GSP

Vägen delar sig, och det är inte jag som bestämmer åt vilket håll jag ska gå. Jag har själv valt att gå fram till korsningen, men åt vilket håll det bär av sedan... det ligger inte i mina händer. I helgen har Unga Hörselskadade årsmöte. Det kommer bli ett riktigt spännande möte. Framförallt ska det bli spännande att se hur det går för de olika motionerna. Vägval för föreningen. Men sen, sen kommer personvalen. Jag och Susanne står mot varandra som ordförandekandidater. Det är vägval ett, för när föreningen har valt, så kommer livet förändras för den som är nya ordföranden. Mer diskussioner, mer inbjudningar, mer representation, mer planering, mer organisering. Vem vill UH ha som ordförande? Mig, med många års UH-erfarenhet? Susanne, med färre? Mig, som är 26 år? Susanne, som är 28 år? Jag - västgöte bosatt i Örebro sedan snart 8 år tillbaka? Susanne, med Dalarna som naturlig hemvist?
Jag pratade med Valberedningens sammankallande över telefon häromdagen. Detta med anledning av ett mail jag skickat dem. Jag frågade helt enkelt, rakt på sak, varför valberedningen valt Susanne som deras förslag, och inte mig. Särskilt, med tanke på att årets valberedning består av samma personer som förra året föreslog mig som ordförande när Julia plötsligt hoppade av. Att "hoppet" sen inte genomfördes... är en annan historia. Det var ett bra samtal. Och intressant. De har haft svårt att välja mellan Susanne och mig. Våra olika erfarenheter, våra olika styrkor och svagheter. Vissa fraser har dock satt sig i min hjärna, och hoppar upp med ojämna mellanrum. De ville "ge Susanne en chans". "Om hon gör bort sig..." "Du finns kvar... ett annat år..." Det är nu jag vill det här. Det är nu jag vågar satsa, vågar chansa, vill ta det. Hur mitt liv ser ut ett annat år, det vet jag inte. Vägval ett är ordförandevalet, och hur det går är det väldigt svårt att sia om.

Blir det solsken och glädje? Vilken väg leder mot vårt mål? Hur stor skillnad är det på de olika vägarna? Det är upp till årsmötet att besluta. Det finns ingen mellanväg, antingen Susanne, eller jag.

Vägval två har att göra med hur det går för den av oss som inte blir ordförande. Någon måste ju "förlora" valet. Ska man i det läget kandidera till en av platserna i Ungdomsrådet? Eller gå helt andra vägar? Själv är jag mycket kluven i frågan, det är så mycket som förändras just nu. Både på gott och ont. Och här finns så många gråzoner. Dels finns det faktum att jag kanske egentligen inte behöver ta det beslutet. Jag kan bli ordförande. Fast jag kommer ju få frågan om hur jag ställer mig efter en eventuell förlust, och det dagen innan valen sker. Kanske ska jag helt enkelt se hur diskussionerna går under mötet, det finns några frågor som jag bryr mig särskilt mycket om. Det finns vissa saker jag hellre står för än andra. Och även om jag skulle ställa upp som ledamot till Ungdomsrådet så är det ju inte säkert att jag blir vald. Även om jag blivit det alla andra gånger jag ställt upp. Vägval två är luftigare, och har mer alternativ.

Kanske kan man gå rätt fram, mellan vägarna? Eller? Sicksacka mellan träden? Eller kanske försvinna åt ett helt nytt håll. Ingenting är omöjligt, och vi lever i en föränderlig värld.

Vägval är spännande. Jag har gått fram till korsningen, men vilket håll svänger verkligheten åt? Vilken väg leder till mina drömmars mål? Och finns det rätt och fel väg? Kanske kan man komma dit man vill oavsett väg. Kanske kan "fel" väg visa sig leda mycket mera rätt än den väg man från början ville gå?

Jag vet inte. Framtiden är höljd i aska, eller dimma, eller kanske döljer det sig i knopparna som ska bli löv. Kanske finns den i solglimten i kanten på ett blad. Kanske borde jag inte fundera på saker fullt så mycket. Det blir som det blir ändå.

Helgen kommer bli spännande. Mycket spännande. Intensiteten i mitt fokus skulle skrämma de flesta. Om de kunde se, om de kunde känna... Men, jag är lugn. Också. På söndag vet vi. På söndag avgörs många vägval. Både när det gäller personvalen, och en massa andra frågor. Framtiden, här kommer vi!