av några punkter förrut, så jag kan ta det lite lugnt en stund nu.
Varm choklad och en bok. Det blir bra det.
Hur tjatig kan man vara?
Väntar, väntar, väntar... bokar, planerar, funderar.
Men hur tjatig ska man vara, hur tjatig kan man vara? Nå... väntar åtminstone till morgondagen innan jag skickar nästa tjatmail. Påminnelser är ju lagom roliga... och att hålla tonen. Det är lätt att halka fel, och slira ner bland folk som inte vet bättre. Men jag jobbar på, och tja... det blir nog bra. I sinom tid.
I'm too fast for my computer
Egentligen... nå, strunt i det. Men det där med bytande av sidor, hoppande mellan program. Och skrivande av texter. Det är lite irriternade när man måste stanna tankeflödet för att se om datorn hänger med. Det är meningen att den ska vara snabbare än så. Jag får väl börja fundera på...
Nåväl. Jag har en del planer för dagen, och för framtiden. På det stora hela tror jag att det mesta kan bli riktigt bra. Sedan har jag en del privata tankar och kommentarer om ett event på ingång. Där finns potential för en hel del spännande manövrar. Men då jag inte riktigt vet vilka som läser min blogg, förutom de som lämnar kommentarer då och då ska jag låta bli att utveckla den tanken här. Privat, är det en helt annan sak.
Människor. Jösses...
Och ibland undrar jag hur fylld av sin egen förträfflighet det är möjligt att vara. Och jag är inte perfekt jag heller, men det är mest ett spel för gallerierna. Jag försöker bara hålla modet uppe. Jag vet att jag är bra, jag måste bara tro på det också. Och kan man lura någon är det lättare att lura sig själv. Och kan man lura sig själv är det lättare att lura andra. Och till sist är det sanningen.
Nu ska jag krypa ner i badkaret och slappna av en stund... behöver sånt med ibland.
Nåväl. Jag har en del planer för dagen, och för framtiden. På det stora hela tror jag att det mesta kan bli riktigt bra. Sedan har jag en del privata tankar och kommentarer om ett event på ingång. Där finns potential för en hel del spännande manövrar. Men då jag inte riktigt vet vilka som läser min blogg, förutom de som lämnar kommentarer då och då ska jag låta bli att utveckla den tanken här. Privat, är det en helt annan sak.
Människor. Jösses...
Och ibland undrar jag hur fylld av sin egen förträfflighet det är möjligt att vara. Och jag är inte perfekt jag heller, men det är mest ett spel för gallerierna. Jag försöker bara hålla modet uppe. Jag vet att jag är bra, jag måste bara tro på det också. Och kan man lura någon är det lättare att lura sig själv. Och kan man lura sig själv är det lättare att lura andra. Och till sist är det sanningen.
Nu ska jag krypa ner i badkaret och slappna av en stund... behöver sånt med ibland.
Lugna dagar
Julen är över, och vi är inne på det nya året. Människorna tittar sig förvirrat omkring, och börjar så smått trilla in i vardagen igen. Det känns lite overkligt. Det är lite märkligt, det där med vardag. Studier för vissa... andra återvänder till sina jobb... själv känner jag mig helt off. Jag vill göra saker, jag vill... jag vet inte. Men om den energi jag lagt på en rollspelskaratär som troligen inte kommer invigas på bra länge är en ledtråd till min desperation... å andra sidan lurar kaoset precis runt hörnet. Om jag svänger åt det håller så kommer kris och panik nertrillande med lavinfart. Undviker det så länge... går omkring och funderar på de små sakerna så länge... och väntar med bävan på att hörnet ska ge vika. Stenmassor under snön gör säkert det hela så mycket bättre. Kanske hinner jag backa undan åt ett helt annat håll. Kanske. Men vem vet vad som finns där??
Gott nytt år
Det nya året har nu inletts, och redan har det bjudit på upplevelser och överraskningar. Livet är allt bra härligt.
Det börjar bli ett tag sedan jag uppdaterade här. Så nu, nu när det gamla året är till ända är det väl dags att ge plats för det nya. Först och främst... jag är tillbaka från fjällen, jag har haft en underbar vecka med vänner i en liten stuga. Det har varit skidor, rollspel och ja... mycket helt enkelt. En överraskning har berört mig mer än allt annat under veckan. Det är inte min sak att avslöja vad det handlar om, men My skrek och jag grät. I övrigt kommer nog folk förstå efter hand.
Skidåkningen var på det stora hela riktigt härligt. Dock saknade jag min familj, det är något annat att åka med familjen, där vi är en vältrimmad enhet som vet vad var och en går för, som vet vilken åkning, vilka ordningar som funkar. Många år i husvagn och i backarna sätter sina spår. Men det är roligt att åka även med andra. Själva åkningen njuter jag alltid av. Dock... mina hopplöst gamla plankor till skidor, som har hållt trofast och länge och tjänat mig väl... det börjar bli dags att byta ut dem. Min ena bindning har t.ex. gått sönder. Jag har åkt på skidorna ändå hela veckan, men... det är egentligen inte så bra. Jag hittade i alla fall den sista lilla biten igårkväll när jag lade ner skidorna efter kvällsskidåkningen. Bra backar, och jag är nöjd. Har mestadels tatt det rätt lugnt... :-)
Alltid när man kommer hem från skidsemestrar är det folk som undrar över olyckor. I backarna: 0. Vurpor var det många, men skador få. Och ingenting allvarligt. Sedan var Jacobs bil ute på ett par äventyr, ena dagen gav gaspedalen upp, och igår på vägen hem från backen fick vi knuffa upp bilen ur diket. Det var en rejäl sliring, och hjärtat bultade bra fort i kroppen... men allt väl, och inga skador.
Det var nyår det. Tack till Jacob, My, Daniel, Kenny, Louise, Niklas och Erik för veckan.
Julen tillbringades hos mina föräldrar. Den fjärde advent var vi på fika hos Gunnar och Mimmi i deras lägenhet i Kungälv, riktigt trevligt, och vi fick också träffa Mimmis kusiner. Jag är så glad över min bror, och Mimmi är en mycket trevlig tjej. De kom också och åt julmiddag och öppnade paket och sådant på juldagen. I övrigt var det mestadels lugnt i Gräfsnäs, lite promenader, lite läsande, lite pyntande av gran... lite småprataden, lite pysslande. En väldigt avslappnade jul.
När det gäller övriga uppdateringar (till exempel de utlovade tokdisplayerna) så får det anslå tills jag hittat mitt lilla anteckningsblock.
Låt oss nu se an 2009 och med förtröstan förvänta oss ett underbart år.
Det börjar bli ett tag sedan jag uppdaterade här. Så nu, nu när det gamla året är till ända är det väl dags att ge plats för det nya. Först och främst... jag är tillbaka från fjällen, jag har haft en underbar vecka med vänner i en liten stuga. Det har varit skidor, rollspel och ja... mycket helt enkelt. En överraskning har berört mig mer än allt annat under veckan. Det är inte min sak att avslöja vad det handlar om, men My skrek och jag grät. I övrigt kommer nog folk förstå efter hand.
Skidåkningen var på det stora hela riktigt härligt. Dock saknade jag min familj, det är något annat att åka med familjen, där vi är en vältrimmad enhet som vet vad var och en går för, som vet vilken åkning, vilka ordningar som funkar. Många år i husvagn och i backarna sätter sina spår. Men det är roligt att åka även med andra. Själva åkningen njuter jag alltid av. Dock... mina hopplöst gamla plankor till skidor, som har hållt trofast och länge och tjänat mig väl... det börjar bli dags att byta ut dem. Min ena bindning har t.ex. gått sönder. Jag har åkt på skidorna ändå hela veckan, men... det är egentligen inte så bra. Jag hittade i alla fall den sista lilla biten igårkväll när jag lade ner skidorna efter kvällsskidåkningen. Bra backar, och jag är nöjd. Har mestadels tatt det rätt lugnt... :-)
Alltid när man kommer hem från skidsemestrar är det folk som undrar över olyckor. I backarna: 0. Vurpor var det många, men skador få. Och ingenting allvarligt. Sedan var Jacobs bil ute på ett par äventyr, ena dagen gav gaspedalen upp, och igår på vägen hem från backen fick vi knuffa upp bilen ur diket. Det var en rejäl sliring, och hjärtat bultade bra fort i kroppen... men allt väl, och inga skador.
Det var nyår det. Tack till Jacob, My, Daniel, Kenny, Louise, Niklas och Erik för veckan.
Julen tillbringades hos mina föräldrar. Den fjärde advent var vi på fika hos Gunnar och Mimmi i deras lägenhet i Kungälv, riktigt trevligt, och vi fick också träffa Mimmis kusiner. Jag är så glad över min bror, och Mimmi är en mycket trevlig tjej. De kom också och åt julmiddag och öppnade paket och sådant på juldagen. I övrigt var det mestadels lugnt i Gräfsnäs, lite promenader, lite läsande, lite pyntande av gran... lite småprataden, lite pysslande. En väldigt avslappnade jul.
När det gäller övriga uppdateringar (till exempel de utlovade tokdisplayerna) så får det anslå tills jag hittat mitt lilla anteckningsblock.
Låt oss nu se an 2009 och med förtröstan förvänta oss ett underbart år.