En ensam telefonsignal
Klockan sju på morgonen.
Vad är det för j***a tid att ringa till folk? Särskilt som han inte alls ville prata med mig. Särskilt som han hade ringt fel... Jag är riktigt nöjd över hur artig jag var. Jag tror inte ens att han märkte mina tankar, mina känslor om en ensam telefonsignal klockan sju på morgonen.Som tur var var jag ju redan uppe. Klockan ringde tjugo över sex, och tro mig... det är inte vad jag hade velat. Men vad sjutton ska man göra? Jag måste ju till TC innan kursen, och till kursen ska vi samlas 11. Det försvinner så mycket dag i onödan.
Värdelöst.
Jag kan väl lika gärna erkänna att jag inte alls är peppad för kursen. Det känns mest som något jag måste. Förhoppningsvis är åtminstone de intressanta ämnena på schemat hyfsat intressanta. Inte förstörda av tillrättaläggande och förenklande som inget ger. Jag behöver utmaningar för att känna engagemang. Det är en sån period i mitt liv, helt enkelt.
Nåväl... deltagarlistan ser bra ut, det är trevliga människor, och det blir nog bra. Så länge man inte förstör ämnena allt för mycket så borde det kunna bli en bra helg. Trots att jag är så oengagerad just nu. Jag tror det mesta av problemet med helgen är att den ligger så fruktansvärt dåligt i tiden. Jag har så mycket annat att fundera över just nu. Annat som utmanar mig. Annat som engagerar mig.
Jag håller på att avsluta min studietid. Därför ligger fokus på studierna och studentföreningen. Det är en gång i livet, och det är nu.
Så är det.
Så är det.
Kommentarer
Trackback