Föreningsliv är en spännande företeelse
Det blev inget kostymande i förrgår. Vi kunde nämligen inte komma in i vår lokal, eftersom polisen spärrat av. Det var precis ovanför vår trappa som det hände, mordet. Konstigt känns det. Det är många som reagerat på olika sätt. För mig känns det mest overkligt. Tror det är likadant för andra också. Sett ur föreningens synpunkt är det polisavspärrningen som är ett problem. Vi kommer inte in i vår kostymlokal, och således inte heller i vårt KM-förråd. Fast det borde vi väl kunna nu?
Förutom DEN sortens spänning, som ändå är rätt extrem, och ganska overklig även om det verkligen hände så finner jag det spännande att se förberedelserna för kvällens fest (japp, helt annat ämne) så här lite från sidan av. Prinskorvar, bröd, transporter, nycklar, alkohol, toastmastrar, planering, när man ställer frågor, till vem och på vilket sätt. Jag har aldrig sett någonting så nära och samtidigt kännt mig så distansierad. Med den fasta föresatsen att inte ta på mig något som jag inte är redo att göra så har jag hållt min inblandning så icke-existerande jag kunnat. Förutom plankande av första planerningsmötets andra halva och besvarandet av vissa direkta frågor. Min hand är inte bara osynlig, den är obefintlig. Mina ord däremot (har jag en känsla av) ekar mellan de individer som har både händer, armar och framförallt tankar djupt nedgrävda i projektet.
Borde filosofera lite över vad som egentligen kan betecknas som ett projekt nån dag. Nu tänker jag ägna mig åt att ligga i blöt. Ett badkarsbad på det här!
Kommentarer
Trackback