Vad kan man säga?

Jag kanske... alltså...
Jag väntade och väntade, samtidigt som annat pressade på. Jag höll ut så länge som möjligt, och till sist så bara... ett mail, och så fullkomlig tystnad. Jag var tvungen. Det fanns ingen annan möjlighet.
Hur jag ska göra med en del andra saker på grund av det här vet jag inte.

Jag har faktiskt ett liv.

Och jag behövs, ibland passar det jag vill och det jag borde inte ihop. Eller för all del det jag borde med det jag också borde.

Nu... fixa en del till, fortfarande under fullkomlig tystnad. Jag nås inte på mobil eller telefon, och jag är inte vid min MSN...

Det finns mycket man kan säga. Inget räcker till.








Nåväl........... det ordnar sig. Det också.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback