GSP

 Jag börjar få den där känslan i kroppen igen. Känslan av att inte kunna andas. En rastlöshet och ett krypande innanför huden. Otålighet. Längtan. Vad säger det att jag har Freia som skrivbordsunderlägg på den ena datorn och en vy över Anten på den andra? Hemlängtan. Jag vill gå ut i Gräfsnäs. Andas. Röra på mig. Jag vet, intellektuellt, att det även kommer innebära de jobbiga bitarna. Igen, Freia. Hon är väldigt söt, men fruktansvärt jobbig. Och hur mycket jag än älskar henne så kan hon ändå bli för mycket. Och om man inte älskar henne som vi gör... jag kan förstå, med huvudet, men inte med hjärtat. I hjärtat finns det bara plats för kärlek.

 Ska ringa hem ikväll, och höra om det är någon hemma i helgen. Annars är det ju knappast nån idé. Då kan jag lika gärna sitta och sy i källarlokalen... det behövs också göras. Men mina prioriteringar just nu är främst att ta hand om mig själv och Erik. Och i att ta hand om mig själv ingår det att åka hem till Gräfsnäs ibland. Och andas. Med tanke på att jag inte varit där i år än, så.... det är dags nu.

 Nä, man kanske skulle börja fixa lite lunch? Det är dags nu. Föreläsning i eftermiddag.