GSP

Jag menar, seriöst, när jag gick ner till aulan igår och festkläderna var strukna och allt sånt... jag visste intellektuellt att det var premiärdagen, men känslan ville inte infinna sig. Det kändes som bara ännu ett genomdrag. Det var liksom lugnt. Då och då for tanken "det är faktiskt premiär idag" genom mitt huvud, men det betydde inget. Vi pillade på i kostymlogen. Sydde bjäfs och strök skjortor och annat. (Ida är för övrigt en hjältinna på att göra det mesta av strykningen.) Sen, när det var dags för gorillan. Stämningen var elektrisk. Då infann sig känslan. Då dök innebörden av ordet premiär upp i mitt hjärta. Och så fixa det sista, se till att det är ordning på det som det ska vara ordning på medans man lite vagt hör prologen. Och så går ridån upp, och det fantastiska bondnumret. Så coolt, så häftigt. Där och då satt det, och sedan var det liksom bara att köra. Det är musiken som gör årets spex så bra. Fantastiska sångnummer och dansare som förstärker känslorna enormt. Och en Piaf som från en annan värld. Det är skönhet, kärlek, magi och elektrisk stämning. Det är det här som gör det så roligt att vara spexare. När allt hänger ihop och stämmer och funkar. Och blir så sjukt jävla snyggt. Och man vet att om bara en enda detalj inte funnits där så skulle det inte bli samma sak. Alla dessa timmars jobb som så många lagt ner flyter ihop till en ny värld. Publiken... jag hoppas verkligen att de kunde uppskatta allt. Jag hoppas verkligen att de hade kul. För i år har vi gjort ett spex av högsta klass. Det är nu belöningen kommer. Det är nu man ska vara i aulan.