Man borde väl...

Det har gått en vecka sedan mastodontinlägget. Några uppdateringar har jag gjort sedan dess, men nu känns det som att det är dags att samla ihop intrycken från helgen. Spex är en väldigt spännande konstform, och så här under föreställningsperioden sliter vi alla mer än vi mår bra av. För en fritidssysselsättning.

Nåväl.

I onsdags hade vi KM-möte för att planera den här helgen. Riktigt skönt, vi hade näst intill allt planerat, och det var genomtänkta planer. Det var en hållbar planering. I torsdags var jag och Sara och handlade. Oh... kom just på.. torsdagen förtjänar egentligen ett eget inlägg. Jag hade ju tänkt att det här skulle handla om bara helgen, men ok, vi tar torsdagen först.

Torsdag
Dagen började lite svajigt, men jag kom i alla fall i väg till hudvårdskliniken för den avtalade tiden där. USÖ är ju ett universitetssjukhus, och på varenda kallelse därifrån står det någon formulering om undervisning... i torsdags fick jag faktiskt träffa någon som var i utbildning. Bra tycker jag. Nå... jag fick beskriva symptom, hur länge det varar... sådant. Och en massa frågor att svara på, hur det yttrar sig, hur länge... och en del frågor om vanor etc... och ibland hejdade sig läkaren för att ställa frågor till sin elev. Och som vanligt på det där stället så avslutades besöket med blodprov. Jag hatar det verkligen... den här gången var värre än det varit på länge. Den första sjuksköterskan hittade inga blodådror i något av mina armveck, så hon hämtade en äldre kollega. Efter en del rumstrerande stack de mig i vänster hand. Först den vanliga obehagskänslan, det ont man väntar sig... och plötslit en hel massa smärta. Under mina inte helt artikulerade förklaringar om hur ont det gjorde tror jag att jag hörde något om att "det kommer inget blod". Så... de tog nålen och stack mig i höger hand istället. Där lyckades de dock tappa mig på blod, med bara det normala obehaget och ontet. Plus då ett obehagligt bultande i vänsterhanden. Inte roligt. Omplåstrade etc vandrade jag till Arbetsförmedlingen för att få lite signaturer. Herregud vad jag hatar det stället, mer och mer ovilja ju mer kontakter jag har med dem. Dock fick jag det jag skulle ha. Sedan till Lindex för att hittar strumpeband...

Sedan, på eftermiddagen var jag iväg och handlade med Sara. Då började telefonen gå, med folk som ville saker... mat, föreläsning... Föreläsningshistorien för övrigt. Passar inte alls in bland allt spexande, så det var lite olägligt. Men jag pratade i alla fall med Sabina under bilturen till Willys, och tackade ja till en tur till Stockholm. Sa dock åt henne att be människan ringa i nästa vecka då jag hade fullt upp. Fem minuter senare... så ringer människan. Uppfattade aldrig om hon var lärare eller vad... men jag var rätt kort och förklarade bara att jag hade fullt upp, att jag var intresserad, och sen bad jag henne ringa på måndag. Vi får väl se vad som händer... Handlandet gick i alla fall bra, och sen dumpade vi sakerna hos Niklas, och sorterade hyfsat mycket i vilka saker som skulle användas till vad. Rätt spännande att handla med så udda mängder. 88 ägg, till exempel.

Fredag
Jag och Sara lagade mat. Sen till Hjalmar Bergman med den, och serverade folk... och så. Vi serverade också punsch i pausen och jag fick träffa lite trevligt folk... "länge sedan"... :-) Och Marie och jag gjorde bordsplacering, med input från Mariah och Ylva. Nackdelen med att göra sånt bland folk. Många viljor, många åsikter, många ljud... men så jäkla skönt att ha det klart OCH renskrivet på lördagen, så slapp man göra det då. På det stora hela kändes det under fredagen som att vi låg bra till, förberedde det som kunde förberedas, planerade det som kunde planeras.

Lördag
Lördagen sen då... jag kom inte riktigt igång som jag tänkt, men det var nog lika bra. Jag gav mig i alla fall av till Hjalmar och var allmänt hjälpsam här och där... försökte sprida positiva ord och känslor omkring mig etc... samt hålla ett öga på första punschen. Och skriva på affischer... det var en märklig känsla, för det mesta av skrivandet brukar ske på söndagen, och nu gjorde jag det under lördagen, med ett överhängande det-här-ska-vara-klart-innan. Vilket också lyckades. Och tja... jag lyckades lysande med några av de svåraste affischerna, vissa var naturligtvis jätteenkla att skriva på, och vissa fick bara några få ord. Som vanligt. Hoppas i alla fall att folk uppskattar tanken och känslan. Sen bad jag Becks ta hand om min, och andra KMares affischer, så det hoppas jag hon gjorde.

När resten av KMarna kom bytte dagen ton. Folk stressar upp sig för lätt, och över fel saker. Och jo... jag också. Först lite stötdämpare åt folk, sen lite oj-rödbetor-vill-vi-inte-spilla-panik-hur-löser-vi-det-här. Tack och lov att folk lyssnar på mig. Erik, Niklas och jag åkte hem till Niklas och hämtade förrättsrödbetssoppan och fraktade till SCB. Där lastade vi ur Maries bil, och Niklas återvände till annat, och Erik och jag började göra i ordning på SCB. Flytta bord och stolar. Duka, pynta, ordna... det var ett tag, när Erik var tokig av hunger och sen gav sig iväg ut på jakt efter mat... då kände jag mig ensam och övergiven. Det var en verklig dipp. Sedan... när jag placerar ut bestick och upptäcker att det finns exakt en uppsättning för lite. Och börjar räkna tallrikar, koppar, glas etc... verkligen exakt en för lite. Ondöigt. Och jobbigt. Hur hanterar man det? Och vid utplacerandet av de vackra namnskyltarna... en del hade efternamn, en del hade inte. Några hade bara en förstabokstav i efternamnet. Det var rätt ok. Däremot saknades en person helt. Och en person upptäckte jag under förberedelserna hade helfel efternamn. Oups. Telefonsamtal till närmsta chef, och Niklas trollade ner saker att fixa fler namnskyltar i samma stil. Vad bra. På festen upptäcktes ytterligare en person som fått fel efternamn. *pinsamt* Nå... förberedelserna... Sara kom och hjälpte till, och hade med sig ännu fler händer. Mycket uppskattat. Och fler och fler KM droppade in, och förberedelserna gick riktigt bra. Så börjar folk komma, och... japp. Dörrvakt var jag. Rätt skönt att slippa mingla, men ändå rätt trist att sitta där uppe ensam. Tur att Erik kom förbi lite då och då. Sittningen var trevligt, bra gyckel, och vi fick en chans att gratta Marie som fyllde år. En blomma och en massa kärlek.

Och sedan avplockade etc... och en del av de som skulle städa visade bra initiativ och hjälpte till, frågade vad de kunde göra, hur det skulle vara, fixade riktigt, riktigt bra. *berömmer* Skönt att se att folk tar det på allvar. Städa är inte det roligaste man kunde göra. Så... festen. Det fanns dansgolv och musik, och i Sulan var det livemusik och allsång och mysstämning. Så härligt. Var mest i mysandet... och frammåt morgonen (som inte var så jättelångt efter att sittningen tog slut) så var det dags för det stora städandet. Då passade vissa på att smita, även de som borde ha städat. Dålig stil tycker vi som stannade kvar. En sak om man hjälpt till innan, en annan sak när man struntar i det helt. Eller tycker att städning är för någon annan (längre ner på statusstegen). Där fanns en hel del morgonirritation. Och jag... för lite vatten, glömde min allergimedicin... hade stressat för mycket och kände att jag inte kunde gå hem för att det var så få kvar på SCB. Jag ramlade ihop i en liten hög, och tårarna sprutade. Inte det mest värdiga sättet att avsluta en fest om man säger så. Så när folk beordrade hem mig så stupade jag nästan rätt i säng. Och Erik såg vart jag var på väg timmar innan det hände. Men jag lyssnade inte. Och jag behövdes med det jag gjorde där...

Söndag
Idag gick jag upp 15. Men med tanke på att jag var i säng lite innan 9 bara... så. Annars har jag mest ägnat dagen åt att äta, dricka, och läsa. Och nu tänker jag ta ett badkarsbad. Ska bli såååå skönt.

Imorgon är det ny dag, och ny vecka. Hoppas det blir bra också.

Den allmänna känslan efter årets spex är mest VAD SKÖNT ATT DET ÄR ÖVER. Och vilket fantastiskt klubbmästeri vi är. Alla andra grupper är givetvis också jättebra, men... det är olika saker att jobba i klubbmästeriet och att jobba i produktionen. Produktionen förtjänar sina publiktacksapplåder, och vi förtjänar vår blå förgätmigej. Och vilket gäng, årets klubbmästeri. Marie och Niklas kan verkligen vara stolta. Liksom vi alla.

Nu, badkarsbad. Lyx. Skum. Doftljus. Och en bok. I'm going to enjoy this!

*kram*

Kommentarer
Postat av: Sofia

Ni i KM är fantastiska! Utan er hade jag aldrig klarat av premiärveckan och alla föreställningshelger. Sprid kramar till alla från mig!

Postat av: AnnaHa

Jag vet och skäms lite (men inte mkt) och det finns en förklaring, men den är tyvärr inte ämnad att lämnas ut. Du är iaf helt fantastisk! Bamsekramar till dig!

2009-03-23 @ 20:58:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback