Känner du dig nöjd nu? @SJ
Jag har pendlat i snart ett år nu. Många av resorna mellan Uppsala och Stockholm. Imorse blev jag dock lite faschinerad över tågpersonalens agerande. Kvinnan var mycket vänlig, men... lite övernitisk kanske. 7.30 går det ett direkttåg från Uppsala till Stockholm, detta tåg är mycket populärt, och oftast mer fullt än det borde. Det är svårt att hitta sittplatser många gånger. Jag har därför lagt mig till med strategin att gå igenom alla vagnarna för att leta platser, och hittar jag inga platser så sätter jag mig i trappan bortanför första vagnen. Den vagnen är för övrigt första klass. Detta har fungerat mycket bra, då jag får sitta ner, och det är hyfsat lugnt, bara tåget som skrammlar. Idag tyckte dock biljettkontrollanten att jag skulle flytta på mig, då jag satt i förstaklassvagnen, och det skulle jag inte göra, eftersom de som köpt förstaklassbiljetter betalt så mycket mer. Två saker slår mig i detta läge, är verkligen en plats i trappan, utanför dörrarna till alla sittplatser en del av förstaklass-upplevelsen? Och varför har det gått bra att sitta där så många andra morgonar? Nå, för att flytta mig från min plats i trappan och ta mig ut ur förstaklassvagnen var jag tvungen att gå genom hela förstaklass. Min tolkning är att jag nog störde deras upplevelse mer genom att vandra genom vagnen än genom att sitta utanför synhåll i en trapp, men jag kan ju ha fel. När jag tagit mig in i nästa vagn ställer jag mig nånstans mitt i (vi hade i alla fall åkt över halva sträckan). Jag lägger då märke till att de fyra-fem personer som jag klivit över som satt i gången till förstaklass är kvar där. De måste alltså köpt förstaklassbiljetter. Jag har återigen fått bekräftelse på den slutsats jag drog i vintras, det är verkligen inte värt att köpa förstaklass på pendeltågen mellan Uppsala och Stockholm. Det är inte ens säkert att man får sittplatser. Jag tänkte avsluta med ett par frågor till dig som kontrollerade min biljett:
Känner du dig nöjd nu? Känner du att du genomfört ditt arbete på ett meningsfullt sätt?
Och till er som betalt dyra pengar för att åka i första klass och som jag klev över: förlåt att jag störde er förstaklassupplevelse, det var inte min mening.
Läs även andra bloggares åsikter om sj, tågpersonal, första klass, andra klass
Känner du dig nöjd nu? Känner du att du genomfört ditt arbete på ett meningsfullt sätt?
Och till er som betalt dyra pengar för att åka i första klass och som jag klev över: förlåt att jag störde er förstaklassupplevelse, det var inte min mening.
Läs även andra bloggares åsikter om sj, tågpersonal, första klass, andra klass
Mardröm
Jag vaknade i natt/i morse (vid typ 3-4 på morgonen) från en så läskig dröm. Någon som sysslar med drömanalyser där ute?
Jag var hemma i Gräfsnäs för att jag och mina föräldrar skulle på Lottas bröllop. Den Lotta som är uppvuxen i Gräfsnäs då... ingen annan av Lottorna jag känner. Vi förberedde oss i godan ro hemma, och det var sommar och solsken som det ska vara i Gräfsnäs. Bröllopet skulle vara längs standen nånstans, så vi gick hemifrån. Sen var vi på något vis vid någon lägergård, och det var inte längre Lottas bröllop, det var Emmas. Och jag träffade massa gamla klasskamrater och Therese K skulle vara brudtärna. Nästan ingen av mina gamla klasskamrater kände igen mig, för jag nu har jag självförtroende. Jag bara skrattade åt dem och sa vem jag var. Sen började alla röra sig mot vigselplatsen, och jag skulle bara lägga undan en väska i rummet som jag skulle sova i. När jag kom in i huset var det leriga fotspår överallt, och jag blev irriterad, för vi skulle städa efter oss själva. De leriga fotspåren ledde dessutom in i rummet där jag och tre till skulle sova, vilket höjde irritationsnivån ytterligare ett snäpp. Jag kommer in, slänger ifrån mig väskan, och tittar rakt in i en pistolmynning. Två mycket nervösa unga grabbar med SD-åsikter hotar mig, och jag är mest nervös för att jag ska råka skrämma dem så att de gör nått dumt snarare än att de skulle vilja skada mig på riktigt. På något vis lyckas jag prata mig ur det värsta av situationen, men när jag vägrar att ge dem min handväska så blir de arga och hetsar upp sig igen. (Jag kan inte ge dem handväskan för jag har med massa dyr hörteknik.) Jag försöker lugna dem igen, samtidigt som jag känner hur klockan går och att jag missat hela vigseln. Halvt gråtfärdig så ber jag dem att bara låta mig gå så jag kan åka hem till Örebro. Då blir de förvirrade, och efter att jag förklarat att jag faktiskt inte bor i Gräfsnäs och inte har gjort det på många år, utan i Örebro så tycker de att jag inte är ett hot. Jag ser att de är redo att låta mig gå, men är rädda för om jag ska gå till polisen, så jag föreslår att vi helt enkelt ska glömma att det hela har hänt. Sen kommer jag ut, möter Erik och ser att det brinner längre ner längs vägen. Och där ungefär vaknade jag...
Så.... hur ska man tolka den drömmen? Några förslag?
Läs även andra bloggares åsikter om dröm, drömmar, drömtydning, mardröm
Ovissheten och väntan
I onsdags var jag med på en massa intervjuer, med personer som sökt mitt jobb. Det var både personer som jag sedan tidigare visste vilka de var, och andra. Det var bra intervjuer, och många goda intryck. Och många kloka tankar som jag hoppas att AU tar med sig i arbetet med UH framöver. Jag vet att de skulle ringa runt till referenserna i slutet på förra veckan, men vad är det som händer nu? När kommer det slutgiltliga beslutet? Har de tänkt på tillträdesdatum och kontraktskrivande? Och hur ska jag planera min kvarvarande arbetstid för att överlämningen ska bli så smidig som möjligt? Samtidigt tar jobbet i Örebro upp mer och mer av min uppmärksamhet. Det ska bli skönt att komma hem, skönt att fokusera mina krafter. Och roligt. Just nu är jag dock mest nervös. Kommer det bli en period utan någon på min plats? Kommer de be mig jobba mer? Jag vill planera! OK, jaja... det kommer väl, så småningom.
På väg till jobbet imorse så mötte jag en ...
På väg till jobbet imorse så mötte jag en barbiedocka från 70-talet. På väg från jobbet mötte jag en nunna i neonfärg. Sthlm känns verklighetsfrämmande just nu.