Post spexum

Åh, årets Örebrospex har varit helt fantastiskt att arbeta med. Och många timmar har det blivit. Mycket ångest, massor av glädje, och vilka härliga, hjälpsamma människor det är. Saker liksom bara fixar sig. Hinner du...? Kan du...? Om vi gör så här... funkar det? Och till sist så klaffar allt. Och musiken drar igång, och hjärtat jublar. Äntligen premiär, äntligen föreställning, äntligen... vi har fått stående ovationer, gud vad häftigt det är. Vi har nästan fyllt aulan. Vi har hjälpt varandra, och delat på allt. Vi har varit sjuka. Och dedikationsnivån på årets spexare är helt otrolig. Det behövs någon som... och där finns någon. Det är klart, jag hade gärna önskat mig några till som hjälpte till lite här och där... särskilt biljettförsäljningen, och entrén. Men när man har skådisar som stukar foten, men dansar ändå (inklusive hoppande), inhoppare som verkligen lyser på scenen, chefer som fixar gratisfärg till skärmarna... och folk som jobbar och sliter mer än vad de mår bra av. Det är en märklig känsla att vara ledare för en sådan här produktion. Stolthet över vad vi åstakommit, och över alla dem som gjort det hela ja. Men också skräck... över hur långt en del är villiga att gå. Jag har seriöst beordrat sjuka att stanna hemma och inte spexa. Jag har försökt att vara uppmuntrande och inspirerande. Och på sluttjutet, trots många tal och annat, så var det vissa saker som jag verkligen behövde säga. Snacka om att sluta på topp. En 40-50 medlemmar som har förverkligat min vision, min dröm. Det är stort, det är coolt. Det är ojämförligt. Det här året kommer för alltid leva i mitt hjärta som det verkliga måttet på kärlek.

Det här är året då:
alla skådisar, och delar av bandet och backstage var sjuka, men körde ändå.
mitt och Niklas synopsis blev till ett manus som blev till en produktion
jag återinträdde i manusgruppen, så roligt
jag på en gång jag såg årets skådisar insåg precis varför just de blivit uttagna till sina roller
alla ansträngde sig för att göra så bra som möjligt, så billigt som möjligt
vi oroade oss över ekonomin och funderade på att sälja av gamla kostymer
vi hade inhoppare som var förberedda på att köra vissa roller, men som fick köra fler föreställningar än förväntat
vi hade för många Erik, och alla var där varenda kväll
vi klarade oss utan PR-chef, och tappade vår sminkchef

Bland annat... så mycket som hänt, en hel del som kunde gjorts bättre. Men så bra det blev. Och, åh, så jag älskar er alla.

Nu är jag post spexum. Det känns märkligt. Min hjärna planerar fortfarande för nästa föreställning, innan jag kommer på att det inte blir förrens i höst. Jag funderar på så många saker. Och jag känner så ofantligt mycket kärlek.

En del saker hade man kunnat klara sig utan. Sjukdomen som spridit sig runt greenroom har liksom inte varit rolig. Folk har mått otroligt dåligt. Själv låg jag utslagen ett par dagar, och knarkade mig igenom ett par föreställningar. Nu är det bara hostan kvar som påminner om det som på Facebook kommit att kallas "den fruktade spexförkylningen". Slem, slem, slem är inte kul. Jag vet inte om det är någon som på riktigt klarat sig helt undan spexsjukan. En del höll ut bra länge, men en efter en har dukat under för sjukdom. Tråkigt. Det är ju bra tur att man blir frisk igen.

Planen för eftermiddagen blir att krypa ner i badkaret med en bok i logistik. Och ikväll ska jag ringa min yngsta kusin, som idag fyller 23, och dessutom får tillgång till en lägenhet i Alingsås. Måste ju höra hur läget är :-) Och gratta!

Ska försöka planera in en tur till Gräfsnäs nån helg... och kanske en till Uppsala också. Och tja... fortsätta pyssla hemma, packa upp lådor, fixa, söka lite jobb... allt blir bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback