GSP

Jo, jag vet att det är en psalm, men för mig kommer alltid ordan att förknippas med den alternativa texten som jag först hörde från min bror. En gång, när jag fortfarande bodde hemma. Men å andra sidan är det inte helt fel att förknippa saker till sin bror. Min bror ringde mig igår för att berätta att han fått tjänsten i Kungälv. Det innebär att han lyckats. Att han har fått en fast tjänst i det yrke han är utbildad till och vill arbeta med. Kan det bli bättre? Jag är verkligen glad för hans skull. Samtidigt biter en liten känsla i maggropen... lite tyst och försynt viskar den men jag då? Jag vill ju också hitta ett jobb. Försörja mig. Leva på riktigt.


Så vad händer? Igår var jag och Therese i Lund och spanade in skolan där vi ska ha UH:s årsmöte i april. Vi blev presenterade för väl valda delar av personalstyrkan, kollade på lokalerna etc. Och solen lyste, det var trevligt. Vackra hus längs vägarna och, ja, det kan nog bli bra där, i Lund, i april. Men jag räknar med att vi kommer få klagomål på att det är "för långt" mellan vandrarhemmet och skolan. Inte tycker jag det är långt, men folk är så lata. De kanske till och med skulle klaga mindre om vi lät dem sova i en gympasal :-P Äh, det visar sig, det ordnar sig. Är de så lata får de skylla sig själva.

Idag är jag frusen. Men jag började morgonen med att känna mig överhettad. Hoppande temperaturuppfattning tyder på att kroppen inte är helt frisk. Som vanligt är huvudstrategin att ignorera bort det hela. Det ordnar sig nog. Samtidigt försöker jag minimera antalet exkursioner.

Planen för dagen är att söka ett eller några fler jobb, hoppas på svar på något jag sökt, och kanske, om jag får tid, sy lite. Bara en månad till premiär. En kort månad. 7 mars, för den som inte förstått det.

Det ordnar sig, allt ordnar sig. I sinom tid.