Idag.
En månad kvar till jul, och ja... Idag.
Det är mycket svårare att skriva en ansökan till ett jobb man faktist vill ha
... särskilt när man tänkt en bra stund, och sedan fattat ett medvetet beslut. Krångligt det där med ansökningar....
En annan sak som är krånglig när man ska skriva ansökningar är när man råkar känna den/de som ska läsa den. Kommer det jag skriver förändra deras bild av mig? Spelar det alls någon roll vad jag skriver? Har de redan bestämt sig? Vad ska jag ta med? Ah, det är jobbigt att söka jobb. Jobbigt, som i påfrestande, inte som i tungt.
Jaja, det värsta som kan hända är ju fortfarande att man inte får jobbet. Även om det känns annorlunda nu.
Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag bestämde mig. Att fatta välgrundade beslut är ändå rätt skönt.
En annan sak som är krånglig när man ska skriva ansökningar är när man råkar känna den/de som ska läsa den. Kommer det jag skriver förändra deras bild av mig? Spelar det alls någon roll vad jag skriver? Har de redan bestämt sig? Vad ska jag ta med? Ah, det är jobbigt att söka jobb. Jobbigt, som i påfrestande, inte som i tungt.
Jaja, det värsta som kan hända är ju fortfarande att man inte får jobbet. Även om det känns annorlunda nu.
Jag visste ju vad jag gav mig in på när jag bestämde mig. Att fatta välgrundade beslut är ändå rätt skönt.
Allt det där som inte syns
Det är mycket runt omkring. Alla dessa fantastiska människor som man bryr sig om. Jag blir ledsen när folk omkring mig mår dåligt. Jag lever i den lite naiva verkligheten där jag vill att alla ska må bra. Jag vet ju rent intellektuellt att det inte kan vara så, men med känslorna är det annorlunda. Det skär sakt in i hjärtat när jag vet att någon inte mår bra, inte är nöjd med sig själv eller sitt liv. Och jag vill så gärna göra något. Göra skillnad, men jag vet inte hur. Jag försöker finnas där, jag försöker vara öppen... men det känns inte tillräckligt. Jag antar att jag skulle kunna vara mera påträngande, men jag har svårt för det. Jag har kanske allt för mycket respekt för personlig integritet. Eller så är det för att jag själv bara vill stänga in mig och vara ensam när jag mår dåligt. Och så komma ut efteråt. Jag är inte typen som gråter ut i någons armar, jag är typen som gömmer mig i ett mörkt hörn där ingen kan se mig. Jag antar att det är bra att känna sig själv, men det sägs ju att "som man känner sig själv känner man andra", och jag vet att alla inte fungerar som jag. Jag vet att det finns massor av människor som behöver en famn att gråta ut i. Jag vill bara ha sagt att jag bryr mig, jag försöker visa det på vad sätt jag kan, och jag finns här.