Datorlös eller en studie i fiasko

Helgen den 15-16 oktober skulle jag till Stockholm. Varför? Jo, jag skulle delta i ett lajv och en förträff inför samma lajv. Förträffen var på lördagen, och själva lajvet skulle vara på söndagen. Jag hade införskaffat tågbiljetter, och på fredagkvällen så plockade jag fram allt som jag skulle tänkas behöva under helgen. På lördagmorgonen packade jag ner allt, och beslutade mig också för att ta med min dator då jag skulle åka SJ:s dubbeldäckare både dit och hem. Perfekt att ha något att roa sig med på tåget!

Väl i Stockholm är det dags att köpa mig en lunch, och en remsa till tunnelbanan. När jag ska betala för remsan så har jag inte tillräckligt med pengar på kontot. OK... hur löser jag det? Jag behöver ju ta mig till rätt del av staden... Jag kollar tavlan för avgående tåg och ser att det snart ska gå ett X2000 till Malmö. Jag ställer mig på perrongen utanför nämnda tåg, plockar upp datorn och bankdosan, loggar in på SJ:s nät och min bank och för över pengar från mitt sparkonto tilll mitt transaktionskonto. Stressen är hög då minuterna tickar väldigt mycket snabbare än bankens hemsida laddar. Jag avslutar överföringen och klickar på logga ut precis som tåget rullar iväg från perrongen. *andas ut* Går till en bankomat för att ta ut pengar, för att kontrollera att jag faktiskt har pengar på rätt konto. Det fungerar som tänkt. Går sen och köper mig en SL-remsa. Sen är det dags att ta sig till okänd mark, närmare bestämt Bredäng. Sitter på tunnelbanetåget med min väska, min påse, min handväska och min datorväska. I Bredäng plockar jag med mig allt som finns runt omkring, kollar runt mig en extra gång för att se att inget är kvarglömt, och hoppar av. På perrongen inser jag att datorväskan saknas. Någon har alltså tagit den utan att jag märkt det, någonstans mellan T-centralen och Bredäng.  Fan också. Jag pratar med spärrvakten som kontaktar föraren, men på tåget finns inte väskan kvar. Jag kontaktar polisen som ber mig komma till deras kontor på Mariatorget. Tar mig dit och gör polisanmälan. När jag går igenom vad som finns i datorväskan så... inser jag att min bankdosa ligger där. Frågar polisen om de har telefonnummret till bankerna, och under tiden som polisen kopierar upp alla papper så ringer jag till min bank för att spärra min dosa. Eftersom jag inte har någon tjänst för telefonbank så har jag egentligen inget sätt att identifiera mig, men personen jag pratar med löser situationen genom att ställa en rad ingående frågor om t.ex. vilken ort mitt konto är öppnat, vilka som var de senaste transaktionerna mm. Efter att hon på så vis försäkrat sig om att jag troligen är jag så spärrar hon min dosa, och jag kan andas ut på åtminstone den fronten. Det är dock fortfarande jobbigt att någon tagit min dator.

När jag väl är klar hos polisen så tar jag mig återigen mot Bredäng för att vara med på den där förträffen som är anledningen till att jag över huvud taget åkte på lördagen, och inte gjorde en endagsutflykt på söndagen. Dock är jag rätt uppriven och förvirrad, så det tar en stund innan jag kommer in i vad jag egentligen är där för. Nåväl, jag fick i alla fall tillfälle att småprata med trevliga människor, och lära mig känna igen en del av de personer som skulle spela karaktärer som jag skulle känna igen. När träffen är över så far Sabina och jag hem till henne. Lite mat och en klänningsstrykning senare är det dags att sova. Jag sover mycket gott och lugnt, och på söndagen tar vi oss till Skärholmen där lajvet skulle gå av stapeln. På plats är det många människor som är i full färd att byta om, fixa det sista... pynta och grejja. Lite presentationer och så drar lajvet igång med att alla familjerna anländer. Tjänarna serverar någon form av fördrink. Jag börjar må mer och mer dåligt. När alla gäster anlänt så smiter jag in på en toalett och gråter, jag mår mer och mer dåligt över min försvunna dator och känner mig mest stressad och ofokuserad. Mina tankar hoppar omkring som studsbollar och då jag funderar över min tågbiljett hem, som är bokad till tio på kvällen, så inser jag att jag har en ombokningsbar biljett. Jag kan alltså åka hem till Örebro precis när jag vill. Samtidigt som denna tanke slår mig så vaknar också övertygelsen om att jag vill åka hem omedelbart. Nu. Jag kliver ut från toaletten med den fasta föresatsen att leta reda på närmaste arrangör. Och kliver på en av dem. (Det är något med lajv och "Guds försyn" i vem man möter när.) Jag förklarar att jag måste bryta lajvet för att jag mår så dåligt över att ha blivit bestulen på min dator, och att jag bara vill hem. Jag ber henne prata med en karaktär som var viktig i min intrig, och går sedan för att hämta mina saker och smita ut. I dörren ut så hinner jag med ett samtal med de två som min karaktär borde haft mest att göra med. Skönt att kunna säga hejdå och förlåt på ett vettigt sätt.

Jag vandrar ut, och därifrån, och mot närmsta tunnelbanestation. Och jag gråter, av lättnad och sorg och oro och... tja, alla känslor som kan röra sig i en människa vid ett sådant tillfälle. Framme vid Stockholm C så inser jag att det är 20 minuter kvar till nästa tåg mot Örebro. Precis lagom för att köpa en flaska dricka och prata med SJ-personal. På tåget ringer jag Erik och talar om att jag är på väg hem. Jag har nog aldrig varit så nöjd med att ge upp och åka hem. Det var så skönt att komma hem.

Så... en översikt över helgen:

Resa till Stockholm
Syfte: delta i lajv
Reslutat: drog efter fördrinken, missade 95% av lajvet

Deltagande i förträff
Syfte: lära känna de man borde känna
Reslutat: Halvbra, var med tillräckligt för att uppnå syftet, men var både sen och distraherad

Medtagande av dator
Syfte: att ha sysselsättning på tågresorna, samt kunna läsa på om min karaktär på lördagkvällen och ev vid vidare behov
Reslutat: datorn stulen

Umgås med Sabina
Syfte: Det är trevligt
Reslutat: Det  var trevligt att träffa Sabina, men det var inte riktigt min tanke att hon skulle behöva ta hand om mig på det viset.


Känner mest att helgen var ett rejält fiasko. Inte ett totalt, det kunde varit värre. Det kunde varit bättre också.



Så nu sitter jag på Eriks netbook, som han är snäll nog att låna ut. Jag är väldigt glad för det, för jag klarar mig inte utan att ha något att jobba på. Men jag saknar min dator!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback