GSP

Nu vet jag inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mig. Det kommer många, många mail... och det ska vara möten... aktiviteter... ja. Jag känner mest att jag bara längtar hem. Vill ta det lugnt. Vill... ska ringa Gräfsnäs ikväll... behöver prata om den senaste utvecklingen, samt höra de käras röst. Funderar på att ta ett varv telefonsamtal över gränsen också... släkten.

I Örebro är det bara grått idag. Vuxendagiset har visserligen trevlig stämning, men... jag kan komma på så många bättre sätt att tillbringa tiden. Nå... det är i alla fall vuxendagis och inte ungdomsövervakning. Och det är ju positivt.

Igår... det var en i min grupp som fått ett papper. Jag uppfattade inte riktigt varifrån hon fått det, däremot kände jag igen den arrangör det hänvisas till. Så jag har ett litet minidilemma på hur medmänsklig jag borde vara. Arrangören är definitivt inget jag vill utsätta folk flest för... men just den här kvinnan är så oerhört irriterande. Och gnällig. Hon skulle passa som handen i handsken, hon skulle nämligen få något riktigt att gnälla över då. Men får man tänka så elakt? Och för övrigt... om jag inget säger... så har jag inget sagt. Men om jag säger något, och hon sedan blir dittvingad av Arbetsförmedlingen? Då kommer hon ju gå in med negativ inställning, och det blir definitivt inget bättre av. Men om hon kan undvika stället...? Hittills har jag i alla fall inget sagt. På gott eller ont.

Livet är... märkligt.

Det händer mycket, men inget har struktur. Eller inget... väldigt lite i alla fall. Eller det är luddiga strukturer som kan rasa ihop i ett moln av damm... allt ruckar på allt annat och inget är fast. Livet på ett gungfly.

HUR gick det här till?

Vill bara bort.

Drömmen: Ett jobb. Och jo, jag tror det är möjligt.