Drygt fyra dygns tortyr är över - eller en vecka blir en väldig massa text

Jo... så här är det... jag skulle på allergiutredning idag, och fick order om att inte äta någon medicin fem dagar innan utredningen. Problemet var dock att det sammanföll med Londonresan, så jag har inte varit så lite irriterad under dagarna som gått. Min hud har alltså varit irriterad, jag har gjort mitt bästa för att hålla humöret uppe, även om min medhavda dagbok bär vitnesbörd om en del dippar. Dag 1 utan mediciner gick rätt bra, i stort sett inga besvär, men det började krypa i skinnet frammåt kvällen, och jag visste vad som var på gång. Dag två hade jag kliande utslag, som stadigt har ökat i mängd och kraft ända tills jag äntligen fick inmundiga medicin idag. Hallelulja. När jag kom hem påpekade min sambo att jag var synbart mindre utan alla dessa röda, svullna blemmor över hela kroppen. Så nu glädjs jag åt de små glädjeämnena, som förmågan att gå utan att riva innanlåren till blods, eller förmågan att ha kläder på kroppen utan att bli tokig... sånt.

Själva Londonresan då...

Jag åkte på tisdag kväll till Arlanda, där "hela" Förbundsstyrelsen skulle bo på ett hotell. Hela visade sig dock på morgonen vara en sanning med modifikation. Stockholmarna droppade in vid gaten... senare. Hotellet var väl rätt ok, de hade framförallt det trevliga i att taklampan kunde släckas från sängen. Hur skönt som helst. På onsdagen vart det tidig morgon, frukost i "frukostmatsalen" ovanför trappan i hotellets lobby, och sedan avfärd till Arlanda och incheckningsprocedurerna. Det är nu också procedurer av alla de slag... jag har ingen aning om på hur många ställen som jag visade mitt pass under hela processen. Dock är jag framförallt synnerligen nöjd med att jag lyckades packa allt mitt bagage i en rygsäck som jag kunde ta med som handbagage. Rätt skönt att alltid ha sakerna under uppsikt. I säkerhetskontrollen upptäckte jag att mitt bälte inte är fullt lika fuskigt som jag trott, spännet fick metalldetektorerna att reagera. Så jag fick sprida på benen och vänta på undersökning med en stav som de förde längs kroppen. Jaja... Jag är glad att det hände i Sverige. Väl på planet visade det sig att jag fått plats vid en av nödutgångarna (över vingen), och det innebar extra benutrymme. Särskilt som man inte fick ha väskor där under start och landning, och jag således bara lät väskan ligga ovanför. Flygturen gick väl bra, förutom att jag fortfarande inte är så förtjust i det där med starter och landningar. Det var dock rätt lugnt. Jag har definitivt varit med om värre.

På Heathrow möttes vi upp av en liten dam i starkt lila kavaj, och sedan transporterades vi med buss till hotellet. Där lotsades vi runt lite då det visade sig att vi inte kunde checka in när vi kom så tog sig många en promenad. Jag var trött, och hade jobbig hud, så jag tog det lugnt i en skinnfotölj jag hittade en trappa ovanför lobbyn. Sedan drog i alla fall styrelsemötet (som ändå var själva själet till resan) igång. Styrelsemötet var väl som HRFs möten brukar vara. Man går igenom punkt för punkt, de har en trevlig stämning sig emellan, det tas pauser ibland, det diskuteras, det frågas, och det beslutas nästan alltid som i beredningen. Intressant det där. Eftersom vi inte fick checka in innan lunch, som det var tänkt så befann sig all packning inlåst i ett för ändamålet avsett utrymme. Det gjorde mina anteckningsstrategier lite förvirrade, men jag tror nog jag ska få koll på det hela. Utrymmet var för övrigt i princip en inbuktning i ytterväggen (utifrån) med gallergrind för. När man väl fick checka in visade sig dock rummet vara... tja... litet. Jag som bara hade en ensam väska, hade plats att röra mig på... men jag vet inte riktigt hur det var för alla andra. Jag kan dock tänka mig... en detalj jag uppskattade här var att duschen hade en synnerligen hög tröskel. Åtminstone ett par-tre decimeter. Ingen risk för vattenpölar över hela golvet efter en dusch, alltså. Tycker jag är bra, för jag tycker inte om att bli blöt om fötterna när jag väl är torr och påklädd. Middag åt vi på en fransk restaurang. Mängden mat var i underkant av vad jag hade velat ha, och till huvudrätten saknade jag potatis något fruktansvärt. Hade varit så gott till. Eller åtminstone lite ris eller pasta... men neej... nåväl. Det som fanns var gott. Toaletten där hade de för övrigt på typ tredje-fjärde våningen. Vansinnig mängd trappor. Och eftersom konferensrummet där vi hade styrelsemöte låg i källaren på hotellet (också en enorm mängd trappor, som aldrig tog slut, men som svängde åt en hel massa olika håll på vägen ner) så kan man nog säga att åtminstone gå-i-trapp-musklerna är nöjda med resan. Efter middagen var det sovdags. Välbehövligt, då man dels gick upp tidigt, och sedan höll igång en hel dag på en annan tidszon. (Nej, det skiljet inte mer än en timma, men den timman kändes i kroppen när man gått upp innan fem på morgonen - svensk tid, och la sig efter 22 - engelsk tid. Många vakna timmar blir det...) Innan middagen hann vi också med en av de mest komprimerade turistturerna jag någonsin varit på. Vi följde väl valda gator, fick några väl valda kända London-turistmål utpekade, och tog sedan Tunnelbanan till restauranden. Själv tyckte jag promenaden var rätt lagom i både takt och längs, men det hade varit trevligt att strosa där någon gång, och kanske kunna hitta mindre traffikerkade leder...

Torsdag var det väckarklocka på igen, för orientering till frukostmatsalen som visade sig vara samma som gårdagens lunchmatsal. Frukosten var väl det jag hade svårast för på resan. Jag hade svårt att få ihop en vettig frukost som magen kände sig nöjd med. De fettdrypande giffelliknanade sakerna fick jag inte genom munnen, de stekta sakerna undvek jag med kraft, och tja... jag lyckades i alla fall hitta lite youghurt, flingor och frukt. Inte riktigt så stadig som jag hade velat ha det, men ok då. Nu hade mina kliande prickar också börjat bli märkbara för omvärlden, och jag fick några frågor av folk i närheten. De är så söta, och de bryr sig. Nå, efter frukosten var det busstur till Nottingham (vad associerar du det till?) som gällde. Bussturen hade dock vissa... brister. Bussen var sen till hotellet för hämtningen, och senare och senare blev det. Programmet i Nottingham fick redigeras efterhand under dagen. Inte alls som tänkt. Nå, väl framme fick vi i alla fall en dryg timmas genomgång av vad de gör på en typ CI-klinik där. De kallar det program. Det var mycket intressant att lyssna på, synd bara att det blev så kort. Därefter var tanken att bussen (jo, samma som tog oss till Nottingham) skulle ta oss till ett annat ställe där vi skulle äta lunch, och spana in även deras verksamhet. Det visade sig dock att busschauffören inte hittade dit, så han släppte helt enkelt av oss vid ett sjukhus. När vi väl hittat var han parkerat, vill säga. Lotta sprang i alla fall in i sjukhuset för att fråga vart vi faktiskt skulle, medans alla andra myllrad omkring lite. Efter utförliga instruktioner hamnade vi rätt, och där stod maten och väntade på oss. Definitivit uppskattat. Av samtliga. Så vi tog mat, gick in i samlingsrummet, och fick höra en ny verksamhetspresentation. Den här gången av The Ear Foundation, som är en välgörenhetsorganisation. MYCKET intressant att lyssna på, särskilt som det nyligen kommit ut en artikel om dem i Sverige, som inte alls var populär hos dem som presenterade verksamheten. Och mycket frågor som ställdes, och mycket som var intressant att höra. Även hit var vi naturligvit sena, och tiden räckte inte till som man hade velat, men vi satte oss i alla fall ytterligare en gång i bussen, och for tillbaka till London. Till hotellet var vi faktiskt i tid, så det fanns tid att gå upp på rummet, spola av ett lager klåda, och sedan gå ner till Lobbyn för genomsam promenad till middagsrestaurangen, som den här kvällen var italiensk. Mycket god mat, med potatis, och en väldigt trevlig ände av bordet. Jag säger bara Grappa. Efter middagen bröt jag upp med det första gänget, för att gå hem och sova. Den här gången vågade jag mig dock på att dra igång TVn för att se vad som visades. Av någon anledning fastnade jag på en dokusåpa betitlad "When women rules the world" där jag såg nästan hela slutet av vad som borde vara sista programet för säsongen. Uppsummeringen orkade jag inte med, då jag dels var trött, och dels inte särskilt intresserad.

fredagen var det morgon och frukost igen, och sedan styrelsemötets andra halva. Även denna gång var vi i ett konferensrum i den djupa källaren med de många, långa och förvirrande vridna trapporna. Efter lunch hanns det med en promenad, och jag köpte en bok som jag VERKLIGEN ser fram emot att läsa. Roligt, roligt. Efter lunch hade vi kort möte, och avslutande, innan vi packade in oss i ytterligare en buss för avfärd mot flygplatsen. På flygplatsen... där hade de också en massa... intressanta processer, särskilt i säkerhetskontrollen. Framförallt var jag glad att jag visste att mitt bälte gav utslag, för då kunde jag skicka det med handbagaget på det löpande bandet, och slapp den fördjupade kontrollen som en del genomgick... DE säkerhetkontrollanterna klappade verkligen omkring på folk med händerna i sökandet efter olagligheter. Dock stoppades min väska, och det blev en utdragen process innan jag fick den tillbaka. De tog min vattenflaska, och jag hade uppenbarligen glömt en sax i necesären. Så en kontrollant rotade igenom min väska, och tog de förbjudna sakerna. Andra fick svårare att få tillbaka väskan, det hittades äppelskruttar... ja... tidskrävande. Innanför spärrarna var det ett enormt område tillägnat tax-free, och lite barer, restaurangliknande fikaställen och sånt. Här passade jag på att köpa mig en ny vattenflaska (för den är säkert så mycket mindre farlig än den som säkerhetsvakten tog) och en löjligt dyr macka så jag skulle stå mig över flygturen. På flyget hade jag återigen fått plats över vingen, men denna gång bad dock skrivtolkarna att få byta, och då de båda är två meter långa, och har ruskigt långa ben så tyckte jag att det var mycket rimligt. Resan hel gick bra, jag satt och lästa, och både landning och start var helt ok. Väl i Sverige och Arlanda var det bara att återvända till hotellet, och säga god natt till de andra. Skönt att få sova.

Lördag, hemresa till Örebro igen. Var skönt att komma hem, men hade önskat att jag kunnat visa min uppskattning och kärlek bättre, men vid det här laget var hela jag en enda stor kliande prick, så det var tortyr att ens ha kläder på. Inte riktigt rätt tillfälle för kramar och sånt. Tog en lugn dag, läste mest.

Igår var också en lugn dag, och lite rollspel på kvällen. Jag vägrade dock fortfarande kläder, så jag hade nattlinne och morgonrock som var nästan mjuk nog att klara sig mot huden.

Idag... allergiundersökningen. På kallelsen stod att den skulle ta 45 minuter. Det gjorde den INTE, kan jag meddela. Det första som händer när jag kommer in är att sköterskan meddelar att man inte kan göra pricktest på mig, eftersom jag redan är prickig. Det var ju det jag sa skulle hända om jag slutade med mediciner. Nå, hon tog blodprov istället, och det ordnades och grejades en del. Jag fick träffa läkare, jag fick göra blodtryckstest, jag fick blåsa i nån grej som skulle testa lungkapacitet (vill inte riktigt veta hur det är med just det), och så där... i slutändan kom de på att de behövde ha mera blod, så de skulle ta ett prov till. Då var det det där problemet med att mina blodådror tenderar att vara... eh... aningens svåra att hitta. Den enda som sköterskan kund hitta var där det redan tagits ett prov. Jag bet ihop när hon stack nålen genom blåmärke och annat... och tja... hon kunde inte få ut något blod. Nehe... då fick de uppenbarligen ta ett prov i "fingret" istället. Varför hon sa så vet jag inte, för hon tog provet på baksidan av min hand. Det var dock först när jag kom hem som jag insåg att det andra provet togs efter att jag fått mediciner, vilket innebär att det kanske inte kan användas som det är tänkt. Med tanke på hur noga det var innan att jag skulle vara medicinfri. Det är det ju egentligen inte mitt jobb att tänka på, men... eh? Jag är rädd för det där jäkla stickandet, jag mår inte bra av blodtrycksfallet, och det är inte mitt jobb att tänka på det... borde jag ringa dem? När de väl var klara med mig gick jag i alla fall ner till apoteket för att hämta ut medicin, samt köpa något att smörja in mig med. När jag var klar med detta (apoteket gick fort) var klockan kvart över 11. Kvart över 8 började undersökningen, och 45 minuter visade sig vara tre timmar.

Hem för lunch, sedan maila försenat, och nu efter denna uppdatering är det dags att söka några jobb innan det är dags att gå ner till spexets årsmöte.

Mycket är det ibland.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback