GSP

Jag råkade på en artikel i Aftonbladet om en kvinna som låtit klona sin hund. För mig känns det så fel. Hennes hund har dött, och nu har hon fem små kopior med samma DNA. Fem små valpar som finns till enbart för att ersätta en förlorad vän. Hon älskade säkert "orginalet" och sörjde honom hårt, men... jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. Själv har jag gett bort mitt hjärta till flera hundar, och jag sörjer fortfarande Blixten, och jag saknar Freia när jag inte är hemma. Alla andra hundar - andras hundar, som jag lärt känna och tyckt om... det finns mycket, mycket kärlek där. Men jag skulle aldrig vilja ha en kopia. Varje hund är en egen individ, med sitt eget temperament, och sin egen särart. Var och en har rätt till sin egen plats i hjärtat, och när livet tar slut, då tar det slut.

Skulle du klona en vän om du kunde? Ett förlorat barn?

Kloning och DNA-teknik skrämmer mig. Tänk på saken, fundera på flyttade gränser. Om det är helt ok att köpa sig kloner av sitt husdjur, hur länge dröjer det innan man börjar klona allt och alla? Och vad händer då med t.ex. det naturliga urvalet eller ens med vår moral och etik? Och om kvinnor kan börja föda kloner i stället för barn som skapats på naturlig väg: Vad ska vi då med män till? Som sagt, den utvecklingen skrämmer mig. Den borde skrämma fler. Möjligheterna är skräckinjagande.