GSP

Jag har börjat betrakta vissa individer i min omgivning allt mer cyniskt. Från att förut ha varit härliga, engagerade människor så ser jag nu mest bara tröttsam naivitet. Det är verkligen jättetråkigt, och jag funderar på varför min syn på dem förändrat, för de är likadana nu som de var då. Kanske är det att jag sett mer av de där rosafluffiga drömsidorna, kanske är det det att jag själv är inne i en så fruktansvärt realitetsförankrad period. Mina dagdrömmar har också attackerat av en ovälkommen realitetsförankring, men jag försöker göra det bästa av situationen. Det irriterar mig att jag tänker illa om människor som det egentligen inte är något fel på. Egentligen är det jättebra att de faktiskt tror på allt det de säger och gör. Jag kan tänka mig att det finns ännu mer cyniska människor runt omkring som har en hel del åsikter om mina engagemang, och det jag brinner för. Och ändå... varför blir jag så irriterad på vissa sorters uttalanden? I ett fall vet jag mycket väl vad jag irriterar mig på. Det där att ta vilket fenomen som helst och förklara att det är ett bevis för ... ja, det som den här människan brinner för just nu. Vilket fenomen som helst, oavsett hur långsökt. Oavsett kontext ska allt innehåll flyttas till en helt annan kontext, och plötsligt stå för helt andra värderingar. OK för att brinna för något, men det är hopplöst trångsynt att inte kunna se att människor kan ha andra alternativ, och fortfarande inte vara onda. Var och en måste ju få utgå från sin egen verklighet, annars kommer man ingen vart. Naivt och trångsynt kallar jag det. Tröttsamt och barnsligt är det också. Det är bra att engagera sig och vilja saker, men kan man inte se från andra håll än sitt eget, då blir det ingenting alls. Det är därför jag känner mig så cynisk. Och sen spiller känslorna av sig på besläktade själar, som egentligen inte trillat i den fällan. Fan också. Jag vill ju väl. Egentligen. Och att uppmuntra... tur att det här handlar om individer som jag inte träffar så ofta. Då hinner jag lugna ner mig tills vi ses, och vara den jag egentligen är. Jag är ju idealist på så vis att jag tror på de ideella krafterna, och engagemanget i de enskilda individerna och förmågan att tillsammans utföra stordåd. En idé som många sluter upp kring kan spränga verkligheter. Det tror jag på. Benhårt. När jag inte bara är en trött realist som cynsikt ser på vilsegångna själars fåfänga strävanden mot mål de inte kan se.

Av någon anledning fastnade jag för denna dikt av Gustaf Fröding:
(kanske passar den sammanhanget)